Religionerna som skrytord och skällsord

I dag avslutar jag, för den här gången, min lilla serie om tro och vetande med en signerad artikel på ledarsidan om religionerna som skrytord och som skällsord:

"Ge mig gift att dö eller drömmar att leva", skrev Gunnar Ekelöf i sin debutsamling Sent på jorden.

Det var, när jag läste den första gången, en fruktansvärd tanke för en vilsen gymnasist som delade stämningsläget men börjat ana att varken gift eller drömmar är framkomliga vägar i det cyniska och osentimentala livet utanför litteraturen och konsten.

Hur vi människor umgås med oro, farhågor, ångest, leda, rädsla för döden och eufori inför livet kan ta sig de mest åtskilda och sammansatta uttryck.

Religionerna står nästan alltid i centrum för livsåskådningsdebatter. Men i takt med sekulariseringens framryckning har de gamla trosstrukturerna och beteendemönstren från traditionell religionsutövning hittat nya uttryck och kanaler.

Det jag alltid retar på mig när debatten om religion och samhälle rasar är hur religiös övertygelse antingen uppvärderas som något finare, ädlare eller nedvärderas som något fulare, dummare än andra sätt att hantera livet på.

Föreställningar utan strikt rationell grund som i värsta fall leder till mässande kollektivism och aggressiv intolerans, i bästa fall till positiv identitet och meningsfull energi, finns att skåda överallt i Sverige: när människor i grupp förhåller sig till exempelvis idrotten och dess klubblag, populärkulturen och dess stjärnor, hälsoindustrin och dess normer, lokalpatriotismen och dess sociala kontroll, nationalismen och dess navelskåderi, alkoholkulturen och dess ritualer ? listan kan göras lång, utan att den omfattar alla som förekommer i ovanstående sammanhang.

Det är viktigt att ständigt ifrågasätta religionens omotiverade, på många områden skandalöst normgivande piedestal i samhällslivet, och att betona rätten att argumentera även för livsåskådningar med icke-religiösa utgångspunkter.

Religiös övertygelse är inte heller någon mer acceptabel ursäkt än andra för att inskränka människors fri- och rättigheter. Och ingen kan förneka att religioner används som argument för de mest vedervärdiga övergrepp på många håll i världen.

Inställningen att den egna tron är rätt och borde vara norm i kombination med attityden att religion är något djupare och äktare än icke-tro kan snabbt leda till intolerans, överspändhet och förtryck.

Inför sådant får det det öppna, demokratiska samhället aldrig ge efter.

Den typen av destruktivt religiöst inflytande går inte enbart att se i länder med fundamentalistiska, islamistiska regimer av olika slag, utan även exempelvis i en demokrati som USA vars presidentvalskampanjer har obehagliga kristna övertoner eller en union som EU där intoleransens krafter lobbar på olika områden.

Men slutsatsen kan inte vara att religionerna i sig måste motverkas. Toleransens och demokratins förkämpar i världen utgår ofta själva från religiösa livshållningar. Det sätt på vilket en människa hittar sin egen kraft, vinner stöd och tillförsikt i tillvaron kan inte värderas utifrån givna mallar eller måttstockar.

För egen del tror jag inte på och lockas inte av någon religion, men orkar å andra sidan sällan följa mina egna tankegångar till deras logiska slut utan att det mörknar i blickfältets rand.

Och där någonstans landar resonemanget: Att respektera individens mänskliga fri- och rättigheter som grunden för samhällslivet, likgiltigt vilken tro eller icke-tro någon omfattar, är den enda hållbara utgångspunkten för att motverka fanatism och förföljelse.

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".