Lockande som ett slags dokusåpa

Dokumentären om och med Göran Persson i Sveriges television lär komma att diskuteras länge. Inte enbart på grund av vad Göran Perssons säger, utan att han säger det.
Projektets tillkomst i sig är nästan mer intressant än dokumentärseriens innehåll.

Efter att två program av fyra sänts kan man inledningsvis konstatera att det som dokumentär betraktat är en ganska tunn soppa; hovsamt genomförd, ingen fördjupning, många trådar som hänger och slänger utan uppföljning eller kritiska frågor, tämligen konventionellt och tråkigt utformad i bildsättningen och dramaturgin.

Tyngdpunkten ligger på anekdoter från maktens korridorer, dagboksliknande självbetraktelser och påhopp på politiska aktörer inom eller utom socialdemokratin.
Det lockar till tittande av samma skäl som en dokusåpa gör det.

Men eftersom jag gillar dokusåpor och det material som presenteras – i tv och på nätet – är av ganska unik karaktär, så tycker jag ändå att programmen hittills varit sevärda.

Det ger inblickar i hur Göran Persson reflekterat och reagerat som inte nödvändigtvis, snarare bara undantagsvis, är smickrande för intervjuobjektet.

Han vittnar relativt öppenhjärtigt både om sina egna inrikespolitiska aversioner och om hur det snackas bakom kulisserna på världens toppmöten – på ett annat sätt än officiella framträdanden givetvis tillåter.

Det ger förhoppningsvis framtida forskare goda möjligheter att använda materialet också för djupare analyser.

Slutgiltiga omdömen och kommentarer får väl annars vänta tills alla fyra programmen har sänts.