När ska travmedia inse att Gentleman är överskattad?

Av , , 2 kommentarer 0

Varning: detta blogginlägg är intressant bara för travnördar (och kanske inte ens för dem), och bidrar inte på något sätt till den politiska debatten eller ett seriöst meningsutbyte om samhällets utveckling, vare sig lokalt eller nationellt.

Som politisk chefredaktör förväntas man ha åtminstone ett visst mått av rationell hållning och kylig analys mitt i den hetaste debatten, samtidigt som man ska kunna hetsa upp sig när ingen annan gör det och "ta i" för att debattglöden i spalterna inte ska fallna.

Men nu vill jag tillåta mig att vara lite irrationellt arg här på ett sätt som inte främjar debatt så mycket som att jag bara vill få ur mig detta: Gentleman, som på lördag startar i V75-3, andra uttagningsloppet till Olympiatravet, är en överskattad häst utan löpskalle.

Visst ger han ett klassigt intryck och visst har han fart – men när ska travmedia inse det uppenbara faktum att han viker ned sig, galopperar och fegar ur så fort han får riktigt motstånd?

Det har varit ett genomgående drag under hela hans karriär.

Han kan mycket väl vinna på lördag om de som är värst emot gör bort sig eller behöver lopp i kroppen.

Men Gentleman är en typisk sådan häst som vinner ett uttagningslopp i fin stil för att sedan floppa i finalen när de bästa är samlade och det inte går att glänsa i ensamt majestät längre.

Nu har jag väl i och med detta garanterat att han inte bara vinner på lördag utan får ett kanonår så att jag får äta upp mitt omdöme – men till dess att motsatsen är bevisad framhärdar jag i åsikten att han är överskattad.

Colombian Necktie och Glen Kronos känns betydligt mer intressanta tycker jag, även om den förstnämde galopperat bort sig i tre av fyra starter sedan derbysegern och den sistnämnde förmodligen behöver lopp i kroppen.

Umeå fullmäktige och snacket utanför dagordningen

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag håller med Lennart Holmlund om att debatterna i fullmäktige lätt hamnar utanför de aktuella ärendena, ibland med de mest våghalsiga logiska språng – å andra sidan är det ofta då det blir som mest intressant.

Överlag tycker jag att debattkvaliteten i Umeås fullmäktige är ganska bra jämfört med liknande församlingar.
Det går sakligt och respektfullt till, ibland lite trist, givetvis förutsägbart, men ändå inte utan givande ordväxlingar och en hyfsad nivå på debatterna.

Däremot är det givet att en sådan fullmäktigedebatt aldrig lockar några åhörare som inte har ett speciellintresse för en aktuell fråga eller är väldigt intresserade av politik.

Där måste fullmäktigeförsamlingar, politiska partier och andra sätta sig och tänka till rejält om hur man kan blanda upp den normala möteslunken med nya former för debatt som lockar mer uppmärksamhet.

Jag har inga spontana förslag på vad det skulle kunna tänkas vara, men har den allmänna inställningen att man hellre ska prova något nytt och djärvt upplägg en gång för mycket (man kan ju alltid gå tillbaka till det gamla om utvärderingen efteråt ger tummen ned) än en gång för lite (för då kommer man ju aldrig vidare och förmår hålla takten med sin tid).

När det gäller att lämna ämnet och snacka om annat tror jag att det hör mänskliga möten till.

Jag är uppväxt i folkrörelsemiljö, van med möten och årsmöten och dagordningar och val av justeringsperson och är mötet utlyst i laga ordning och kan vi gå till beslut och votering är begärd och skall verkställas osv osv i olika sammanhang, sedan innan jag kunde gå.

Vare sig inom folkrörelser, organisationer, på arbetsplatser eller i andra sammanhang har jag upplevt ett effektivt möte där man avhandlar sakfrågorna, drar slutsatser direkt när de är uppenbara och sedan går vidare till nästa punkt.

Det snackas, det återkoms till samma ämne igen och igen, man tar på det nytt, man svävar ut i saker som inte har ett dugg med dagordningen att göra, man filosoferar, skvallrar, tar upp personliga käpphästar.

Det börjar med en diskussion om färdtjänsten och slutar med världspolitiken eller hur det är att vara människa i vår tid – och sedan är det dags för kaffe.

Så har det alltid varit inom folkrörelserna och föreningslivet och på de flesta arbetsplatser.

Det är fantastiskt och enerverande på samma gång. Det är djupt demokratiskt och slukar enorma mängder tid på en och samma gång.

Jag är övertygad om att det gör oss mycket gott.

Glidflygande dokusåpa

Av , , Bli först att kommentera 0

Nog framtonar i Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson bilden av en med tiden allt mer isolerad politiker som inte förmår att vara öppen längre och därför börjar bete sig och uttala sig tämligen märkligt?

I efterhand framstår det som självklart att Fredrik Reinfeldt, och inte Göran Persson, skulle bli valets stora segrare.
Som alla sedan länge mäktiga sågade Göran Persson i kvällens program sin unge utmanare, Fredrik Reinfeldt, som oerfaren.

Det brukar vara det sista argumentet innan den gamla makten, med örat mot det förflutna, faller och piggare politiker, med örat mot samtiden och framtiden, tar över.

Det har varit spännande program – en politisk dokusåpa i glidflyg över ett decennium.

Återstår att se vad forskare som framöver börjar gå igenom det samlade materialet kan komma till för slutsatser.

Större likheter mellan s och m, än mellan s och v i skattefrågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Första halvan av dagens fullmäktigesammanträde i Umeå bjöd på flera smådebatter om skatter och skattenivåer, både kommunalt och nationellt.

Den politiska vänstermajoriteten i Umeå rymmer flera olika synsätt på skattefrågan som är ganska intressanta att bena upp lite.

I själva verket är det frågan om det i skattepolitiken inte finns större likheter mellan Umeås socialdemokrater och Umeås allianspartier än mellan Umeås socialdemokrater och Umeås vänsterpolitiker.

När det gäller en eventuell skattesänkning i Umeå svarar Lennart Holmlund för det mesta med ett vänta-och-se-resonemang, så även på en fråga från Anders Ågren (m) i dag.

Socialdemokraterna i Umeå säger inte principiellt nej (som partierna längre till vänster brukar göra), de säger inte principiellt ja (vilket väl inget parti i Sverige gör), utan intar en pragmatisk, men också passiv hållning.

Om pengarna räcker så kanske det kan bli aktuellt, men vi vet inte om pengarna räcker än eller om en skattesänkning vore rätt sätt att agera i de goda tiderna, men det ska inte tas ut skatt för skatteuttagets egen skull – osv.

Det är en attityd som de flesta partier i Sverige intar när de hamnar i ansvarsposition – inklusive den borgerliga regeringen.

Och det går inte att vara kritisk mot den ur någon direkt principiell aspekt. Däremot är det en hållning som riskerar att leda till passivitet och politisk slöhet om den förvandlas till automatik.

Går det automatik i pragmatismen blir det lätt så att man inte vågar satsa på att förbättra kommunens attraktionskraft inför tuffare tider och hårdare konkurrens från andra jämförbara kommuner genom att, exempelvis, sänka en hög skattenivå.

Även i andra frågor står man då snart på liknande sätt utan idéer för hur en positiv utveckling ska kunna bevaras eller komma till stånd när tidigare strategier når vägs ände.

Om skattesänkning är rätt väg för att ge Umeå en skjuts framåt när det börjar kärva med visionerna kan man förstås ha olika uppfattningar om, men det skulle inte skada med lite bredare och mer perspektivrika resonemang kring frågan än bara passiva hänvisningar till stundande budgetprocesser.

Vänta-och-se-pragmatismen är därför framgångsrik i goda tider, men kan under vissa omständigheter bli hämmande och problemfylld när det krävs politiskt ledarskap av annat slag än bara förvaltning av det bestående.

Lennart Holmlund och Anders Borg är väldigt lika varandra i det avseendet.

Vänsterpartiet och rättvisepartiet socialisterna däremot lever frejdigt kvar i ett gammalt, statiskt tänkande där tillväxtfaktorer, investeringar, förutsättningar för företagande och jobb och låginkomsttagarnas tuffa ekonomiska vardagspussel försvinner bakom ett synsätt där ekonomin är förutsägbar för femårsplaner och där mer skatt alltid betyder mer pengar att fördela.

Vad vänsterpartierna inte förmår att ta in är sambandet mellan skatt, tillväxt och samhällsutveckling.
De för, när självrättfärdigheten och skällsorden mot alla som tycker annorlunda tar över, resonemang vars logiska slutsatser är ett 100-procentigt skatteuttag.
De blundar helt för det faktum att det är låginkomsttagare och människor med tuffa livsvillkor som drabbas hårdast när ekonomin försämras och går dåligt.
De saknar i sina resonemang ofta helt pragmatism.

En grundläggande, paradoxal förutsättning för att vänsterpartiernas förslag till reformer inom exempelvis barnomsorgen någonsin ska kunna bli möjliga ekonomiskt att genomföra är därför att just vänsterpartierna aldrig får något inflytande över den ekonomiska politiken.

I skattefrågan går därför egentligen, av dagens debatter att döma, den stora principiella skiljelinjen i fullmäktige mellan pragmatikerna (omfattande socialdemokratin och de borgerliga partierna) som resonerar kring skatteuttaget på ett problematiserande sätt och dogmatikerna (omfattande vänsterpartierna) som obekymrat torgför en inställning till skatter som skulle riskera att allvarligt minska resurserna för välfärden.

Formalism i fullmäktige, rallarsvingar på bloggen

Av , , Bli först att kommentera 0

Vk.se:s bloggar stod i centrum i fullmäktige nyss vid en ordväxling mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Sellström (kd).
Det är intressant hur ofta Lennart Holmlund i fullmäktige håller sig till ganska strikt formalism och ett lugnt tonfall, medan han på sin blogg ofta kommer med helt andra, betydligt lägre, anklagelser och antydningar i form av rallarsvingar.

När talartiden tog slut för det ärendet hänvisade Sellström för övrigt till sin blogg på VK för den fortsatta debatten.

De lokala politikerbloggarna måste bara analyseras närmare av någon på universitetet.

Berlindeklarationen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är fascinerande vilket målmedvetet och självsäkert intryck Tysklands förbundskansler Angela Merkel gör i utrikespolitiken jämfört med i den krånglande inrikespolitiken.

De utdrag jag sett från hennes tal i Berlin i samband med dagens 50-årsfirande av Romfördraget bekräftar det.
Jag har invändningar mot enskildheter, men sammantaget ger talet en bra bild av varför EU finns och varför EU fortfarande utövar en sådan lockelse på dem som inte är med.

Själva Berlindeklarationen däremot är mer en samling av vackra högtidsord och allmänna, välkända målsättningar än nya tankar och överraskande besked – en summering av varifrån EU kommer och var unionen befinner sig snarare än ett konkret utkast för framtiden.

Berlindeklarationen lär inte citeras så ofta i det dagliga arbetet framöver – och historieböckerna tror jag snarare går till Angela Merkels mer personligt hållna tal.

Makthavare försöker alltid framstå som oppositionella

Av , , 1 kommentar 0

Att hela tiden framställa sig som drabbad av konspirationer, omgiven av motstånd och ensam att förstå vad som gäller är ett vanligt beteende hos kommunala makthavare som inte är så vana vid att granskas kritiskt eller få sina påståenden och uttalanden grundligt ifrågasatta.

Det är ett sätt att slippa stå till svars.
Genom att försöka framstå som varande i ett slags egentlig opposition och hela tiden gå till förebyggande angrepp, insinuera, antyda, utnyttja ett informationsövertag för att forma andras aktörers verklighetsuppfattning kan även den mäktigaste slippa lindrigt undan i debatten.

Vill man förstå Lennart Holmlunds ständiga skäll åt alla håll i sina blogginlägg här på vk.se måste man göra en sådan analys av hur en makthavare – Lennart Holmlund är ju mäktigast i Umeå, inte någon utsatt oppositionell röst som hela tiden kan svära sig fri från ansvar – försöker distansera sig själv från sin roll.

Problemet är emellertid inte om en makthavare agerar så – utan om en omgivning upphör att ifrågasätta och kritisera uttalandenas underliggande budskap, låter dem stå oemotsagda.

Därför är det bra att bloggarna för fram sådana här processer i ljuset och blottlägger, kanske till och med skapar, en debatt som annars skulle ha förblivit dold eller uteblivit helt.

Det vore onekligen spännande med en granskande, akademisk uppsats om politikerbloggarna på vk.se.

Apropå politik, scener och makthybris

Av , , Bli först att kommentera 0

Apropå politikens olika scener – ett ämne jag sysslat mycket med som student och doktorand och som jag gärna ska återkomma till här så småningom – läser jag följande i en rolig notis i Der Spiegel:

En teater i Wien – Burgtheater – har i sina repetitioner av "Julius Ceasar" använt en DVD från tyska tv-kanalen ZDF:s valvaka 2005 där dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder bjöd på en sällan skådad uppvisning i machobeteende, arrogans, frustration och vägran att erkänna sig besegrad.

Schröders rödgröna koalition hade förlorat och socialdemokraterna hade blivit mindre än kristdemokraterna.
Men Schröder avfärdade i tv-sändningen tanken på Angela Merkel som förbundskansler totalt, skällde ut journalisterna och förolämpade sin egen utrikesminister, de grönas Joschka Fischer.

Nåja, verkligheten ville annat och Schröder erkände efteråt – uppmanad av sin hustru – att valnatten inte varit hans bästa ögonblick.

Burgtheater i Wien använde alltså DVD:n från valvakan som inspiration för hur man ska gestalta makthybris.

Bäst och sämst i nya regeringen – en ranking av ministrarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är ju en plats för spontana tankar, och här kommer en synnerligen spontan ranking, med ännu mer spontana kommentarer, av ministrarna i Fredrik Reinfeldts regering.

Gör jag om den i morgon kanske den ser helt annorlunda ut.
Och jag vill inte förhäva mig och göra några som helst anspråk på objektivitet – det är bara min subjektiva känsla för stunden hur olika ministrar klarat sig hittills.

Jag är alldeles förvirrad (betygstress i ordets rätta bemärkelse?) av alla nya betygssystem som kommer och går.
Därför har jag gjort det enkelt för mig och använt det som jag själv minns från min skoltid: 5 som högsta betyg, 1 som lägsta.

Betygen på de enskilda statsråden är inte satta i relation till statsrådens föregångare eller utländska kollegor, utan i relation till de andra i den nuvarande regeringen.

——————–
Betyg: 5
Skolminister Jan Björklund – säga vad man vill om honom, men han ligger inte på latsidan direkt – det formligen väller ut reformer från hans departement, och de allra flesta är efterlängtade. Att han förändrat den politiska synen på mobbning och mobbningsoffer i skolan värderar jag mycket högt. Frågan är dock om han kan hålla det här tempot så länge till. En mandatperiod varar ju fyra år. Har Björklund tålamod för det nu när han faktiskt får igenom det mesta av vad han vill på tämligen kort tid?

——————–
Betyg: 4
Miljöminister Andreas Carlgren – har överraskat positivt, men har också haft god hjälp av att klimatfrågan blivit en sådan i alla avseenden het fråga. Om det finns substans bakom de uttalade målsättningarna avgörs framöver.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni – bemöttes ganska skeptiskt, inte minst av liberala opinionsbildare, vid tillträdet efter en del kontroversiella uttalanden under förra året, men är kanske den minister som vuxit mest i rollen under det första halvåret.

——————–
Betyg: 3
Migrationsminister Tobias Billström – inte min favoritminister kanske, men det jag har hört och sett av honom verkar klart gediget ändå. En till av dem som överraskat positivt.

Finansminister Anders Borg – hästsvansen håller måttet, men har ännu inte prövats i kärvare tider

Näringsminister Maud Olofsson – håller igång på vanligt sätt, men ändå lite blekare nu än under valrörelsen.

Utbildningsminister Lars Leijonborg – verkar passa utmärkt i rollen som utbildningsminister ansvarig för ett av alliansens starkare områden. Borde dock inse att det är dags att avgå som partiledare och koncentrera sig på statsrådsjobbet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt – började väldigt frånvarande och osäkert, med konstiga presskonferenser, men har gjort sensationell comeback på slutet som klimatkämpe på turné för att lära sig mer om kvinnors situation i offentlig sektor. Opportunistisk lyssnare och vindmätare som inte har bevisat sitt ledarskap ännu – men börjar lära sig jobbet i goda tider.

Socialminister Göran Hägglund – roligaste ministern hanterar vårdfrågorna mycket bra, men hans engagemang för vårdnadsbidraget drar ned betyget.

——————–
Betyg: 2
Utrikesminister Carl Bildt – får väl godkänt trots att han inte begrepp att kritiken mot honom för en del affärsarrangemang i viktiga delar var berättigat och trots att han inte talade klarspråk i den utrikespolitiska deklarationen om folkmordet i Darfur. Har synts mycket, men har ännu inte blivit den tillgång för regeringen han förväntades bli.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth – jag hade förväntningar på henne som kulturminister, men har ännu inte riktigt blivit klok på vad hon vill och vilken profil hon vill ge kulturdepartementet. Känns lite blek ännu så länge.

Justitieminister Beatrice Ask – alldeles för svag mot försvarsminister Mikael Odenberg i avlyssningsfrågan.

Maria Larsson – i skuggan av snackige Göran Hägglund, men kanske kan vinna i längden.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin – har haft att kämpa med de tuffaste frågorna. Klarat debatten om arbetsmarknadspolitiken ganska bra med tanke på den massiva kritiken, men också vinglat och fegat lite i en del uttalanden. Svår att betygsätta hittills trots att han innehar en av regeringens nyckelposter.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell – får plus för att åtminstone ha lagt fram förslaget om utförsäljning av statliga bolag, men kommer med konstiga uttalanden och tramsade i utnämningspolitiken under regeringens första veckor.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson – ha väl inte den mest rubrikknipande statsrådsposten, men balanserar väl hittills ganska väl mellan kampanjerna för olika infrastrukturprojekt runt om i landet

——————–
Betyg: 1
Försvarsminister Mikael Odenberg – förslaget om avlyssning har jag ju inte direkt varit någon vän av. Att han driver den frågan belönas därför med detta betyg av mig.

——————–
Ej betygsatta på grund av för hög frånvaro i debatten
EU-minister Cecilia Malmström – jag trodde att hon skulle bli regeringens stjärnskott, men hon har varit nästan helt försvunnen. Kanske börjar hon synas nu igen i samband med EU:s 50-årsfirande.

Biståndsminister Gunilla Carlsson – Vem får väl medial plats i Bildts närhet?

Jordbruksminister Eskil Erlandsson – jag har inte så bra koll på jordbrukspolitiken, kanske är det därför som jag uppfattar honom som ganska anonym. När kommer brandtalet mot EU:s jordbrukspolitik?

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson – nej, jag har inte sett till henne.

Handelsminister Sten Tolgfors – kanske har jag missat hans stora dagar, men jag kan inte påminna mig riktigt vad han har gjort hittills.