Vad händer om EU-toppmötet misslyckas?

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu växer spekulationerna också om vad som skulle hända om det kommande EU-toppmötet trots allt misslyckas och inte når någon uppgörelse om det nya konstitutionella fördraget.

Många tror att det skulle kunna leda till vad som kallas ett EU med två hastigheter, där en kärngrupp av medlemsländerna skyndar före med ett fördjupat samarbete och de som inte vill vara med slipper.

Många har varnat för en sådan utveckling som slutet på EU, andra har efterlyst den om inte EU kan komma överens den här gången heller.

För dem som kan läsa tyska kommer här två lästips:

I Der Spiegel skriver Hans-Jürgen Schlamp om vad ett misslyckat toppmöte skulle kunna innebära.

Och i Die Zeit skriver Petra Pinzler om samma sak.

EU-minister Cecilia Malmström ganska optimistisk inför toppmötet

Av , , Bli först att kommentera 0

Tillbringade en halvtimme i dag på förmiddagen med att följa en telefonpresskonferens med EU-minister Cecilia Malmström anordnad av Liberala Nyhetsbyrån.

Det blev en intressant, snabb genomgång av läget inför det kommande EU-toppmötet, om vilket vi haft huvudledare både i måndags och i dag.

Cecilia Malmström formulerade chanserna till en lösning på frågan om det nya konstitutionella fördraget så här:

– Jag är inte hundraprocent säker, men tror att vi har mycket goda chanser att nå en uppgörelse.

Viss gardering ändå alltså, så det blir nog en rysare till slut.

Däremot trodde hon inte särskilt mycket på den första preliminära tidschemat som siktade på att ha mötet klart till fredag eftermiddag.

Nattpass var nog snarare statsrådets gissning.

En av de vackraste dikterna på svenska

Av , , Bli först att kommentera 0

En av de vackraste dikter som finns på svenska språket är Gunnar Ekelöfs Enovi från samlingen ’Om hösten’ (1951).

När Sveriges television för ett antal år sedan sände en fin dokumentär om Ekelöf vill jag minnas att Rickard Wolff läste de flesta dikter, men att just Envoi lästes av Lars Forsell.

Den går så här:

’Som mareld tindrar en stjärna, släcks och tänds
och släcks och tänds igen. De dallrande djupen bär den
Så har jag stått vid hundrade Land’s Ends
och tänkt på vad jag vill och vad jag skall i världen

Det ena vore väl: att vara som man är
Det andra är väl: att mot udden spjärna
Och hade jag den skarpa udden mindre kär
så vore jag som andra, mer än gärna

Somligas väsen är: vara. Andras: att vara förutan
Vägar har inget mål. Det är stigar som leder dit
Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?
Din är en månskensväg, som slingrar sig i dyningen, vit.’

Nyfikenhet och vemod på en cykeltur in mot staden

Av , , Bli först att kommentera 0

I går kväll cyklade jag en tur längs älven bort förbi Strömpilen vidare till camping och båthamn.

På vägen hem sedan, in mot staden igen, var det slående hur vacker den rikliga grönskan i solnedgången var på båda sidor vattnet, i synnerhet innan de två trista, ensamma höghusen dök upp långt borta som en påminnelse om att Umeås skyline i nuvarade utformning inte blir särskilt bra på vykort.

Det var en så vacker kvällsbild, och just i det ögonblicket var det lätt att glömma alla goda argument som finns – och de finns verkligen – för centrumnära bebyggelse och känna visst vemod över att den bilden inte kommer att finnas kvar så länge.

Hur ter sig samma cykeltur om tio år, när Öbacka strand och Ön är bebyggda i någon form och staden möter blicken på ett tidigare stadium?

Man blir ju nyfiken också.

Kanske är det fortfarande vackert, fast på ett helt annat sätt. Kanske är det bara lite småtrist som motiv, men praktiskt, vältänkt och attraktivt boende för dem som flyttat dit.

Det är både spännande och nervöst med en stad som förvandlas – man blir nyfiken och vemodig, hoppfull och ängslig, på samma gång.

Fullmäktigereflektion: därför är Holmlund populärare än sitt parti

Av , , Bli först att kommentera 0

Här kommer en sista reflektion kring dagens budgetdebatt i Umeå fullmäktige. Vi har givetvis också en huvudledare om debatten i morgondagens tidning.

Efter att ha följt anförandena och replikskiftena i dag tror jag mig bättre förstå fenomenet Lennart Holmlund.

Den här budgetdebatten gjorde en ’ettåring’ i Umeå lite mer på det klara med varför Lennart Holmlund är populärare än sitt parti och varför politikerna inom alliansen inför valet utstrålade både en viss uppgivenhet inför utsikterna att besegra Holmlund (för det är så man säger i Umeå när man syftar på kommunens styre – ’Holmlund’, inte ’socialdemokraterna’) och en viss lättnad över att det trots allt är just ’Holmlund’ man får vika ned sig inför och inte någon annan inom socialdemokratin.

Jag tror att Lennart Holmlunds ställning – som i och för sig är för stark och som utmanas för lite, det har jag skrivit mycket om – i hög grad bygger på mångas kallsvett inför tanken på att Umeås vänstepartister, rättvisepartister eller socialdemokratiska vänsterfalanger skulle få ett avgörande och långsiktigt inflytande över kommunpolitiken.

För de utfall som kommer från fullmäktiges talarstol från det hållet mot företagare, valfrihet och entreprenörskap är inte roliga att lyssna till.

Inte så att inte vänsterpartiernas företrädare är skickliga politiker och duktiga debattörer med en ärlig tro på sina åsikter och sina ställningstaganden. De är både flitiga i talarstolen och drivna i att formulera sig.

Men det är som om ingenting har hänt i vänsterpartiernas värld – gamla fraser och gamla slagord används som vore de just uppfunna.
Alla andra lösningar än de vänsterpartierna känner sig retoriskt hemmastadda i är första steget mot katastrofen.
Synen på individen är pessimistisk, ointresserad och omhändertagande.

Förklenande, grova och brutala omdömen om illvilligheten i motståndarnas (’borgarnas’) politik blandas med ett självrättfärdigt tonfall som vore vänsterpartiernas företrädare de enda medmänskliga, klarsynta, anständiga politikerna i stan.

Det är verkligen som om ingenting hade hänt.

Vad ett sådant vänsterstyre skulle betyda för de välståndsbildande krafterna och möjligheterna att finansiera en trygg välfärd med kvalitet och ambitioner i Umeå, vågar man knappt tänka på.

Efter några inlägg från den kanten börjar man nästan längta efter ett pragmatiskt inlägg från Lennart Holmlund. Hellre stagnation än snabba kliv bakåt.

Och det tror jag är nyckeln till hans valframgång i höstas: han uppfattas som en garant mot alltför brutala vänstersvängar i umepolitiken.

Därför kan även väljare med andra ideologiska utgångspunkter än majoriteten i socialdemokraternas fullmäktigegrupp rösta på Holmlund, eftersom han uppfattas stå allianspartierna mycket nära i många frågor och samtidigt inte misstänks för att känna några större sympatier för vänsterpartierna.

Det gör också, tror jag, att några av allianspartierna har en större vilja att inte bara söka uppgörelser i planeringsfrågor utan också acceptera en stillsammare debatt i många avseenden – just för att man inte vill skrämma socialdemokraterna vänsterut.

Men även om Lennart Holmlund, likt Digger Crown, inte ger sig i första taget så är det här troligen den sista mandatperioden som han styr kommunen.

Och vad som händer sedan inom socialdemokratin är en öppen fråga.

Att det pågår rävspel, kraftmätningar och förberedelser inför efterträdarfrågans avgörande framgår tydligt om man följer en del debattartiklar och insändare som dyker upp i VK och VF där ledande socialdemokrater ger sig på varandra på ett överraskande fränt sätt.

Allianspartierna gör därför klokt i att inte vänja sig alltför mycket med att leva lite lagom bekvämt i Lennart Holmlunds skugga, för då kan de stå väldigt tomhänta och utan driv i debatten om tyngdpunkten plötsligt skulle flyttas vänster ut under ett nytt s-styre.

Därför var det bra att alliansens gruppledare höll ihop kring ett budgetförslag och tog några principiella debatter i dag.

Men det behövs också mer av idédriven och framtidsinriktad debatt i kommunens vardagsliv än vad som förekommit hittills.

Lennart Holmlund har man inte rått på, men nästa val kan bjuda på nya förutsättningar och nya möjligheter för alliansens politiker att ta över dagordningen.

Gladkäckt prat i fullmäktige om att alla ska vara positiva

Av , , Bli först att kommentera 0

Några av de vidrigaste ögonblicken i svensk inrikespolitisk debatt det senaste decenniet var när Göran Persson i riksdagens talarstol spände ögonen i nationen och sade:

’Vi ska tala väl om vårt fina land.’

Då vände det sig i magen. Den typen av osund nationell självöverskattning, vars förutsättning är brist på andra erfarenheter och perspektiv och en viss indoktrinering, är väldigt starkt utbredd i det svenska samhället.

Kombinerat med ett moraliskt krav att alla ska dela den uppfattningen och yttra den uppfattningen är det en farlig hållning.

Man kan fråga sig hur mycket den typen av retorik – svenska lösningar och modeller är bättre än alla andra och vi ska vara rädda för utländska influenser – bidragit till att skapa större mottaglighet för exempelvis främlingsfientliga budskap.

Och hur mycket den retoriken bidragit till det som gått snett i det svenska samhället och den svenska välfärden trots alla resurser.

I dagens fullmäktige i Umeå fanns liknande tendenser: några talare, från olika partier, uppmanade alla att vara goda ambassadörer för Umeå och tala väl om det fina i kommunen, att lyfta fram det positiva och inte vara så negativa.

Sånt hurtfriskt dravel står mig upp i halsen.

Det är kontraproduktivt – tror de allvarligt att gladkäcka ambassadörer som talar väl om allting och sväljer all självkritik övertygar någon att flytta till en stad?

DDR och andra kollektivistiska och välkoordinerade paradis prövade metoden, den funkade väl bara sådär.

Det är framför allt tveksamt ur demokratisk synpunkt att i årets viktigaste fullmäktigedebatt när kommunens utveckling ska diskuteras börja tala med moraliserande tonfall om hur alla ska vara goda ambassadörer för en stad och lyfta fram det postiva, att kräva en hyllningskör.

Den inställningen är början till slutet på en positiv utveckling.

Kritisk debatt, meningsutbyten, perspektiv som bryter sig mot varandra och lär av varandra, nya idéer, en otålighet att ta nästa steg, en ovilja att sjunka ned i passiv förnöjsamhet – det är sånt som håller en stads utveckling i gång.

Då kommer något i gång som blir språngbräda in i framtiden.

Kraven på goda ambassadörer bygger på en kollektivistisk människosyn där alla någonstans måste ha samma uppfattning om vad som är bra och dåligt, vad som är ett positivt och ett negativt exempel, vad som är ett eftersträvansvärt eller ett oönskat mål.

Så är det naturligtvis inte i verkligheten – en sådan kollektivt gemensam syn på sakernas tillstånd kan bara uppstå genom hård indoktrinering, men aldrig i en demokratisk öppenhet inför att människor är olika.

En kommun ska naturligtvis lansera sig, en kommunledning lyfta fram det som den tycker är kommunens styrkor och med dem försöka hävda sig i konkurrensen.

Sedan kan väljarna vid nästa val utvärdera om rätt saker lyfts fram och om det funnits något att lyfta fram.

Och är stämningen uppåt och många trivs skapar det naturligtvis bra reklam för en kommun. Men inte genom någon framdirigerad och dikterad hurra-vad-vi-är-eniga-om-hur-bra-allt-är-hos-kör.

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara konstruktiv och att vara oreflekterat positiv.

Så lägg ner det där talet om att alla i fullmäktige ska vara goda ambassadörer som med gemensam röst talar om hur fint det är i Umeå.

Det är pinsamt för staden, under dess värdighet och vida sämre för dess rykte än någon vital politisk debatt någonsin kan vara.

Umeå är mycket mer spännande och rikt på infallsvinklar än så.

Umeå och dess rykte tål en rejäl debatt och ett stort mått av klarspråk.

Hillary-hatet kan bli en tillgång för Hillary Clinton

Av , , Bli först att kommentera 0

Hillary Clintons bästa argument kan mycket väl visa sig vara hennes fiender.

Om så många primitiva krafter i amerikansk politik ägnar så mycket tid och resurser åt att bekämpa henne måste hon ju ha kvaliteter som inte alltid kommit fram hittills i hennes kampanj.

En artikel i senaste Newsweek handlar om just Hilllary-hatet. Första meningen lyder träffande: ’Some grudges just don’t die.’

Vänsterpartiernas samhällssyn

Av , , Bli först att kommentera 0

När nu budgetdebatten lämnat gruppledarnas omgångar och gått över i den fas där alla fullmäktiges ledamöter kan delta tonar de ideologiska skillnaderna i fullmäktige fram väldigt tydligt.

Man häpnar lite grand över vänsterpartiernas aggressiva och negativa inställning till valfrihet och entreprenörskap och deras övertro på att ett offentligt centralstyre vet bättre än den enskilda medborgaren på vad som är rätt, bäst och riktigt.

Den inställningen lämnar väldigt lite utrymme för männniskors egna val, egna prioriteringar och egna bedömningar, vittnar om en högst begränsad förståelse för människors vilja att gestalta sina egna liv.
Och den röjer ingen insikt om hur välstånd och resurser för välfärd skapas genom arbete och företagande.

Det är en statisk samhällsmodell som vill administrera och förvalta människors liv i så hög grad som möjligt för att befria medborgaren från valmöjligheter och handlingsutrymme.

Det riskerar att leda till en ekonomisk politik som hotar sysselsättningen och välfärden både genom sämre kvalitet och färre resurser, något som alltid hårdast drabbar de mest utsatta grupperna i samhället.

Vad har det med solidaritet att göra?

Nu är replikskiftena igång i fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 0

Av någon nu, så här efteråt, obegriplig anledning satt jag uppe i natt och såg på den direktsända upplösningen av US Open i golf.

Jag har svårt att motstå Göran Zachrissons kommenterande, och de talande blickarna hos Angel Cabrera och Tiger Woods som kämpade om segern var fascinerande.

Men det må vara hur det vill med det – nu har tröttheten slagit till.

Förhoppningsvis kan lite replikskiften i budgetdebatten från fullmäktige nu efter en lunchpaus liva upp lite.

Skattefrågan, synen på företagande, valfrihet och välståndsbildande krafter, Umeås attraktionskraft, kulturpolitiken, skol- och förskolepolitiken och det faktum att vänsterpartiet nu inte längre har något budgetsamarbete med socialdemokraterna är några av många skiftande och huller om buller förekommande debattpunkter.

De principiella konfliktlinjerna går ibland mellan vänsterpartiet (man undrar ju hur de med sina statiska synsätt på samhällsekonomin tror att resurser för trygg välfärd egentlig skapas) å ena sidan och socialdemokraterna och alliansen å den andra, ibland på ett från rikspolitiken mer bekant sätt mellan socialdemokraterna och alliansen och ibland mellan socialdemokraterna och resten av partierna.

Skattefrågan är kanske den som allra bäst symboliserar umepolitiken för dagen – socialdemokraterna anför inga principiella skäl emot, men vågar inte, förmår inte ta steget för större konkurrenskraft och attraktivitet, man väljer att avvakta, att lita på nuvarande strategi, att vänta ett år till, att utgå ifrån att utvecklingen nog fortsätter åt rätt håll även utan nya tag och nya idéer.

Fast nog låter det på Lennart Holmlund som om han själv gärna skulle se sänkt skatt om han bara fick med sig sitt parti i den riktningen.