Lars Forsell fick alltid språket att lätta trots tung last
Lars Forsell var en sådan där poet och författare som kunde få språket att lätta och segla i vilket väder som helst trots tung last.
Varje rad smånynnade.
Man blev nästan alltid glad, trots mycket allvar och vemod, av att läsa eller höra honom.
Och han var inte bara betydande som poet och dramatiker, utan också som förnyare av litteraturens förhållande till scenlivet och journalistiken, en obekymrad, fastän bekymrad, vandrare mellan genrer, scener och publiker.
För några år sedan sände Sveriges television en dokumentär om honom i två delar som var underbar.
Jag tittar på den då och då, det muntrar upp.
Min favoritdikt av Lars Forsell:
’Det är omöjligt säger du
och ändå är ni hos varandra
och när ni rör vid varandra
rör ni vid världen
och kanske värms den
och skäms lite
för att den aldrig kan röra vid er
och värma er som ni kan värma varandra.
I Zimbabwe
såg jag väldiga träd
som ger lagom ljus
och lagom skugga
och under dem sitter människor
förslavade
men som ni vid varandras sida
De styr världen
gemensamt
under trädets mast och mörkgröna segel
De styrande vet det
men säger: Det är omöjligt!
All kärlek bidar sin tid
och väntar ut själva omöjligheten
under det väldiga trädet’