Är det någon mer än jag som tycker att det finns vissa likheter mellan Lennart Holmlunds bloggar här på vk.se och intervjuerna i Sveriges televisions dokumentär med Göran Persson?

Öppenhjärtigheten, kontroverserna, angreppen.

Det borde vara ett lockande uppsatsämne för någon c- eller d-student på universitetet att sätta tänderna i – umepolitikernas bloggar på den här sidan – för att sedan bygga vidare på i en avhandling.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om Postens planer på att inför en senare stopptid för brevutdelningen.

Det kan bli väldigt olyckligt för en del småföretag som i praktiken får kommunikationen fördröjd med en arbetsdag om utdelningstiderna skulle senareläggas med ett antal timmar.

Postens strategi för framtiden känns inte särskilt offensiv.

Några år efter det att Per Ahlmark avgått ur regeringen och som partiledare för folkpartiet 1978 gav han ut tre diktsamlingar. I en av dem återfinns dikten:

"Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer
Deras besvikelse skulle bli svår att hantera."

Det fascinerande med Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson är att det senaste decenniets ledande politiker sliter av sin.

Huruvida han ljuger, fantiserar, förtiger, förvränger, talar sanning eller bara pladdrar på är kanske inte det viktiga i den här dokumentärserien så som den är upplagd – även om det givetvis är både nödvändigt och intressant att få höra de angripna ge sina versioner av händelser och relationer.

Det stora värdet med dokumentären är kanske att den ger en titthålsbild rakt in i en maktmänniskans instinkter, reaktioner, magknorr, reflektioner.

Göran Persson framstår inte som sympatisk i dokumentären, han bidrar med sina intervjuer snarare till att bekräfta ett antal fördomar om honom som politiker.

Men just det att hans eget eftermäle förlorar på projektet gör det också betydligt mer underhållande.

Att dåvarande – nu före detta – statsministern går på som han gör om sig själv och sina motståndare avslöjar politiken som ett område som alla andra.

Det vi hör Göran Persson prata om är en tummelplats för det mesta, högt som lågt, känslor och analys, organisatoriska förutsättningar, individuella preferenser, revanschbegär, mobbeteenden, vänskap, solidaritet, övervägningar, prioriteringar, konflikter, avundsjuka, intriger, växlande stämningar och normala mänskliga behov av bekräftelse.

Ett regeringskansli är som de flesta andra arbetsplatser och sammanhang i det avseendet. För förståelsen och den kritiska analysen av den politiska vardagen är den en insikt som ständigt behöver upprepas.

Det som saknas i den lite trist formgivna dokumentären – om inte sista programmet bjuder på något annat – är uppföljande, kritiska frågor från Erik Fichtelius sida om alla de påståenden som nu skapar debatt i efterhand.

Det hade varit värdefullt att få dem redan i programmets material. Men att projektet varit värt att genomföra står för mig utom tvivel.

Förhoppningsvis hörsammas också de förslag som förts fram om att allt intervjumaterial ska göras tillgängligt även för allmänheten, inte bara för forskarna.

Underskatta inte varmkorvarnas politiska sprängkraft.

Varmkorvar har spelat en om inte framträdande så åtminstone anekdotiskt viktig roll i den politiska historien.

När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1939 bjöd in det brittiska kungaparet Kung George VI och drottning Elizabeth till USA i syfte att stärka den amerikanska opinionens intresse för utvecklingen i Europa och bädda för ett senare amerikanskt engagemang mot Hitler, bjöd han dem till mångas, men framför allt mamma Roosevelts, stora förfäran på varmkorv.

Kungligheter och varmkorv – bara en person med stort självförtroende och total säkerhet i sin egen överklasstillhörighet hade nog vågat satsa på den kombinationen i den epoken.

Kung George VI och drottning Elizabeth charmades också storligen av den enkla gesten långt från allt kvalmigt prål.

Så när Umeås politiker får storfrämmande framöver kanske de ska skynda till Kungsgatan för en snabblunch med gästerna – så länge korvgubbarna finns kvar i alla fall.

Det diplomatiska grälet mellan Sverige och Kuba känns inte särskilt dramatiskt, även om det är ovanligt att sådana här skärmytslingar når offentligheten med stora rubriker.

Att Sverige kritiserar den bristande respekten för mänskliga rättigheter på Kuba borde ju vara en självklarhet.

Den kubanska FN-ambassadörens uppenbarligen hetlevrade reaktion bekräftar väl bara att kritiken är relevant och träffande.

Det skadar inte att sådana här gräl kommer fram i ljuset.

Stämningen är väl inte direkt på topp inom den europeiska flygplanstillverkaren Airbus för dagen efter alla ekonomiska problem och interna strider som varit.

De allvarliga förseningarna med den nya superjumbon Airbus A380 har inte direkt bidragit positivt till företagets framtoning.

Men den nya jättemaskinen flyger i alla fall. Bättre sent än aldrig.

En tysk statsvetare – Matthias Küntzel – var i förra veckan inbjuden att hålla ett föredrag om antisemitismen inom islam vid universitetet i Leeds, men efter protester från muslimska studenter valde universitetsledningen att ställa in evenemanget.

Det är en otäck utveckling om demokratiska länder börjar idka självcensur och inte längre vågar tala klarspråk av rädsla för aggressiva religiösa fundamentalister. Då har vi nått början på slutet.

Dokumentären om och med Göran Persson i Sveriges television lär komma att diskuteras länge. Inte enbart på grund av vad Göran Perssons säger, utan att han säger det.
Projektets tillkomst i sig är nästan mer intressant än dokumentärseriens innehåll.

Efter att två program av fyra sänts kan man inledningsvis konstatera att det som dokumentär betraktat är en ganska tunn soppa; hovsamt genomförd, ingen fördjupning, många trådar som hänger och slänger utan uppföljning eller kritiska frågor, tämligen konventionellt och tråkigt utformad i bildsättningen och dramaturgin.

Tyngdpunkten ligger på anekdoter från maktens korridorer, dagboksliknande självbetraktelser och påhopp på politiska aktörer inom eller utom socialdemokratin.
Det lockar till tittande av samma skäl som en dokusåpa gör det.

Men eftersom jag gillar dokusåpor och det material som presenteras – i tv och på nätet – är av ganska unik karaktär, så tycker jag ändå att programmen hittills varit sevärda.

Det ger inblickar i hur Göran Persson reflekterat och reagerat som inte nödvändigtvis, snarare bara undantagsvis, är smickrande för intervjuobjektet.

Han vittnar relativt öppenhjärtigt både om sina egna inrikespolitiska aversioner och om hur det snackas bakom kulisserna på världens toppmöten – på ett annat sätt än officiella framträdanden givetvis tillåter.

Det ger förhoppningsvis framtida forskare goda möjligheter att använda materialet också för djupare analyser.

Slutgiltiga omdömen och kommentarer får väl annars vänta tills alla fyra programmen har sänts.

Socialdemokraterna är beredda att svänga i frågan om regeringens omstridda förslag till FRA-avlyssning.

Det meddelade, enligt Aktuellt, försvarsutskottets ordförande Ulrica Messing (s) i dag.

"Vi vill vara konstruktiva och hitta lösningar och inte sätta klackarna i backen."

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen är det väntat att socialdemokraterna förr eller senare ställer upp på det här dåliga förslaget från försvarsminister Mikael Odenberg, eftersom man inte haft några principiella invändningar mot framväxten av ett storebrorssamhälle.

Hoppet står fortsatt till att liberala riksdagsledamöter ska vakna ur dvalan och säga nej.

Socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian kommer med en rimlig vädjan.

Skolminister Jan Björklund vill komma överens med socialdemokraterna om det nya betygssystemet.

Näringsminister Maud Olofsson bjuder in till diskussioner om en långsiktig och blocköverskridande energiuppgörelse.

Statsminister Fredrik Reinfeldt förutspådde i måndagskvällens tv-debatt med Mona Sahlin samsyn mellan regeringen och oppositionen i många frågor.

Vårkänslor försonar? Nja, snarare medveten strategi. Men det vore en välgärning med nya, hållbara uppgörelser i både skolpolitiken och energipolitiken.