Tidskriften Fokus ranking av hur integrerade Sveriges kommuner är, vars resultat jag bloggade om nyss, blir lite missvisande, tycker jag, genom kriteriet andelen utrikesfödda i kommunerna 2006.

Att den andelen är hög i en kommun betyder ju inte automatiskt att integrationsarbetet lyckats väl där, utan anger egentligen bara att behovet av en lyckad integrationspolitik i just den kommunen kan vara större.

Rankingen säger därför, när det gäller en del kommuner, mer om var det finns stor mångfald än om var integrationsarbetet lyckats bäst.

Nordmaling och Vilhelmina – de två kommuner som hamnar sist i Fokus ranking – får exempelvis högre betyg när det gäller punkten om sysselsättningsgrad bland invandrare än kommuner som Stockholm, Södertälje och Botkyrka som befinner sig bland de trettio bästa i den sammanlagda rankingen.

Undersökningen bör framförallt tas som utgångspunkt för en debatt kring integrationsfrågor utifrån förutsättningarna i varje enskild kommun.

Högst andel utlandsfödda i Västerbotten har, eligt Fokus undersökning, Umeå.

Högst flyktingmottagande i Västerbotten i relation till befolkningen har Dorotea, som där hamnar bäst i hela landet.

Högst andel sysselsatta i Västerbotten av dem med utländsk bakgrund har Vännäs.

Och lägst ohälsotal i Västerbotten för utlandsfödda har Bjurholm, bäst i landet på den punkten.

Nya numret av tidskriften Fokus rankar hur Sveriges kommuner har lyckats med integrationen.

Man har utgått ifrån följande kriterier: andelen utrikesfödda i kommunen 2006, antal mottagna flyktingar 1996-2006 delat med befolkningen 2006, andelen sysselsatta av dem med utländsk bakgrund 2004 och ohälsotal för utlandsfödda 2006.

Det är givetvis inget entydigt resultat som kommer fram, urvalet av kriterier är inte självklart och det finns andra aspekter att ta hänsyn till än de redovisade.
Men en sådan här undersökning kan ändå väcka diskussioner kring integrationsarbetet i kommunerna.

Högst upp på Fokus ranking kommer Värnamo.

Så här placerar sig kommunerna i Västerbotten:

Plats 46: Dorotea
Plats 116: Lycksele
Plats 126: Sorsele
Plats 132: Umeå
Plats 161: Bjurholm
Plats 204: Vännäs
Plats 218: Vindeln
Plats 236: Storuman
Plats 238: Malå
Plats 252: Skellefteå
Plats 262: Robertfors
Plats 273: Åsele
Plats 280: Norsjö
Plats 289: Nordmaling
Plats 290: Vilhelmina

Jag räknade ut här på morgonen att jag sett åtta Elitlopp på plats på Solvalla.

Det första var 1991 när Peace Corps och Stig H Johansson vann före Kit Lobell med Berndt Lindstedt efter en riktig kamp upploppet ner mellan två tuffa ston och två sulkylegender.
Shogun Lobell galopperade i starten på väg mot ledningen, han hade blivit svårslagen annars, och Ultra Ducal felade på sista bortre långsidan för att sedan flyga fram till en, tror jag, fjärdeplats.

Ofta har det varit något som legat i vägen tyvärr just den helgen och även i år blir det till att följa tävlingarna via tv och radio.

Själva loppen upplever man egentligen mycket bättre via tv (om man inte har kommit över en kanonplats på något läktare förstås) och man slipper trängsel och närstudier av människor som tar Elitloppet som en ursäkt för att bara supa så mycket de orkar.

Men det som fattas är förstås intryck från värmningar och provstarter, trycket och stämningen på publikplats och den där speciella fartkänslan, mullret, vinddraget som ett förbidundrande fält av elithästar ger, men som aldrig går att förmedla riktigt via tv-bilder.

Det var länge sedan Elitloppet var så öppet på förhand, med så många potentiella vinnare.

Lyssnar man på "snacket" verkar allt fler luta åt att Citation har en bra chans.
Sedan är åsikterna delade om Going Kronos verkligen är hård nog ännu för att hävda sig i två heat mot världseliten och om Mr Muscleman är en överskattad snabbloppare från andra sidan Atlanten eller ett vidunder till häst som inte behöver bekymra sig över ett åttondespår.

Jag hoppas verkligen att det blir succé för Going Kronos, men är inte säker på att han är redo för att vinna i den här konkurrensen över sprinterdistans. Det blir väldigt spännande att se hur han klarar försöket.

Jag har ju sågat Gentlemans löphuvud här tidigare på bloggen, sedan dess har han sett bättre ut än någonsin och framstår nu plötsligt också som en tänkbar Elitloppsvinnare. Jag passar alltså redan nu på att göra avbön.

Frullino Jet förblir mitt skrällbud. Jag tror att han kan visa sig speedigast av alla, och blir det körning i försök och final så är jag inte främmande för att han efter en virvlande avslutning kan stå som slutsegrare.
Samma scenario skulle man kunna tänka sig för Jocose.

Thai Tanic kanske kan ta sig till final, men knappast mer.

Torvald Palema är väl alldeles för vek för att hålla hela vägen?

Hur hanterar de franska hästarna sprinterdistans?
A Touch of Flair tror Solvallas sportchef Mattias Stenby ska vinna, är det pr-sinnet som talar då eller har hästen gjort ett sådant intryck på dem som såg honom senast?

Är inte Acclaim och Giant Superman något för begränsade i Elitloppskonkurrensen?
Blir Red Chili Pirat tidernas skrällvinnare? Spetsar El Nino i försöket?

Och Guldbjörkens vinnare Super Light, denna häst som trotsar alla synintryck och kriterier på hur en världsstjärna ska se ut, som fortsätter att överraska och utvecklas, är han rentav så bra nu att han inte bara kan hänga med utan också spurta förbi ett elitloppsfält till slut?

Frågor, frågor?

Kollegan Magnus Krantz på Liberala Nyhetsbyrån gör en klok iakttagelse angående att Livsmedelsverket vill utfärda rekommendationer för hur lunchraster ska se ut:

’Livsmedelsverket är i färd med att ge rekommendationer om hur en lunchrast på jobbet bör te sig. Ulf Bohman, nutrionist på verket, tog till orda:

– Är det jag som individ som har ansvar eller är det arbetsgivaren eller fackets ansvar? Det är något man måste komma överens om.

Jag betackar mig för att "man" ska pilla i mina lunchvanor. Låt vara att stress är ett problem i dagens arbetsliv, men snälla myndigheter, lita på att vuxna människor kan äta utan instruktioner om bästa tid och plats.’

Det amerikanska presidentvalet nästa år ser ut att bli ett av de intressantaste och mest svårtippade på flera decennier.

Visserligen var det mycket jämnt och ovisst i presidentvalen både år 2000 (Bush-Gore) och år 2004 (Bush-Kerry), men det speciella den här gången är att båda partiernas primärval är helt öppna, utan givna favoriter och utan någon som tar steget från president- eller vicepresidentposten ut i en kandidatur.

Inför 2000 var Al Gore tämligen given som demokraternas kandidat och George W Bush, trots ett par inledande framgångar för John McCain, klar republikansk favorit redan på ett tidigt stadium.

Inför 2004 var George W Bush given som republikanernas namn, medan det fanns ett antal tänkbara demokratiska kandidater.

Men inför 2008 är det svårtippat inom båda partierna, och med kandidater som på papperet är ovanligt högt kvalificerade och omsusade av olika skäl.

Demokraternas favoriter:
Hillary Clinton
Barack Obama
John Edwards

Republikanernas favoriter:
Rudy Giuliani
John McCain

Min gissning om primärvalen i dagsläget? Hillary Clinton vinner knappt före Barack Obama och Rudy Giuliani vinner ganska klart över John McCain. Och sedan blir det duellen New York – New York i själva presidentvalet.

Men jag brukar gissa fel i amerikanska presidentval.

– Vi vill också sätta landets säkerhet främst och anser att det behövs en FRA-lag men regeringens proposition är för dålig.

Det här uttalandet i dag av socialdemokraternas Thomas Bodström visar att även om det finns delade uppfattningar i detaljer kring förslaget om FRA-avlyssning och det kan skjutas på framtiden något, så finns det i grunden en bred majoritet i riksdagen för att prioritera ned och försämra den personliga integriteten med hänvisning till något diffust om ’landets säkerhet’.

Beklagligt. Förhoppningsvis hinner fortfarande enskilda riksdagsledamöter från partierna som står bakom kraven på en FRA-avlyssningslag vakna till och börja göra motstånd under det år som förslaget nu kommer att vara vilande.

Som barn och ungdom tyckte jag, med några undantag, inte alls om så kallad barn- och ungdomslitteratur. Men vilka undantag det fanns. De kunde rädda liv.

Det gemensamma hos dem som fängslade var att de tog läsaren på allvar, inte talade som till ett barn utan som till en människa, inte försökte skriva i ungdomsstil utan i en levande stil, inte var insmickrande, utan utmanande, inte strök medhårs utan mothårs, inte försökte göra sig populära, utan försökte få den unga läsaren att tänka.

De skulle aldrig ha överlevt en granskning av moderna språkkonsulter som sjunger förenklingens och de korta ordens och de korta meningarnas lov. Kanske har de just därför överlevt som litteratur för barn som vill upptäcka och förstå världen?

När Maria Gripe gick bort för några veckor sedan mindes jag plötsligt hur mycket jag tyckte om "Tordyveln flyger i skymningen". Jag vill minnas att den gick som radioföljetong också när jag var liten. Sedan dess har jag inte läst den.

Häromdagen gick jag till biblioteket för att se om den fortfarande skulle göra intryck. Det räcker med att läsa de första meningarna – filosofiska, allvarliga, inte lättillgängliga – för att inse varför Maria Gripe är så mycket läst.

Och för att påminnas om vilken skillnad det kan vara mellan en tänkvärd ungdomsbok och exempelvis sådana hysteriska, skrikiga barnprogram och tecknade filmer som många tv-kanaler matar på med dagarna i ända.

Så här börjar "Tordyveln flyger i skymningen":

" Livet består av en räcka händelser.
En del är märkvärdigare än andra och kallas tilldragelser.
En del är noga planerade av oss själva eller av nån annan, de är styrda av en vilja och kallas handlingar eller företag.
Men en del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller av förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda. Vi kallar dem tillfälligheter eller slump, men vi vet ingenting om dem. Vi vet inte om de i stället kanske är delar av ett öde, som inte kan undvikas, är bestämda av en försyn som ingen känner.
Vi vet ingenting om detta.
Men många av oss har nog varit med om att obetydliga och skenbart helt slumpmässiga händelser har fått viktiga följder."

Tordyveln flyger i skymningen och läsaren tas på allra största allvar.

I sin blogg nyss kallade Anders Ågren (m) – visserligen utan att nämna mitt namn – undertecknad för olyckskorp.

I Ljusdals-Posten för en herrans massa år sedan blev jag en gång med illa dold ironi kallad ’muntergök’ av en grupp journalister som jag kritiserat för någonting, kommer inte ihåg vad.

Och en anonym insändarskribent bad en tid senare tidningen att sluta publicera mina insändare.

Nu väntar jag på att någon ska beteckna mig som ’dysterkvist’, ’gnällspik’ eller möjligen ’surskalle’.

Nåväl, Anders Ågren har förstås en poäng i sin blogg. Alliansen, som jag beskrivit som icke existerande i Umeå-debatten, har lagt fram ett gemensamt budgetförslag.

Vi återkommer på ledarsidan med en kommentar till det. Men det var en av alliansens och oppositionsrådets bättre dagar sedan valet.

Förhoppningsvis kan vi också se fram emot lite mer fart i debatten framöver när de olika budgetförslagen diskuteras.

Med tanke på den moderna historia som finns i Sverige med de tragiska morden på Olof Palme och Anna Lindh är det onekligen djupt smaklöst när ett produktionsbolag på uppdrag av Sveriges television utsätter statsministern för en pinsam vattenattack som bara lär få till följd att säkerhetspådragen måste skärpas återigen.

Den som överhuvudtaget skrattar borde snabbt sätta det i halsen. Det finns något värdefullt och demokratiskt i att även ledande svenska politiker kan röra sig relativt öppet och utan avspärrningar på offentliga platser.

Det är något att värna, inte att utnyttja för patetiska upptåg.

Och vad finns det för public service-tanke bakom att beställa in program där människor ska förnedras och förlöjligas?

Umeås kandidatur som kulturhuvudstad 2014 är så här långt bra, bred och infallsrik.

Dels visar den på vad Umeås kulturliv har att erbjuda redan i dag, dels lyfter den fram tänkbara utvecklingsvägar för framtiden och dels sammanfattar den Umeås kulturprofil tematiskt.

Fyra begrepp återkommer i huvuddokumenten: ungdomlighet, modernitet, mångkultur, inklusive samernas kultur och det nordliga läget.

Umeå, det är första intrycket, bygger sin ansökan både på viljan att räknas som en regional kulturstad i nivå med de bästa och på förhoppningen om att den geografiska dimensionen ska tala till Umeås fördel i konkurrensen med städer söderöver.

Det är två attityder samtidigt: Umeå som ett ungt, växande centrum med regionens mest framstående kulturliv och Umeå som en europeisk periferi i behov och förtjänt av uppmärksamhet, Umeå både som urban experimentverkstad och traditionsrik kulturmiljö.

Det är nog en klok strategi i grunden för att sticka ut bland ansökarstäderna. Saknas fortfarande gör möjligen en mer sammanhållen argumentation för Umeås europeiska dimension, men den formuleras förhoppningsvis efterhand.

Men processen är fortfarande bara i en första fas, mycket energi läggs om jag förstår det rätt på förankringsarbete bland medborgarna.

Umeås ansökan är ännu rörlig och formbar.

Då är det nog helt avgörande för Umeås chanser att diskussionen inte bara breddar kandidaturen med allt fler aspekter, utan också vässar den, synliggör kärnan innanför alla ord.

En stad som vill bli kulturhuvudstad måste, precis som Umeå, ha ett mycket brett perspektiv, men den måste också till slut våga välja och prioritera ganska strängt i sin framställning.

Umeå 2014 har kommit en bit på vägen med de fyra huvudbegreppen, men har mer att göra när det gäller att samordna, knyta ihop och koordinera alla de många aktörerna, infallen och utkasten till idéer och projekt kring kulturhuvudstadskandidaturen.

Ingen stad kan lyckas med allt det som Umeå, och andra kandidater, företar sig. Även vid en utnämning kommer prioriteringar att tvingas fram, realiteter att influera genomförandet.

Vad jag frågar mig när jag, med ofrivillig men tilltagande mättnadskänsla, tar del av Umeås kompetenta, välformulerade, fylliga, fullständiga, breda, genomtänkta, noggranna presentationer inom projekten Umeå 2014 är följande: var finns själva hjärtpunkten, det som får ansökan att ge kulturhuvudstadstanken en helt ny dimension, det som får Umeå att ta steget andra ansökarstäder – vars koncept sannolikt också håller höga nivåer – inte tar och samtidigt övertyga om projektenas genomförbarhet?

Kanske finns den redan där och bultar väl synlig för de som till slut fattar beslutet, men jag tror att det kommer att krävas ännu mer när det hettar till i ansökningsprocessen.

Tillsättningen av en ny kulturchef var exempelvis en bra och nödvändig, om än försenad, konkretisering av stadens kulturpolitik.