Förödmjukare eller kraftgivare?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns, sjunger Kristina från Duvemåla i en vädjan till Gud. Du måste finnas, du måste. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Det är en bra utgångspunkt för en diskussion om hur sammansatt en religiös hållning kan vara.

Är Kristinas vädjan en symbol för hur religionen kan binda, krympa och förödmjuka människor eller en symbol för hur religionen kan upprätthålla och stärka människor i svåra situationer?

Helen Sjöholm slutar sången i ett lätt rytande, trotsigt tonfall, som fångar tvetydigheten och rymmer båda tolkningssätten i en och samma avslutning.

En central frågeställning i debatten om tro och vetande är, förenklat uttryckt givetvis, huruvida religiös tro innebär en flykt undan från livet, en längtan till underdånighet och en nedvärdering av den enskilda människan eller en förhöjning av livet, ett sätt att orka stå upprätt?

Hur förhåller sig religiösa trossatser till humanism, rationalitet och kritiskt tänkande?

I nästa artikel om de här frågorna, och för att börja komma in mer rejält på de diskussioner som nu präglar samhällsdebatten igen, ska jag titta tillbaka på den tro och vetande-debatt som Ingemar Hedenius utlöste med sin bok "Tro och vetande" från 1949.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.