Den finske storhästägaren Reima Kuisla köpte för en tid sedan en av Kanadas bästa travhästar, femårige valacken Plantagenet, för vad man bara kan spekulera om måste ha varit en furstlig summa pengar.

Kuisla, som tidigare ägt bland annat skuttburken och ångvälten Etain Royal, beslutade sätta kanadensaren i träning hos Stig H Johansson. Normalt en klok strategi med importer från "over there".

Häromdagen lastades hästen ut på Stig H:s träningsanläggning efter resan över Atlanten. Förväntningarna stora förstås.

Stig H:s kommentar (citerad på www.stigh.se) efter att ha kollat in hästen är lika härligt, brutalt, osentimentalt rakt på sak som den måste vara varje hästägares mardröm:

– Just nu, efter sin långa resa, ser Plantagenet inte så rolig ut. Han har gjort sig lite illa i transporten, men det är nog ingen större fara. Däremot är jag förvånad över att han ser närmast nollställd ut konditionsmässigt. Han är långhårig och överviktig och verkar faktiskt inte ha tränats ordentligt på ett bra tag.

Hur är det man säger? Ärlighet varar längst.

Modiga människor har väl ofta drag av antingen utpräglat självförtroende eller stor ödmjukhet.

Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) var inte direkt någon fegis när det gällde att säga sin mening. Eller vad sägs om den här småkaxiga inledningen till självbiografin "Bekännelser":

"Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare."

Det gäller att skapa förväntningar.

Jag har aldrig orkat igenom hela "Bekännelser", men första sidans brandtal är en höjdare av attityd.

Utbildningsminister Lars Leijonborgs förslag om att ändra intagningsreglerna till högskolan är rätt tänkt på de flesta punkter.

Att man ska ha godkänt betyg från gymnasiet i kärnämnena svenska, engelska och matematik för att få högskolebehörighet borde vara en självklarhet.

Och att den som prioriterar att läsa mer matematik och språk på gymnasiet ska få en fördel med fler extrapoäng vid antagningen än den som valt enklare kurser är också en bra förändring.

På en punkt finns det dock anledning att rikta vissa invändningar mot regeringens förslag. Leijonborg vill ta bort 25:4-regeln som gör det lättare för den som är över 25 år och har fyra års arbetslivserfarenhet att komma in på högskolan.

Risken finns att det i praktiken innebär en inskränkning av det livslånga lärandet.

Människor lever allt längre. Rörligheten på arbetsmarknaden kommer och bör öka. Gamla industriella föreställningar om att man ska leva sitt liv inom ett och samma yrke på en och samma arbetsplats är redan i dag förlegade.

Att ha möjligheten att byta bana senare i livet, ta med sig gamla erfarenheter in på nya områden är viktigt för att framtidens arbetsmarknad och utbildning ska fungera och gå hand i hand.

Här bör regeringen lyssna på berättigad kritik.

Det finns böcker som man inte kan låta bli fast man läst de flera gånger redan. Har man dem i pocket får man till slut samla sidorna i en liten låda och skriva titeln på locket.

Stämningen från första gången man sträckläste dem kommer kanske inte tillbaka, men som Olof Lagercrantz beskriver i sin lilla bok "Om konsten att läsa och skriva" har omläsningen sin egen trygga charm.

Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi – Red Mars, Green Mars, Blue Mars – är en sådan läsupplevelse som tål repriser.

Ramhandlingen beskriver en framtida kolonisering av Mars (nej sluta inte läsa nu – den är briljant, genomarbetad och tankeväckande så att det räcker flera år). Berättelsen sträcker sig över några generationers kamp om att definiera vad man egentligen vill åstadkomma och vilka man egentligen vill vara i den nya miljön.

Har man läst den känns det ibland som att bläddra i historieboken när man läser världsnyheterna i tidningen varje morgon. Christer Fuglesang ger bara en liten aning om vad som väntar.

Politik, ekonomi, miljö, vetenskap i alla dess former, filosofi i alla dess former, mänskliga relationer och så lite lagom dos av kärv, realistisk rymdromantik – det blir inte bättre.

Tycker man om science fiction är boken ett måste. Tycker man inte om science fiction är det boken som bevisar att man har haft fel.

Säg mig hur du vill bygga på Ön och jag ska säga dig vem du är.

Hur ska Ön på bästa sätt bebyggas så att det bär sig ekonomiskt, ökar tillgängligheten för fler att bo och röra sig där och skapas ett grönt rekreationsområde som utnyttjas, inte bara finns på papperet? Hur kan Ön förvandlas från en relativt död punkt till en modern attraktion värdig ett sådant unikt läge?

I debatten har många paralleller dragits. Ön ska bli Umeås Djurgården. Ön ska bli Umeås Manhattan. Psykoanalysen kan snart sluta analysera drömmar och börja analysera människors bild av den framtida Ön i stället.

Området är så pass otillgängligt och outnyttjat i dag att det ger tanken stora friheter när man funderar över vad som kan göras där. Jag tycker att det finns några givna utgångspunkter:

(1) Ön bör bebyggas i någon form – i dag kommer den inte till sin rätt och om inte fler människor kan utnyttja det attraktiva läget även för boende kommer Ön aldrig heller att utnyttjas som grönområde på det som den förtjänar.

(2) Bebyggelsen måste där det passar gå på höjden för att fler ska kunna bo där till rimliga priser och för att få ekonomin att gå ihop. Det får inte bli bara lyxboende på Ön. Blandade boformer är ett måste. Och genom att bygga på höjden kan också fler bo utan att för stora delar av Ön måste bebyggas.

(3) Viktig punkt: Det som byggs bör präglas av spännande, unik arkitektur som ger Umeå ett nytt vykortsmotiv. Hela satsningen måste ske med en övergripande tanke om vad man vill med Ön och vad bebyggandet ska säga om Umeå.
Badhushanteringen, med motstridiga besked och utan tydliga analyser, förskräcker. Standardlösningar för att spara lite duger inte när ett sådant attraktivt, känsligt läge ska utnyttjas på ett varsamt men medvetet sätt.
Ska det byggas på Ön måste det synas redan vid första anblicken att detta är en modern stad i utveckling. Hellre lite provocerande i utformningen än fegt och anonymt.

(4) Den ekologiska dimensionen måste inte bara finnas med, utan framhävas i hela satsningen. Bebyggelsen får inte täcka hela ön – det är i kombinationen av levande boende och nära grönområde med många människor i rörelse som potentialen ligger.

Socialminister Göran Hägglund, på besök i Umeå i dag, är svensk mästare på politiska one-liners.

Vid en presskonferens på Universitetssjukhuset nyss bjöd han på några nya smakprov, och en gammal söndertuggad:

"Det värsta som finns är politiker som svarar på frågor ingen ställt." (Varpå han inledde presskonferensen med ett mindre anförande.)

"En olycka kommer sällan ensam". (Kommentar till att Mona Sahlin besökte Umeå i förra veckan och han nu.)

"Barn går inte i repris." (Om föräldrars önskan om att få spendera mer tid med sina barn.)

Och så den vi redan har hört till leda:

"Vi måste flytta besluten från politikernas skrivbord till föräldrarnas köksbord". (Till försvar för vårdnadsbidraget.)

Göran Hägglund sade kloka saker om sjukvårdspolitiken – högre statsbidrag, behovet av att göra vårdyrkena mer attraktiva i tid innan de stora pensionsavgångarna, löfte om att arbeta för fler läkarutbildningsplatser och nödvändigheten av att kombinera ett ökat antal läkare med bättre och effektivare organisation av de många som trots allt redan finns.

Han talade även väl om vad som behöver göras för att garantera en värdig äldreomsorg för alla, med tydliga rättigheter, oavsett var man bor i landet.

Svårare har han det med vårdnadsbidraget, som på en redan i dag ojämställd arbetsmarknad där kvinnorna tar ut långt större del av föräldraförsäkringen än männen riskerar att bli en svår kvinnofälla.
Ännu värre blir det förstås om vårdnadsbidraget införs tidigare än den likaledes i alliansens valmanifest utlovade jämställdhetsbonusen.

Göran Hägglund har debatterat vårdnadsbidraget så ofta att han kan få det att låta som en progressiv reform för valfrihet. Det gäller för de övriga allianspartierna, framför allt folkpartiet, att syna den bluffen.

Det uppmärksammade mobbningsfallet på Fällforsskolan utanför Skellefteå där pappan till en tolvårig pojke polisanmält att sonen utsatts för misshandel och övergrepp av klasskamraterna verkar vara en ny påminnelse om en ofta hård och dyster verklighet i svenska skolor.

Som vanligt framstår skolledningen i sin första reaktion som oförstående, med en tendens att skuldbelägga den som mobbats och visa irritation mot dem som påtalar problemen.

Det är lika tragiskt varje gång med fall där våld och trakasserier tillåts pågå under lång tid utan att vuxenvärlden ingriper och tar sitt ansvar.

Nu är väl det här en debatt som egentligen redan är avklarad och där de flesta i dag inser att mycket mer måste göras för att öka tryggheten och förbättra arbetsmiljön i skolan.

Varje nytt enskilt fall som uppdagas bekräftar att långt ifrån alla skolor har någon koll på mobbningsproblematiken.

Det lär inte stå någon större politisk strid kring regeringens satsningar på att ta fram forskningsbaserade åtgärder mot mobbning och ändra det som krävs i lagstiftningen för att skydda offren.

Men det förblir skamligt att så lite gjorts under tidigare år, och att de som krävt insatser överösts med glåpord från ansvariga majoriteter som inte sett några möjligheter att förändra den förda politiken på området.

Artisten Mikael Wiehe och journalisten Göran Skytte är som bekant gamla ungdomsvänner.

Mikael Wiehe, som inte bara är musikaliskt utan också verbalt begåvad, verkar på senare år ha blivit alltmer angelägen om att hålla fast vid någon form av revolutionssvärmeri. Det har nästan bitvis framstått som en åldersnoja, en rädsla för att verka mogen och eftertänksam när det går att vara frasradikal.

I helgen tänker han, tråkigt nog, göra bort sig genom att hylla diktaturen på Kuba vid en konsert arrangerad av bland andra Svensk-kubanska föreningen och Revolutionär kommunistisk ungdom. Vi har en kritisk ledare om det i dagens VK.

Göran Skytte har med åren blivit alltmer angelägen om att distansera sig från sitt förflutna i vänsterrevolutionära kretsar.
Numer flörtar han friskt även med konservativt tankegods. Han tar varje chans att provocera sina gamla åsiktsfränder. Ibland verkar han nästan desperat fixerad vid den yttre vänsterns världsbild – om än av andra skäl än tidigare.

Känns det inte som en pjäs i vardande på det klassiska temat – två gamla ungdomsvänner som glidit ifrån varandra ideologiskt möts och diskuterar världsproblemen?

Det skulle, med rätt skådespelare, kunna slå gnistor om de replikerna.

Både Wiehe och Skytte har ju scenvana och en förmåga att dominera, så kanske skulle de kunna spela sig själva. Fast det måste ju bli lite syre över till åskådarna också.

Skolminister Jan Björklund, regeringens flitigaste statsråd, säger i en intervju med Svenska Dagbladet att han vill öka antalet grundskolelektioner i svenska, historia och religionskunskap.

Att språk och historia värderas upp är mycket välkommet. Men varför ska religionsämnet ges mer utrymme?

Möjligen har jag missat något viktigt argument eller tappat någon tanketråd, men jag tycker spontant att det känns som en felprioritering.

Att religiösa motsättningar och religiös intolerans skapat politiskt elände rakt genom historien gör det förstås nödvändigt med vissa grundläggande kunskaper om de stora religiösa traditionerna.

Och att religioner spelar en stor kulturell och social roll i många regioner runt om i världen – och för många människor i Sverige – gör det välkommet med en överblick av olika trosriktningar även i undervisningen. Det behövs för tolerans och förståelse.

Men utöver det bör skolan värna sina sekulariserade utgångspunkter i så hög grad som möjligt.

Kulturrådets justering av anslagen till landets kulturinstitutioner som VK skriver om i dagens tidning innebär att Norrlandsoperan förlorar mindre än befarat.

Men det handlar fortfarande inte om något principiellt och logiskt beslut som behandlar institutionerna lika.

Kulturrådet kallar slumpmässigheten i utfallet av regeringens momsneutralisering för "oskälig".
Den statliga kulturpolitiken har ofta ett överdrivet Stockholmsperspektiv med beslut som riskerar att bli självuppfyllande profetior om storstadsregionernas större betydelse.

Exempelvis borde, som Norrlandsoperans chef Magnus Aspegren påpekat, de merkostnader större institutioner långt från storstadsregionerna har i samband med varje produktion diskuteras oftare.
Och en korrigering borde genomföras av de nya skattereglerna på kulturområdet.