Journalistiskt var Sveriges televisions dokumentär om Göran Persson, som började sändas i går, inte särskilt märkvärdig i mina ögon.
Samhällsfrågorna och den politiska utvecklingen blev bara föremål för en svepande, nästan klichéartad skildring, utan fördjupning eller nya inblickar.

Med så mycket unikt material borde det ha gått att åstadkomma mer.

Däremot tycker jag att projektet i sig – sedan Erik Fichtelius väl erkände målkonflikten och bytte sina övriga arbetsuppgifter på SVT – är synnerligen fascinerande och värd uppföljare.

Det är definitivt ingen smickrande bild som målas upp av Göran Persson. Inte för dokumentären är vinklad eller elak, utan för att den tvärtom hovsamt ger Persson fritt utrymme att tala öppenhjärtigt och utan det offentliga framträdandets normala disciplinering.

Spydigheterna, självberömmet, maktinstinkten, bristen på distans till sig själv – allt kommer fram genom Göran Perssons egna kommentarer.

Men också hans förmåga att formulera sig precist och rakt på sak direkt i ögonblicket, hans skicklighet i att snabbt komma till kärnan av en frågeställning. Göran Persson är, med alla sina brister, en skarp analytiker.

Och så kan han ju berätta anekdoter alldeles förträffligt väl. Den om Helmut Kohl var en höjdare.

Bertil Torekull hetsar upp sig över internet på DN-debatt igen.
Tillsammans med Lars Bringert har han skrivit en – absolut – bitvis mycket relevant och intressant artikel om behovet av kvalificerad journalistik, välskrivna, initierade texter och fördjupande analyser, och hur det behovet står i relation till papperstidningens framtid.

Men tyvärr målar han indirekt upp en bild där internet, bloggar, nättidningar, nya publiceringsformer framstår som det stora hotet mot Ordet – som i hans värld tydligen är papperstidningens exklusiva tillhörighet.

Han talar om "nätets ytlighet, snuttifiering och brist på överblick", hur nätet skadar stil, reflektion, källkontroll och analys.

Stackars Bertil Torekull.

Den enda slutsatsen man kan dra är att Bertil Torekull antingen sällan läser något på internet – sällan bloggar, sällan nättidningar, sällan nättidskrifter – eller är usel på att hitta de otaliga kvalificerade texter, kommentarer och reflektioner som nu, till stor demokratisk vinst, går att läsa för alla med uppkoppling.

Han låter som den som utifrån en snabb blick på ett par kvällstidningslöpsedlar dömer ut alla papperstidningar som ytliga.

Frågeställningar om papperstidningens förhållande till nättidningen – vilken publiceringsform som ska prioritera vilket material i vilket läge med vilken lansering – är något som alla redaktioner brottas med dagligen i den snabba utveckling som pågår.

Bertil Torekull kan vara lugn. Att hitta former för det kvalificerade materialet, att värna den goda journalistiken och de angelägna texterna även i nya tider är en utmaning som står högt upp på dagstidningarnas prioritetslista.

Men att okunnigt och konservativt grimaschera inför den tekniska utvecklingen hjälper varken papperstidningen eller journalistiken.

Så har debattörer ojat sig över alla nya publiceringsformer i historien – även en gång i tiden över de förytligande, snuttifierande, vulgära dagstidningar vi i dag håller högt som seriositetens bastioner.

Papper kontra nät är inte en fråga om kvalitet kontra ytlighet, textglädje kontra snuttifiering, analys kontra pang-pang.
Jag tror att redan dem som läser ett antal bloggar här på vk.se håller med om att det är ett berikande material med stor mångfald och många infallsvinklar.

Bertil Torekull borde skriva färre indignerade debattartiklar på DN-debatt och istället gå en kurs i hur man hittar de bästa texterna på nätet.

Han skulle häpna över rikedomen, perspektiven och de briljanta, upplysande, tankeväckande, stilistiskt drivna skribenterna som finns tillgängliga från nästan hela världen bara ett par knapptryck bort.

Tv-duellen i kvällens Aktuellt mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin lovar gott för det framtida debattklimatet.

Redan nu kan man ana vilka områden som kommer att gynna regeringen respektive oppositionen.

Fredrik Reinfeldt fick det väldigt enkelt att vinna meningsutbytet om skolpolitiken där Mona Sahlin av obegripliga skäl tycks vilja framhärda med en linje som en majoritet av hennes egna väljare ogillar.
Statsministern dominerade även jobbfrågan och arbetsmarknadspolitiken precis som i valrörelsen.

Oppositionsledaren var vassare i familjepolitiken och lyckades på ett bra sätt utnyttja alliansens spagat mellan liberal jämställdhetspolitik och kristdemokratiskt vårdnadsbidrag.
Mona Sahlin kan också sätta in miljöpolitiken i ett bredare perspektiv än vad Reinfeldt – relativt färsk som grön moderat – ännu så länge förmår.

Fredrik Reinfeldts stora övertag är dock att han kan hänvisa till en bevisligen fungerande regeringsallians, medan Mona Sahlin för tillfället enbart är socialdemokratisk partiledare utan realistiska utsikter att forma ett alternativ så länge miljöpartiet och vänsterpartiet fortsätter att tycka illa om varandra och socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera mer djupgående, formella samarbeten med andra partier.

Det är inget stort problem för Mona Sahlin så här tidigt under mandatperioden, men kan växa till ett jätteproblem om ett par år.

Hur som helst markerade kvällens tv-debatt början på en ny, intressant fas i svensk politik.

Som vk.se rapporterar koncentrerar sig Fredrik Reinfeldt på äldreomsorgen och skolan vid dagens besök i Umeå.

Ikväll ska han möta Mona Sahlin i Aktuellt – den första debatten mellan statsministern och den nya oppositionsledaren.

Kanske tar Reinfeldt då upp något intryck eller någon erfarenhet han fått med sig från Umeå.

Time har en talande artikel om Hillary Clintons försök att i sin valkampanj med humor, öppenhet och samtidigt lätta undanglidningar hantera frågan om Bill Clintons affär med Monica Lewinsky i Vita Huset.

Så länge Bill Clinton inte ställer till med något mer rubrikskapande kommer han att vara en definitiv tillgång för Hillary Clinton i hennes försök att vinna presidentvalet – men det finns också en trötthet i USA på de där gamla stridigheterna från 1990-talet, en längtan efter en ny start utan hopplösa låsningar.

Varje referens till Monica Lewinsky kan påminna väljarna om att en seger för Hillary Clinton 2008 skulle innebära att det 2012 har suttit antingen en Bush eller en Clinton i Vita Huset under de senaste 24 åren.

Är viljan att se Hillary Clinton vinna starkare än den instinktiva skepsisen inför en sådan monarkisk utveckling av presidentämbetet?

Den frågeställningen kan bli en faktor både i demokraternas primärval och i det riktiga presidentvalet.

När man deltar i den politiska debatten händer det lätt att man i en blandning av engagemang för vissa idéer och den ofrånkomliga viljan att få verka i en tid med stora, viktiga frågor och avgörande motsättningar eldar upp sig, skärper ordvalet, väljer en hårdare nyans, överdramatiserar och blir patetisk.

Ibland är det förstås tvärtom: man tittar tillbaka på en debatt eller en sakfråga och bannar sig för att man inte tagit i mer, larmat högre, insett betydelsen av just det meningsutbytet som pågick.
Varför stod man inte på barrikaden? Kanske är det ännu vanligare.

I båda fallen brukar skönlitteratur och poesi vara ett bra sätt att hitta balans och perspektiv igen.
När det gäller de gånger då debatten flugit iväg med stora ord och dallrande idealism finns det få bättre sätt att komma ned på jorden igen än att läsa Werner Aspenström:

’Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.’

Aspenströms hyllning till gossen gråsten är också alltid avkopplande att läsa efter en helg när partikongresser proppat öronen fulla med högstämda ideologiska trosbekännelser och lika högstämda egna analyser av ideologiska trosbekännelser.

’Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.’

Alla socialdemokrater verkar nöjda med Mona Sahlins tal i går på partiet extrakongress, men av många olika skäl. Där fanns något för alla, och ingenting som var riktigt provocerande för någon.

Den allmänna uppslutningen är positiv för Mona Sahlin på kort sikt och ger henne lite andrum i väntan på att fler ska börja avkräva partiet konkreta besked i sakfrågor.

Men dragkampen om partiets identitet mellan förnyelse mot mitten eller traditionalism åt vänster kommer inte att upphöra, utan tvärtom troligen förstärkas under mandatperioden.

Förr eller senare tvingas Mona Sahlin hålla ett tal som inte möts av stående, interna ovationer, men som istället möjligen kan övertyga fler väljare om att socialdemokratin dragit slutsatser av valnederlaget 2006.

Mona Sahlins stora triumf i helgen låg därför inte i vad hon själv sade så mycket som att hon lät helt annorlunda än Göran Persson.
Det finns, tror jag, en stor lättnad inom partiet över att åtminstone på partiledarnivå få komma bort från den kvalmiga machomakttradition som fortfarande är starkt representerad inom socialdemokratin.

Möjligen förstärks den känslan ytterligare av SVT:s dokumentär om Göran Persson som börjar sändas i kväll.

Det var ju även en av orsakerna till Fredrik Reinfeldts popularitet i förra valrörelsen. Han lät inte som moderata partiledare brukar göra. Det var ofta kontrasten till föregångarna som fick människor att lyssna på budskapet från de nya moderaterna.

Sverige är ganska dåligt på att minnas sitt politiska förflutna.

Det verkar inte finnas något bredare intresse, utanför akademiska sammanhang, av att uppmärksamma den specifikt politiska historien – monarker och socialdemokratiska statsministrar givetvis undantagna.

Delvis har det sympatiska orsaker: den personfixerade historieskrivningen går inte till överdrift och då är det lättare materialmässigt att hålla sig till närtid om man vill skriva för att bli läst av en allmänhet eller gå så långt tillbaka att redan tidsavståndet kittlar. Delvis har det med olidligt kungafjäsk att göra.

När det gäller äldre politisk historia står ofta reaktionära monarker i centrum istället för liberala rörelser som uträttat mycket mer för det svenska samhällets långsiktiga utveckling i demokratisk och humanistisk riktning.

Johan Gabriel Richert (1784-1864) är en av de många bortglömda. Jag gjorde "misstaget" att för ett antal år sedan ägna en magisteruppsats i historia åt ett konstitutionellt manifest han skrev tillsammans med Carl Henric Anckarsvärd 1834.

Jag skriver misstag därför att det man skriver en uppsats om på universitetet försummar man sedan lätt efteråt, vilket också skedde i detta fall.

Häromdagen kom jag av en slump att börja bläddra i Karl Warburgs tvåbandsbiografi "Johan Gabriel Richert – hans lefnad och uttalanden" från 1905, och mindes varför jag fascinerats så av just Richert i den generationen svenska politiska debattörer.

Richert blev som tjugoettåring (!) utsedd till vice häradshövding och provocerade redan samma år sin första större debatt. Som ombud åt två socknemän hade han författat en protestskrift mot ett myndighetsbeslut som var så frän och uppriktig i tonfallet att ortens fiskal i samarbete med landshövdingen beslöt åtala den unge jurister – i uppfostrande syfte kan tänkas.

Åtalet lades ner efter många kontroverser, men ger bilden av en arg ung man utan rädsla för att säga sin mening.

Johan Gabriel Richert blev med tiden en av 1800-talets viktigaste jurister, satt i lagkommittén 1814-1833 och i lagberedningen under andra halvan av 1840-talet.

Hans envetna arbete för en humaniserad rättslagstiftning och en modernare civillagstiftning räknas till de stora insatserna i svensk lagarbete. Det anknöt både till en äldre upplysningstradition och till en framväxande liberalism. Han kämpade också under sin karriär mot privilegievälde, korporationism och skråväsende.

Det som gör Richert ovanlig i en tid när borgerligheten manifesterade sin betydelse bland annat genom stora projekt och maktposter, är att han utvecklade en vana att tacka nej till mängder av prestigefyllda uppdrag: justitieombudsmannaposten, en plats i Högsta domstolen, rollen som sekreterare i konstitutionsutskottet och vid flera tillfällen justitieministerposten.

Han utövade istället sitt politiska inflytande som fristående debattör och som aktör i kulisserna, brevskrivare och högt respekterad auktoritet i omdiskuterade samhällsfrågor. Han byggde inte sin ställning på formellt beslutsfattande eller maktutövande, men sågs trots det som, med Warburgs ord: "?den främste representanten för den rörelse, hvilken, så till sägandes, leder upplysningstidens hufvudådra in i den borgerliga liberalismens tid. Han är upplysningstidens son och arftagare. Han är liberalismens lärofader och föregångsman. I motsats till de många, som af revolutionstidens öfverdrifter och upplysningens karrikatyrer drefvos öfver till kryptofeodala och medeltida åskådningssätt, som resignerade, misströstade eller förbittrades, är Richert alltifrån ungdomsdagarna fylld af den förtröstansfulla optimism och den därmed sammanhängande aktning för människovärdet, som utgör liberalismens på en gång ursprung och grundval."

Johan Gabriel Richert var så vitt går att bedöma både en politisk centralgestalt av ovanligt slag och en sammansatt, komplicerad människa.

Förhoppningsvis ger sig någon framöver i kast med att skriva en modern biografi om honom.

Det tal som Mona Sahlin höll i dag på socialdemokraternas kongress lär komma att analyseras och tolkas ingående de kommande veckorna. Innehållsrikt, skickligt, svårtolkat och något motsägelsefullt är en spontan beskrivning.

Vi levererar givetvis några synpunkter i morgondagens huvudledare.

Sahlin försökte ge lite åt alla partiets falanger.

Hon talade om individens frihet och bönade till de församlade partimedlemmarna att göra upp med socialdemokratins fördomar mot småföretagare och entreprenörer.
Hon stod också upp för tolerans och mångfald, och efterlyste en ny socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik med öppenhet för tjänstesektorn. Och hon kom med skarp direkt och indirekt kritik av partiets självgodhet och maktarrogans under Göran Perssons ledning.

Men hon gick också, med fraser som mest kändes ägnade att hålla vänsterfalangerna på gott humör, till fränt angrepp på regeringen och utlovade hård strid mot alliansen tillsammans med LO. Det lät också ibland som om staten skulle kunna lösa de flesta problem.

Det ska bli mycket spännande att se hur hon går vidare efter det här. Förr eller senare kommer hon tvingas att göra några falanger inom partiet besvikna för att kunna gå till val med ett någorlunda konkret budskap.

Vågar hon ta strid för en liberal förnyelse av socialdemokratin, för en ny skolpolitik, valfrihet och småföretagande, får Fredrik Reinfeldt en tuff motståndare i debatten framöver.

Väljer hon att landa i ett mer traditionalistiskt budskap med återställare, stopplagar och förmyndartänkande lär det inte imponera på väljarna.

Retoriskt var det ett väldigt skickligt tal, ödmjukt men med substans och ett tonfall och en hållning som kändes befriande att höra från en socialdemokratisk partiledare efter många år av maktspråk, mästrande och pekpinnar.

Schacklegenden, numera ryske oppositionspolitikern, Garri Kasparov ska komma ut med en ny bok: "How life imitates chess". (På tyska lyder titeln "Strategie und die Kunst zu leben".)

På sin blogg återger medförfattaren Mig Greengard ett inte särskilt originellt skämt från Kasparov i samband med ett Sverigebesök nyligen:

’If I seem a little sleepy at the beginning it’s because all the furniture at my hotel is made by IKEA. It took me hours last night to assemble my bed!’

Ack ja, det intressanta är dock vilket starkt varumärke Ikea är för Sverige – på gott, och kanske, om än mer sällan, på ont, beroende på sammanhang och utgångspunkt. Ikea är en väsentlig del av omvärldens Sverigebild.

Kasparovs bok är nog värd att kika i, men paralleller går ju att dra mellan de flesta områden i livet och det förblir trots allt bara metaforer.
Det ska bli intressant att se hur Kasparov och hans medförfattare närmar sig denna om livet som imiterar schack.

Själv har jag med betydligt mindre grad av seriositet en gång provat på att beskriva partiledarna med hemkokt travjargong. Det skedde för Liberala Nyhetsbyrån i november 2001, alltså i början av valrörelsen inför 2002 års val.

Så här tramsade jag på den gången:

’Göran Persson kvastar i ledningen med lyster päls, ser ut som en rund miljon, men hur är det med löpskallen?

Bo Lundgren skiftar i aktionen efter avancemang till dödens, sladdar nån halvlängd, har inte fått grepp, ser ut som en enkel sort – dags att rycka propparna?

Gudrun Schyman ligger på hårt i vinnarhålet, men kan få svårt att hitta ut, löddrar oroväckande – risk för kvävning?

Maud Olofsson med i tuff 08-öppning, såg morsk ut i andrapar utvändigt ett tag, men börjar gå med slaka tömmar nu. Tveksam distansförmåga. Överskattat stallskrik?

Alf Svensson stånkar på i tredjepar utvändigt i väntan på sin sedvanliga sista bortre långsida. Ser trög och ovillig ut. Inte som förr?

Lars Leijonborg ifatt fältet efter inledande galopp, tycks ha hittat rytmen sedan kusken vek fram spöet och började driva. Attack 600 kvar?

Lotta Hedström-Nilsson vinglar sist invändigt, ser rullig ut för dagen, tveksam redan i värmningen, felar bort sig när som helst?’

Helt snett hamnade jag väl inte mina bedömningar inför det valet, men Göran Persson visade sig ha ett löphuvud som räckte och blev över.