Större likheter mellan s och m, än mellan s och v i skattefrågan
Första halvan av dagens fullmäktigesammanträde i Umeå bjöd på flera smådebatter om skatter och skattenivåer, både kommunalt och nationellt.
Den politiska vänstermajoriteten i Umeå rymmer flera olika synsätt på skattefrågan som är ganska intressanta att bena upp lite.
I själva verket är det frågan om det i skattepolitiken inte finns större likheter mellan Umeås socialdemokrater och Umeås allianspartier än mellan Umeås socialdemokrater och Umeås vänsterpolitiker.
När det gäller en eventuell skattesänkning i Umeå svarar Lennart Holmlund för det mesta med ett vänta-och-se-resonemang, så även på en fråga från Anders Ågren (m) i dag.
Socialdemokraterna i Umeå säger inte principiellt nej (som partierna längre till vänster brukar göra), de säger inte principiellt ja (vilket väl inget parti i Sverige gör), utan intar en pragmatisk, men också passiv hållning.
Om pengarna räcker så kanske det kan bli aktuellt, men vi vet inte om pengarna räcker än eller om en skattesänkning vore rätt sätt att agera i de goda tiderna, men det ska inte tas ut skatt för skatteuttagets egen skull – osv.
Det är en attityd som de flesta partier i Sverige intar när de hamnar i ansvarsposition – inklusive den borgerliga regeringen.
Och det går inte att vara kritisk mot den ur någon direkt principiell aspekt. Däremot är det en hållning som riskerar att leda till passivitet och politisk slöhet om den förvandlas till automatik.
Går det automatik i pragmatismen blir det lätt så att man inte vågar satsa på att förbättra kommunens attraktionskraft inför tuffare tider och hårdare konkurrens från andra jämförbara kommuner genom att, exempelvis, sänka en hög skattenivå.
Även i andra frågor står man då snart på liknande sätt utan idéer för hur en positiv utveckling ska kunna bevaras eller komma till stånd när tidigare strategier når vägs ände.
Om skattesänkning är rätt väg för att ge Umeå en skjuts framåt när det börjar kärva med visionerna kan man förstås ha olika uppfattningar om, men det skulle inte skada med lite bredare och mer perspektivrika resonemang kring frågan än bara passiva hänvisningar till stundande budgetprocesser.
Vänta-och-se-pragmatismen är därför framgångsrik i goda tider, men kan under vissa omständigheter bli hämmande och problemfylld när det krävs politiskt ledarskap av annat slag än bara förvaltning av det bestående.
Lennart Holmlund och Anders Borg är väldigt lika varandra i det avseendet.
Vänsterpartiet och rättvisepartiet socialisterna däremot lever frejdigt kvar i ett gammalt, statiskt tänkande där tillväxtfaktorer, investeringar, förutsättningar för företagande och jobb och låginkomsttagarnas tuffa ekonomiska vardagspussel försvinner bakom ett synsätt där ekonomin är förutsägbar för femårsplaner och där mer skatt alltid betyder mer pengar att fördela.
Vad vänsterpartierna inte förmår att ta in är sambandet mellan skatt, tillväxt och samhällsutveckling.
De för, när självrättfärdigheten och skällsorden mot alla som tycker annorlunda tar över, resonemang vars logiska slutsatser är ett 100-procentigt skatteuttag.
De blundar helt för det faktum att det är låginkomsttagare och människor med tuffa livsvillkor som drabbas hårdast när ekonomin försämras och går dåligt.
De saknar i sina resonemang ofta helt pragmatism.
En grundläggande, paradoxal förutsättning för att vänsterpartiernas förslag till reformer inom exempelvis barnomsorgen någonsin ska kunna bli möjliga ekonomiskt att genomföra är därför att just vänsterpartierna aldrig får något inflytande över den ekonomiska politiken.
I skattefrågan går därför egentligen, av dagens debatter att döma, den stora principiella skiljelinjen i fullmäktige mellan pragmatikerna (omfattande socialdemokratin och de borgerliga partierna) som resonerar kring skatteuttaget på ett problematiserande sätt och dogmatikerna (omfattande vänsterpartierna) som obekymrat torgför en inställning till skatter som skulle riskera att allvarligt minska resurserna för välfärden.
