Lund vs Umeå = vilja bli vs redan vara?

I dag har jag en krönika i tidningen om Umeås förhoppningar att bli kulturhuvudstad, och om Lund som en av konkurrenterna.

Jag skriver även om vad det innebär att vara en kulturhuvudstad, med några formuleringar lånade från ett tidigare blogginlägg.

’Sisten att bli kultur-huvudstad är en håla?

’I mitt tycke är satsningen slöseri med både tid och pengar’ ­ det säger historieprofessorn Dick Harrison vid en rundfrågning som Sydsvenska Dagbladet gjort om Lunds planer på att bli Europas kulturhuvudstad 2014.

Lund anses som den kanske tuffaste konkurrenten till Umeå, utan att någon vill nedvärdera de övriga kandidatstäderna Gävle, Kalmar och Norrköping.

Både Lund och Umeå har, utöver ungdomlighet och universitet, geografiska lägen som utmärkande egenskaper: Lund med utblick åt söder, Umeå som centrum i norr. Men jämför man hur kandidaturerna diskuteras i de två städerna märks vissa nyanskillnader.

I Lund tycks kritikerna mot projektet vara fler, självförtroendet i kandidaturen något vacklande och utgångspunkten ofta vara hur kulturhuvudstadsåret skulle kunna hjälpa Lund att bli en bättre kulturstad än vad som är fallet i dag, hur satsningen i sig skulle kunna frammana en värdig kandidat.

I Umeå är utgångspunkten snarare, om än inte enbart, det som redan finns och pågår. Här handlar det mer om en önskan att få ett existerande kulturliv bekräftat. Umeå längtar efter ett erkännande av traditioner och utbud man känner stolthet över som de är.

Om jag får sammanfatta det lite tillspetsat:
Lund skulle vilja BLI en kulturhuvudstad.
Umeå vill få bekräftat att man redan ÄR en kulturhuvudstad.

Om det talar för eller mot Umeås chanser att få utmärkelsen är faktiskt inte självklart.
Det är svårt att förutse hur den expertjury som utvärderar ansökningarna resonerar. Vad ska belönas, vad är syftet med utnämningen?

För en tid sedan skrev jag på min vk.se-blogg om vad det egentligen innebär att vara en kulturhuvudstad. De tänkbara betydelserna är många. Kulturhuvudstad – kultur huvud stad – är ett komplext begrepp.

Vänd på det, lek med det: huvudstad för kultur, kultur för en huvudstad, en stad för huvudkultur, en kulturstad för huvuden, ett huvud för kulturstaden, en huvudkultur för städer.

För man därtill in den europeiska dimensionen så finns här stoff för många avhandlingar.

Huvudstad kan vara något formellt och officiöst, något representativt och respekterat, något attraktivt och beundrat, en kylig kuliss eller en het smältdegel. Kultur – ja där är definitionerna oändliga till antalet.

Sanningen är givetvis att det inte finns någon entydig eller enkel definition av vad en kulturhuvudstad är, bara ett antal grundläggande, lösa, vaga kriterier. För precis som med konstgenrer bör man vara mer nyfiken på vad en kulturhuvudstad kan vara, än bekymrad över vad den inte får vara.

De städer som kandiderar för äran uppfinner begreppet på nytt genom sina ansökningar och satsningar. En kulturhuvudstad motiverar sin utnämning genom att övertyga som unikt koncept, som potentiell förebild, inte genom att anpassa sig till en redan existerande mall.

Nästa år ska ansökningarna vara inne. Processen måste alltså redan nu skärpas till och bli konkret. De ansvariga för Umeås kandidatur måste svälja en del luft och överväga: vad övertygar, vad övertygar inte, vad saknas, vad riskerar att framstå som populism?

Utmaningen för Umeå blir kanske att komplettera det man var och det man är med något man vill bli – på ett intellektuellt plan, i utformningen av själva ansökan. Chanserna till framgång borde vara goda."