Bäst och sämst i nya regeringen – en ranking av ministrarna
Det här är ju en plats för spontana tankar, och här kommer en synnerligen spontan ranking, med ännu mer spontana kommentarer, av ministrarna i Fredrik Reinfeldts regering.
Gör jag om den i morgon kanske den ser helt annorlunda ut.
Och jag vill inte förhäva mig och göra några som helst anspråk på objektivitet – det är bara min subjektiva känsla för stunden hur olika ministrar klarat sig hittills.
Jag är alldeles förvirrad (betygstress i ordets rätta bemärkelse?) av alla nya betygssystem som kommer och går.
Därför har jag gjort det enkelt för mig och använt det som jag själv minns från min skoltid: 5 som högsta betyg, 1 som lägsta.
Betygen på de enskilda statsråden är inte satta i relation till statsrådens föregångare eller utländska kollegor, utan i relation till de andra i den nuvarande regeringen.
——————–
Betyg: 5
Skolminister Jan Björklund – säga vad man vill om honom, men han ligger inte på latsidan direkt – det formligen väller ut reformer från hans departement, och de allra flesta är efterlängtade. Att han förändrat den politiska synen på mobbning och mobbningsoffer i skolan värderar jag mycket högt. Frågan är dock om han kan hålla det här tempot så länge till. En mandatperiod varar ju fyra år. Har Björklund tålamod för det nu när han faktiskt får igenom det mesta av vad han vill på tämligen kort tid?
——————–
Betyg: 4
Miljöminister Andreas Carlgren – har överraskat positivt, men har också haft god hjälp av att klimatfrågan blivit en sådan i alla avseenden het fråga. Om det finns substans bakom de uttalade målsättningarna avgörs framöver.
Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni – bemöttes ganska skeptiskt, inte minst av liberala opinionsbildare, vid tillträdet efter en del kontroversiella uttalanden under förra året, men är kanske den minister som vuxit mest i rollen under det första halvåret.
——————–
Betyg: 3
Migrationsminister Tobias Billström – inte min favoritminister kanske, men det jag har hört och sett av honom verkar klart gediget ändå. En till av dem som överraskat positivt.
Finansminister Anders Borg – hästsvansen håller måttet, men har ännu inte prövats i kärvare tider
Näringsminister Maud Olofsson – håller igång på vanligt sätt, men ändå lite blekare nu än under valrörelsen.
Utbildningsminister Lars Leijonborg – verkar passa utmärkt i rollen som utbildningsminister ansvarig för ett av alliansens starkare områden. Borde dock inse att det är dags att avgå som partiledare och koncentrera sig på statsrådsjobbet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt – började väldigt frånvarande och osäkert, med konstiga presskonferenser, men har gjort sensationell comeback på slutet som klimatkämpe på turné för att lära sig mer om kvinnors situation i offentlig sektor. Opportunistisk lyssnare och vindmätare som inte har bevisat sitt ledarskap ännu – men börjar lära sig jobbet i goda tider.
Socialminister Göran Hägglund – roligaste ministern hanterar vårdfrågorna mycket bra, men hans engagemang för vårdnadsbidraget drar ned betyget.
——————–
Betyg: 2
Utrikesminister Carl Bildt – får väl godkänt trots att han inte begrepp att kritiken mot honom för en del affärsarrangemang i viktiga delar var berättigat och trots att han inte talade klarspråk i den utrikespolitiska deklarationen om folkmordet i Darfur. Har synts mycket, men har ännu inte blivit den tillgång för regeringen han förväntades bli.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth – jag hade förväntningar på henne som kulturminister, men har ännu inte riktigt blivit klok på vad hon vill och vilken profil hon vill ge kulturdepartementet. Känns lite blek ännu så länge.
Justitieminister Beatrice Ask – alldeles för svag mot försvarsminister Mikael Odenberg i avlyssningsfrågan.
Maria Larsson – i skuggan av snackige Göran Hägglund, men kanske kan vinna i längden.
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin – har haft att kämpa med de tuffaste frågorna. Klarat debatten om arbetsmarknadspolitiken ganska bra med tanke på den massiva kritiken, men också vinglat och fegat lite i en del uttalanden. Svår att betygsätta hittills trots att han innehar en av regeringens nyckelposter.
Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell – får plus för att åtminstone ha lagt fram förslaget om utförsäljning av statliga bolag, men kommer med konstiga uttalanden och tramsade i utnämningspolitiken under regeringens första veckor.
Infrastrukturminister Åsa Torstensson – ha väl inte den mest rubrikknipande statsrådsposten, men balanserar väl hittills ganska väl mellan kampanjerna för olika infrastrukturprojekt runt om i landet
——————–
Betyg: 1
Försvarsminister Mikael Odenberg – förslaget om avlyssning har jag ju inte direkt varit någon vän av. Att han driver den frågan belönas därför med detta betyg av mig.
——————–
Ej betygsatta på grund av för hög frånvaro i debatten
EU-minister Cecilia Malmström – jag trodde att hon skulle bli regeringens stjärnskott, men hon har varit nästan helt försvunnen. Kanske börjar hon synas nu igen i samband med EU:s 50-årsfirande.
Biståndsminister Gunilla Carlsson – Vem får väl medial plats i Bildts närhet?
Jordbruksminister Eskil Erlandsson – jag har inte så bra koll på jordbrukspolitiken, kanske är det därför som jag uppfattar honom som ganska anonym. När kommer brandtalet mot EU:s jordbrukspolitik?
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson – nej, jag har inte sett till henne.
Handelsminister Sten Tolgfors – kanske har jag missat hans stora dagar, men jag kan inte påminna mig riktigt vad han har gjort hittills.