Umeå fullmäktige och snacket utanför dagordningen

Jag håller med Lennart Holmlund om att debatterna i fullmäktige lätt hamnar utanför de aktuella ärendena, ibland med de mest våghalsiga logiska språng – å andra sidan är det ofta då det blir som mest intressant.

Överlag tycker jag att debattkvaliteten i Umeås fullmäktige är ganska bra jämfört med liknande församlingar.
Det går sakligt och respektfullt till, ibland lite trist, givetvis förutsägbart, men ändå inte utan givande ordväxlingar och en hyfsad nivå på debatterna.

Däremot är det givet att en sådan fullmäktigedebatt aldrig lockar några åhörare som inte har ett speciellintresse för en aktuell fråga eller är väldigt intresserade av politik.

Där måste fullmäktigeförsamlingar, politiska partier och andra sätta sig och tänka till rejält om hur man kan blanda upp den normala möteslunken med nya former för debatt som lockar mer uppmärksamhet.

Jag har inga spontana förslag på vad det skulle kunna tänkas vara, men har den allmänna inställningen att man hellre ska prova något nytt och djärvt upplägg en gång för mycket (man kan ju alltid gå tillbaka till det gamla om utvärderingen efteråt ger tummen ned) än en gång för lite (för då kommer man ju aldrig vidare och förmår hålla takten med sin tid).

När det gäller att lämna ämnet och snacka om annat tror jag att det hör mänskliga möten till.

Jag är uppväxt i folkrörelsemiljö, van med möten och årsmöten och dagordningar och val av justeringsperson och är mötet utlyst i laga ordning och kan vi gå till beslut och votering är begärd och skall verkställas osv osv i olika sammanhang, sedan innan jag kunde gå.

Vare sig inom folkrörelser, organisationer, på arbetsplatser eller i andra sammanhang har jag upplevt ett effektivt möte där man avhandlar sakfrågorna, drar slutsatser direkt när de är uppenbara och sedan går vidare till nästa punkt.

Det snackas, det återkoms till samma ämne igen och igen, man tar på det nytt, man svävar ut i saker som inte har ett dugg med dagordningen att göra, man filosoferar, skvallrar, tar upp personliga käpphästar.

Det börjar med en diskussion om färdtjänsten och slutar med världspolitiken eller hur det är att vara människa i vår tid – och sedan är det dags för kaffe.

Så har det alltid varit inom folkrörelserna och föreningslivet och på de flesta arbetsplatser.

Det är fantastiskt och enerverande på samma gång. Det är djupt demokratiskt och slukar enorma mängder tid på en och samma gång.

Jag är övertygad om att det gör oss mycket gott.