En lyssnande och frånvarande statsminister

Fredrik Reinfeldts ledarstil fortsätter att debatteras. Det är givet att hans framtoning är betydligt mer nyanserad och lyhörd än föregångares Göran Perssons, men det är också uppenbart att han är väsentligt mindre närvarande i debatten och massmedia.

Hittills har han egentligen bara haft riktigt framgångsrika dagar när utrikespolitiska händelser låtit ljuset falla även på honom. De försök som gjorts med utspel, klargöranden i sakfrågor och överraskande presskonferenser har inte varit särskilt övertygande.

Jag är lite förvånad över det måste jag erkänna. Med tanke på hur skickligt Fredrik Reinfeldt satte och förändrade dagordningen och förmådde presentera sig själv som det moderna alternativet under valrörelsen hade man kunnat förvänta sig mer av honom i statsministerrollen.

Mandatperioden är lång, så det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser eller sätta några slutbetyg, men redan nu kan man kanske ana vad som är styrkan respektive svagheten i Fredrik Reinfeldts hittillsvarande strategi.

Hans lyssnande ledarskap är sympatiskt och modernt, men riskerar också att bli långsamt, alltid steget efter, lite fantasilöst.

Det bryter med socialdemokratins överhetsattityd och arrogans, men ersätter det med en ovilja att överhuvudtaget ställa sig först i ledet.

Den som bara lyssnar och tar intryck, utan att själv delta i samtalet annat än undantagsvis, kommer alltid att hinna fram till sakfrågorna i sista sekunden och får svårt att bli en politiker som är gestaltande och kreativ, som bland de första upptäcker möjligheter och nödvändigheter, som utnyttjar sin ställning för att tänka tidigt inte bara tänka efter.

Klimatfrågan är ett typexempel: det är utmärkt och en välkommen kontrast till föregångaren Persson att Reinfeldt är beredd att ändra sig och erkänna att den egna dagordningen måste ersättas av en annan.

Men samtidigt uppstår intrycket av lätt opportunism, eller snällare uttryckt: en lättrörlig håglöshet – jaha, nu är det klimatet vi ska tala om.

Till slut kan den attityden bli de braskande rubrikernas och tillfälliga kampanjernas fånge, och det går aldrig att veta exakt vilket innehåll de kommer att ha nästa gång eller vilket sakområde de kommer att beröra.

Ju längre Fredrik Reinfeldt fortsätter i sin lågmälda, i debatten frånvarande stil, desto högre kommer förväntningarna att bli på vad han förr eller senare måste säga, hans slutsatser av alla möten och resor runt om till arbetsplatser i landet.

Att försöka infria de förväntningarna på en ny analys, en ny så kallad berättelse, under mandatperioden blir ett avgörande test för Fredrik Reinfeldts sätt att använda statsministerämbetet.