Ingen film i kameran – men klös i espresson

Av , , 1 kommentar 0

Under min semester i Berlin passade jag på att via dagstidningar i vårvärmen följa med i den tyska debatten, besöka bokhandlar av olika slag och med denna blogg i tanken ta kort på alla spännande politiska platser i den tyska huvudstaden.

För att börja med det sistnämnda först: vid bild 37, efter en lång vandring på jakt efter rätt motiv och vinklar i kvarteren kring riksdagshuset, förbundskanslerns byggnad och Brandenburger Tor, upptäckte jag att det saknades film i kameran.

Det fina med sådana vardagsbittra ögonblick är att de åtminstone fungerar bra i anekdotisk form.

Jakten på böcker blev mer framgångsrik.
Framför allt blev jag glad över att hitta en biografi om Ernst Reuter – legendarisk socialdemokratisk borgmästare i Västberlin under åren efter andra världskriget 1948-1953, lite av mentor åt betydligt mer berömde Willy Brandt och en mycket intressant gestalt i tysk politik.

Det var nästan talande att jag hittade den i en stor turistbokhandel.

Författaren David E. Barclay konstaterar redan i förordet att Ernst Reuter i dag håller på att bli helt bortglömd i den tyska debatten. Kanske beror det på att han gjorde sina viktigaste, konkreta insatser som lokalpolitiker, och inte fortsatte upp på nationell nivå i samma grad som exempelvis efterträdaren Willy Brandt.

Det slår mig faktiskt först nu att jag vid min första vistelse i Berlin för ungefär fem år sedan bodde i en studentlägenhet i ett hus tillhörande Bürgermeister-Reuter-Stiftung – en stiftelse som grundades av just Ernst Reuter 1953 i ursprungligt syfte att hjälpa flyktingar som på grund av politiskt eller ekonomiskt förtryck flydde från den sovjetiska sektorn till Västberlin.

Även en fascinerande tv-dramaserie, med mycket dokumentariskt material, om Thomas Mann och hans familj från år 2000 kom med packningen hem.

Tyvärr hann jag inte med att besöka det café som en av mina favorittidningar, vänsterpräglade Die Tageszeitung (TAZ) – vars ironiska, träffsäkra sätt att kommentera politik på tilltalar mig mycket även om jag inte alltid, kanske rätt sällan, delar deras åsikter – lär ha öppnat i sina lokaler.

Men deras eget espressokaffe "Tazpresso" har jag smakat – det är kraftfullt, illustrerat av en tiger med klös.

Vårdnadsbidraget en tvivelaktig idé som inte får ges förtur

Av , , Bli först att kommentera 0

Socialministern och kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund lanserar återigen tanken på att införa vårdnadsbidraget tidigare än de andra och mer liberala förslagen i alliansens uppgörelse kring familjepolitiken – jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, kvalitetssatsning på förskolan och barnomsorgspeng.

Göran Hägglund tror att vårdnadsbidraget, kristdemokraternas hjärtefråga, skulle kunna införas till årsskiftet men menar att exempelvis jämställdhetsbonusen måste vänta.

Framför allt folkpartiet – i den frågan mer liberalt på hugget än i en del andra – har hittills sagt nej till alla sådana försök att bryta löftena från valrörelsen och ge förtur åt det mest tvivelaktiga inslaget i alliansens familjepolitik.

Den linjen bör man hålla fast vid. Vårdnadsbidraget är ingen särskilt bra idé överhuvudtaget och riskerar att bli ett ordentligt bakslag för jämställdheten.

Det kommer givetvis att bli verklighet i enlighet med alliansens vallöften, men det minsta man kan begära är att jämställdhetsbonusen och satsningarna på förskolan prioriteras på samma sätt och införs vid samma tidpunkt.

När makthavare längtar efter ja-sägare

Av , , 2 kommentarer 0

Kommunens starke man Lennart Holmlund tycker att han råkat ut för smutskastning av VK:s ledarsida.

Jag ska inte ge mig in i en diskussion med honom om hur ordet smutskastning bäst definieras – Lennart Holmlund har på sin blogg flera gånger visat att han är något av expert i grenen och har säkert en egen åsikt om vad ordet betyder.

Så här löd ledaren i tisdagens tidning som fått Lennart Holmlund att åter börja beklaga sig över att han bemöts av kritik och invändningar:

"Det fina med bloggar på internet är att de öppnar för interaktion, debatt och meningsutbyte i en ny, direkt och intressant form.
Därför är det också i grunden positivt att ledande politiker deltar i debatten via bloggar på det sätt som bland annat sker på vk.se.
Men när den mäktigaste mannen i en stad har så svårt att hantera kritik och debatt att han inte vill öppna för några läsarkommentarer på sin blogg – trots att han själv gärna beskriver sig som ett offer för konspirationer och just på sin blogg delar ut rallarsvingar till höger och vänster mot alla som haft fräckheten att yttra en avvikande åsikt – då är det besynnerligt.
Frågan är om det också är symboliskt? Hur svårt får den mäktigaste mannen i en stad egentligen ha att hantera kritik? Och vilket klimat i stadshuset får sådana ovanor att frodas?"

Lennart Homlund skriver att han aldrig tänker låta sig påverkas av VK:s ledarsida.
Jag kan bjuda Lennart Holmlund på ett eget löfte direkt som kompensation. VK:s ledarsida kommer inte heller under min ledning att acceptera ett tystare Umeå där en kritisk och ifrågasättande debatt undertrycks för att kommunledningen blir på dåligt humör när den inte får medhåll av alla.

Om Lennart Holmlund inte kan hantera att bli emotsagd i sakfrågor så har han fel uppdrag eller har suttit för länge.
Med tanke på hur aggressivt Lennart Holmlund själv driver debatt och går till attack mot meningsmotståndare just på sin blogg är det märkligt att han inte som de flesta andra vill tillåta läsarkommentarer.

Sina efterlängtade ja-sägare får kommunens mäktigaste söka någon annanstans än på VK:s ledarsida.

Censur i Ryssland

Av , , Bli först att kommentera 0

Rysslands utveckling under Vladimir Putin ger verkligen skäl till dysterhet och pessimism.

Här är en intressant artikel på Der Spiegels internationella webbsida om censuren i landet.

Omvärlden – framför allt EU – måste bli mycket skarpare i samtalen med Moskva när det gäller demokrati och medborgerliga rättigheter.

Rysslands rika tillgång på olja och gas får inte bli en ursäkt för tigande inför den gradvisa övergång till en ny diktatur som pågår inför öppen ridå.

Står miljöpartiet och vänsterpartiet ut med varandra?

Av , , Bli först att kommentera 0

Mona Sahlin vill att oppositionen ska bygga upp ett bättre samarbete inför nästa val för att kunna utmana alliansen.

Det är förstås helt nödvändigt för de rödgröna att presentera någon form av regeringsalternativ om man ska kunna uppträda på ett trovärdigt sätt i valrörelsen. Men vägen fram till ett sådant lär bli lång. Ett antal stora hinder går att se direkt:

Socialdemokraterna måste acceptera att man inte har någon ensamrätt på regeringsmakten och att tiden för socialdemokratiska minoritetsstyren runnit ut. Det kommer att kräva ett rejält internt nytänkande och utmana det socialdemokratiska etablissemangets innersta självbild.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste hitta ett sätt att stå ut med varandra. I dag finns det knappast två partier som har svårare att dölja sina ömsesidiga aversioner i den offentliga debatten.

Socialdemokratin måste förmå miljöpartiet och vänsterpartiet att inför ett regeringssamarbete överge det hopplösa EU-motståndet.

Vänsterpartiet måste växa ut ur socialistnostalgin, skaffa sig en någorlunda trovärdig utrikespolitik och ge upp ett antal ideologiska käpphästar som sprang sig trötta redan någon gång på sextiotalet för att kunna bli aktuell som regeringspartner åt socialdemokratin och miljöpartiet.

De rödgröna måste inför valet 2010 lyckas med det som alliansen gjorde åtminstone halvdant inför valet 2006 – komma överens i energipolitiken och kärnkraftsfrågan utan att hamna i uppenbara målkonflikter mellan klimat och konkurrenskraft.

Det är, om man fortsätter att gå igenom olika politiska sakområden, inte särskilt troligt att förhandlingar mellan de tre partierna skulle bli framgångsrika. Det var ingen slump att man i höstas inte förmådde utarbeta ens ett skenbart alternativ till alliansen.

Bäst chanser att både locka väljare och fungera hyfsat i maktställning skulle förmodligen en allians mellan s och mp ha. Men det är svårt att se hur den skulle kunna uppnå en parlamentarisk majoritet.

Regeringsfrågan är ett bryderi för oppositionen.

Leijonborgs avgång

Av , , Bli först att kommentera 0

Just hemkommen efter ett par veckors semester i Berlin bjuder redan första arbetsdagen på en partiledaravgång.

Att Lars Leijonborg skulle hamna i en situation där avgång blev den enda rimliga alternativet var väl inte särskilt överraskande i sig, men beskedet kom ändå ganska snabbt. Man har ju vant sig vid att Leijonborg är en fighter som inte ger sig i första taget.

Jag har kommenterat avgången för vk.se på nyhetsplats och det blir förstås en ledare om det i morgondagens tidning.

En spontan reflektion är att samma sak gäller för folkpartiet som borde ha gällt för socialdemokraterna – nämligen att partiledarskiftet bör symbolisera också en tanke om partiet fortsatta inriktning och framtoning.

Det får alltså inte enbart bli en namnfråga, utan debatten fram till landsmötet bör breddas till att handla om folkpartiets roll i svensk politik de kommande åren.

Fladdrande kinder viktigare än spända muskler, dags för paus

Av , , Bli först att kommentera 0

Perfektionism är det farligaste av beroenden eftersom det aldrig kan tillfredställas ens för en sekund. Det perfekta existerar inte. Ofullständigheten är, tack och lov, ofrånkomlig.

Någonstans är det utgångspunkten också för en humanistisk, medmänsklig, tolerant, förlåtande livshållning.

Att erkänna det ofulländade är kanske en förutsättning även för en sansad demokratisk debatt.
Inget argument kan avsluta en diskussion för alltid, vi måste alltid fortsätta vrida och vända på frågeställningarna, vara nyfikna och ödmjuka inför det faktum att man aldrig är färdig i kunskaper och perspektiv.

Det hindrar inte att man argumenterar energiskt för det man tror på. Men förhoppningsvis hindrar det att man slutar lyssna på andra i känslan av att ha löst världens problem en gång för alla.

Jag tänker på en fin replik i filmen "Seabiscuit" med bland andra Jeff Bridges och Tobey Maguire: " You show me something that’s perfect, and I’ll show you something that’s not."

Strävan efter det fulländade kan sluta i katastrof, för den strävan ligger ibland fundamentalismen nära.

På det individuella planet yttrar sig perfektionism ofta i karriärhets och utbrändhet.

Man vill för mycket, jobbar för hårt och faller in i en jargong eller ett tänkande som inte lämnar något utrymme för paus, vila eller nivåskillnader i prestationer och resultat.

Kanske har man fått en chans eller ett uppdrag som man inte räknat med och som innebär oanade möjligheter – men som till slut bara leder till omättliga, inre prestationskrav.

Downshifting är en term som etablerats de senaste åren. Den syftar på människor som hoppar av karriärhjulet och avstår från materiella vinster och olika former av status för att vinna i livskvalitet och tid.
Det kan ske kort innan eller strax efter att man gått in i väggen.

Jag tror som många andra att betydelsen av sådana erfarenheter kommer att öka de närmaste decennierna.

Vyerna och möjligheterna har vidgats enormt, men det är fortfarande bara ett fåtal förunnat att kunna utnyttja dem – och det leder till frustration och svårigheter att hitta balansen i den egna vardagen.

Länge har allt fokus legat på hur vi kan förverkliga oss själva. Kanske borde vi ägna mer tid åt att fundera över hur vi kan lära oss fördra oss själva, sådana som vi är, i de liv som är inom räckhåll – istället för att drömma om konstgjorda liv som flimrar i tv-rutan.

Ni som delar de här instinkterna att rusa för fullt genom en kallelse: Jobba inte ihjäl er, även om samvetet skriker för full hals att ni inte har rätt till en paus, en sämre dag eller en stund av likgiltighet.

Väggen kan tyckas långt, långt borta – utbrändhet ett fenomen som man bara läser om i tidningarna.

Men håller man högsta hastighet kommer väggen nära på ett ögonblick, utan att man har någon chans att bromsa.

Anspänd perfektionism blockerar mer än den möjliggör, till slut ramlar korthuset.

På hundrameterslöparen i full anspänning fladdrar fortfarande kinderna helt avslappnade, det ser man på repriserna i slow motion.

De fladdrande kinderna är hemligheten mer än de spända musklerna.

Och med detta tänker jag försöka att leva som jag förmanar och ta en paus från bloggandet här några veckor. På återhörande.

Märkligt telegram

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu bryter jag min ledighet igen här mot reglerna, men ibland undrar man ju.

Läs det här telegrammet från TT. Rubrikens journalistiskt ovanliga ordval "Vi" är redan det märkligt. Vilka ’vi’?

Och sedan siffrorna: 42 procent tycker att regeringen gör ett bra jobb, 27 procent att den gör ett dåligt jobb.

Skulle regeringen ha varit socialdemokratisk hade rubriken förmodligen lytt något i stil med: "Svenskarna tycker att regeringen gör ett bra jobb".

Ett telegram som, kanske, avslöjar hur präglad även journalistiken kan bli av föreställningen om att ett visst parti har någon slags bördsrätt till makten och att alla andra regeringar är tillfälligheter i väntan på de riktiga makthavarnas återkomst.

Capablanca och nio andra favoriter

Av , , Bli först att kommentera 0

Schack är en hobby som tyvärr kräver mycket tid och därför blivit styvmoderligt behandlat av mig sedan jag började på VK.

Jag försöker hänga med så gott jag hinner på chessbase.com och följa med i de stora turneringarna, men utan någon chans att riktigt sätta mig in i enskilda partier.

Förmodligen har jag tappat rejält i egen spelstyrka som en följd av det. De få gånger jag spelat på internet senaste halvåret har det inte gått bra.

Men schack är också kulturhistoria och politisk historia, som går att intressera sig för även utan tid att fördjupa sig i dragen på brädet.

Det märker man snabbt när man bläddrar i böcker om schack eller surfar runt på nätet för information om olika favoritspelare.

Bästa romanen om schack som skrivits är nog Stefan Zweigs ’Schachnovelle’ (jag tror att den heter ’Amoklöparen’ i svensk översättning).

Här kommer rankingen över mina tio favoriter i schackets värld.

1. José Raúl Capablanca (1888-1942) – jag är ingen expert på något sätt, men de gånger jag satt mig ned och tittat på hans partier så känns de fascinerande lätta, logiska och naturliga som om allt vore självklart och glasklart.
Kanske inte den mest spännande figuren i schackhistorien, men för en hobbyspelare utan tid att studera öppningar eller annat är det förstås hoppingivande med en världsmästare som inte lät teorin ta över.

2. Garri Kasparov (1963 – ) – möjligen världens genom tiderna bästa schackspelare, även om det är svårt att jämföra olika generationer med varandra.
Aggressiv och genial vid brädet, inte särskilt juste eller ödmjuk vid sidan om, orsak till många konspirationer och mycken turbulens, men otvetydigt i en egen klass både vad gäller spelstyrka, uthållighet och obändig vilja att vinna även i hopplösa lägen.
Det är egenskaper som han nu försöker utnyttja i sin nya roll som oppositionspolitiker och en av president Vladimir Putins främsta kritiker

3. Alexander Morozevich (1977 – ) – fortfarande aktiv, har ingen yngre spelare framför sig på den senaste världsrankingen; totalt oförutsägbar och okonventionell, mycket ojämn och alltid underhållande.
Verkar vara en högst komplicerad människa som inte är lätt att tolka när han någon gång ger en intervju. Hans inställning till schack är varken helt professionell eller helt konstnärlig, utan nästan tjurigt lekfull och asocial.

4. David Bronstein (1924-2006) – politiskt oberoende, vägrade bli ett redskap för det sovjetiska systemet, en av de skickligaste spelare som aldrig blivit världsmästare.
Jag har sett en kort intervju med honom i en tv-dokumentär och han gav ett mycket sympatiskt intryck. De partier jag tittat på av honom ger ett just fritänkande intryck.

5. Viktor Kortjnoj (1931-) – still going strong som 76-åring, en fighter och egensinnig karaktär som gillar att tala klarspråk. I samband med en turnering i Amsterdam 1976 bad han om politisk asyl och hoppade av Sovjetunionen. Tillhör också kategorin ’Bästa spelare som aldrig blev världsmästare’.

6. Michail Tal (1936-1992) – klen hälsa, men med oslagbar kreativitet i sina bästa stunder.

7. Emanuel Lasker (1868-1941) – filosof som förde in en ny psykologisk dimension i schacket.

8. Bobby Fischer (1943-) – kanske den mest kända schackspelaren i historien, bråkig, besvärlig, briljant. I dag tyvärr med väldigt dåligt rykte för sitt märkliga beteende och sina reaktionära och paranoida politiska åsikter.

9. Ulf Andersson (1951-) – Sveriges bästa spelare genom tiderna som ofta nämns även i internationella sammanhang, framför allt som ett exempel på det långsamma, säkra, envetet manövrerande spelsätt som i högform ger stora resultat och som i normalform kan tendera att sluta med väldigt många remier.

10. Michail Tjigorin (1850-1908) – bidrog till att sprida intresset för schack i Ryssland och har gett namn åt en av mina favoritöppningar som svart – Tjigorins försvar.

Jag upptäcker att det bara är män på listan, men det är enbart en tidsfråga innan den första kvinnliga världsmästaren är ett faktum.

Judit Polgar, född 1976, hävdar sig mycket väl i världseliten bland männen och ligger på 13:e plats på senaste världsrankingen.

Och i Sverige har Pia Cramling bidragit till att väcka intresse för schack.

Får jag gissa kommer den första kvinnliga världsmästaren att vara ett faktum inom 15 år.

Torgny Segerstedt och pressfriheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Torgny Segerstedt (1876-1945), den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sveriges röststarkaste antinazist under andra världskriget, är nog mer allmänt uppburen i dag än han var under åren efter kriget.

Då jobbade det politiska och massmediala etablissemanget, som svängt i sin hållning beroende på situationen för dagen, subtilt men enträget på att beskriva den egna försiktigheten/det egna medlöperiet under de svarta åren som något hedervärt och samtidigt som man underförstått försökte diskreditera de högljudda kritikerna som obalanserade och farliga.

Torgny Segerstedts rykte tålde det och i dag skulle väl få invända mot beskrivningen av honom som en av 1900-talets främsta publicister, även med hans högfärdighet, snobbism och inte särskilt sympatiska framtoning under 1920-talet tagen med i beräkningen.

Ändå tror jag inte att det är så många som läser honom i dag, eller känner till på vilket sätt han i sina spalter ledde motståndet mot Hitler och den svenska anpassningspolitiken.

Han har passat dåligt in i den länge förhärskande och rätt förljugna officiella historieskrivningen.

Det är synd, för många av hans kärnfulla slutklämmar är fortfarande högaktuella. Eller vad sägs om den här sammanfattningen av pressfrihet från 1939:

"Pressfrihet är, ha vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död."