I en signerad text på ledarsidan, vars bakgrund jag bloggade om nyss, ger jag mig i dag i kast med ämnet tro och vetande, religion och samhälle:

’Tro och vetande – en klassiker gör comeback

Min farfarsfar var frälsningssoldat i Stockholm och sedan frikyrkopredikant i byn Vitvattnet norr om Kalix, berättar släkten.

Blir jag högtidlig i mina texter kan det alltså ha sin förklaring.

Hur gärna hade jag inte talat om religion och rationalitet, tro och vetande, kyrka och samhälle, med honom.

Kanske hade vi, om han levat i dag, kunnat hitta gemensam mark trots fundamentalt olika utgångspunkter: jag som är odöpt, okonfirmerad, utan medlemskap i någon kyrka och som har Hedenius på rangplats i bokhyllan, och han som skrev vackra dikter där han bad om kraft från Gud och som var representant för en folkrörelsetradition jag trots allt håller högt och i många avseenden beundrar.

Vi hade båda tagit religionen på allvar, som något utmanande. Fascinationen inför en rejäl debatt om tillvarons grundvalar hade vi säkert också delat.

Men kanske skulle det ändå ha slutat med ömsesidig, oförstående tystnad. För det är något märkligt med trosfrågor. De skapar en alldeles egen, konstig stämning i luften när man inte kan enas.

Bibeln, om jag håller mig till kristendomen inledningsvis, kan jag läsa som språkmuseum. Men framför allt teodicéproblemet är för mig alltid lika oöverstigligt. Jag kommer inte förbi det.

Kampen med religionens stora, drabbande frågor, däremot, har jag njutit av när de gestaltats i litteratur och på film. Kraften i mötet mellan tro och tvivel är allmängiltig.

Scenen med Storinkvisitorn och Jesus i Dostojevskijs Bröderna Karamazov är för mig ett av världslitteraturens största ögonblick.

Tomheten under månen i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet eller Gunnar Björnstrands desillusionerade präst i Nattvardsgästerna har fått mig att besöka kyrkor för att känna atmosfären, utan att den infunnit sig.

Ofta lämnade jag dem med en snabbt uppbubblande bitterhet över att de stod där självmedvetna och hycklande trots fasorna och lidandet i världen, tröstad enbart av tanken på att religionen ändå snart tillhör det förgångna.

Men på senare tid har framför allt debatten kring organisationen Humanisterna och deras grundläggande religionskritik avslöjat en laddning kring religionstemat som jag naivt nog trodde försvann i Sverige för decennier sedan.

Plötsligt börjar ledningar för konstutställningar att censurera sig själva av rädsla för vreden från små, extrema grupper som försöker kasta sina skuggor över en hel religion, samtidigt som FN:s pinsamma råd för mänskliga rättigheter antar en resolution som fördömer kritik av islam.

Plötsligt uppfinner kristna företrädare begreppet militant ateism när någon påpekar att religionsfrihet betyder både frihet till och frihet från religion.

Och ståndpunkter hämtade ur Hedenius-traditionen döms ut av kloka, sansade, respekterade, ofta liberala skribenter som fundamentalistiska.

Här finns uppenbarligen mycket för många av oss att fördjupa i sansad ton och med öppen attityd.

I ett par kommande artiklar på ledarsidan ska jag försöka diskutera några viktiga aspekter av vår tids stora debatt om tro, vetande, samhälle och religion.’

I går kväll var jag för första gången sedan jag började på VK nära att missa en deadline.

Det fanns förstås en reservplan, men först efter 23.00, när det nästan började bli för sent även för reservplanen, satte jag, desperat och stressad, punkt för min signerade text, redigerade det sista och skickade iväg slutresultatet för tryck.

Det var en text om religion, tro, samhälle och vetande som jag skjutit upp länge.

Jag har vaknat många morgonar och tänkt: i dag ger mig i kast med ämnet, för att sedan spilla ut det med något krångligt, krängande resonemang och tvingas se tankarna rinna ner genom tangetbordets springor som kletig saft.

Nåväl, det blev en text till slut. Men det är en otäck känsla att långsamt tappa kontrollen över en deadline och samtidigt tvingas behålla kylan för att inte förlora kontrollen över texten.

Dagstidningarnas framtid har länge varit ifrågasatt, men i synnerhet regionaltidningarna har visat sig vara ett svårslaget koncept.

Här är en intressant artikel från New York Review of Books av Russell Baker med titeln: ’Goodbye to Newspapers?’.

Den handlar mest om journalistiken i Washington och kanske inte är jätterelevant för svenska förhållanden, men är ändå läsvärd för den som är intresserad av en kritisk debatt kring journalistik och tidningar.

Det här citatet nedan från artikeln, både indirekt kritiskt och direkt berömmande, om bloggare kan kanske också vara intressant både för medbloggare här på vk.se och andra som gärna hänger med i dessa nya fora:

’Blogging is a more interesting development, perhaps because bloggers are so passionate about it. It is a valuable restraint on careless and sloppy journalism, for the vigilance of the bloggers misses not the slightest error or the least omission, and the fury of their rage is terrible to bear. (…)
What is indisputable is that practically every blogger can now be a columnist. With vast armies of columnists blogging away, it seems inevitable that a few may eventually produce something original, arresting, and refreshing and so breathe new life into this worn-out journalistic form.’

Lite vetenskapsdag här på bloggen.

En kanadensisk forskare, Jonathan Schaeffer, vid University of Alberta ska enligt en artikel i, återigen, Der Spiegel, ha konstruerat ett datorprogram som är oslagbart i brädspelet Dam.

Jag har tidigare bloggat om datorernas frammarsch vid schackbrädet.

Där håller världseliten fortfarande hjälpligt ställningarna, men fasan för spelet är naturligtvis om ett datorprogram, trots det närmast oändliga antalet möjliga förlopp ett parti kan få, skulle komma fram till en säker väg till vinst eller remi som vit.

Schack skulle kanske överleva både som professionell verksamhet och framför allt som hobby, men ändå vara berövat något av sitt mystiska djup och sina lockande hemligheter.

I dag läste jag ett märkligt uttalande i Expressens sportbilaga.

Det handlar om de hot mot fotbollsspelare från huliganer som fortsätter att vara ett problem i AIK.

Klubbens vd Charlie Granfelt erkänner att det inte finns någon krisplan inför sådana hot – trots att det är ett välkänt problem sedan ett par decennier.

Och sedan drar han, alltså en av dem som borde vara mest bekymrad över utvecklingen, till med en klyscha som i sak innebär en romantisering av våld och kriminalitet: han kallar våldshoten för ’frustration, kritik, ganska krass sådan i motgång’ och sätter det i samband med ’passion’ och ’kärlek’ till klubben.

Översätt det resonemanget till fall av exempelvis kvinnomisshandel. Passionen och kärleken går över i en frustration och krass kritik i motgång…

Det är väl, om han är rätt citerad, inte enbart en förolämpning av alla vanliga fans, utan också ett indirekt sätt att ursäkta, släta över och relativisera brottsliga hot.

Så länge fotbollens ansvariga inte är mer intresserade än så av att deras sport ska få ett bättre rykte kommer problemen att bestå.

På dagens ledarsida har vi ett citat från en forskare vid amerikanska rymdorganisationen Nasa:

’Jag har inte visionen att människor ska flytta till Mars så som människor slog sig ned i den nya världen, skapade ett hem och tog med sig sina familjer.’

Tyvärr föll källan bort i tidningen. Citatet är hämtat från en artikel (på tyska) i Der Spiegel om de bemannade rymdfärder som planeras till Mars inom ett par decennier och de visioner som finns om hur man skulle kunna plantera växtlighet som ger den röda planeten mer av blått och grönt.

Det är givet att människor en dag – om de tekniska, politiska och ekologiska förutsättningarna finns och inga etiska problem föreligger – börjar utvandra även i rymden, och då med största sannolikhet till Mars som första destination.

Men det ligger förstås långt in i framtiden.

Den första människan som sätter sin fot på Mars däremot kommer nog att dominera nyhetsrapporteringen sisådär någon gång 2025.

Och för den som vill förbereda sig…rekommenderar jag återigen Kim Stanley Robinsons suveräna Mars-trilogi.

Den här veckan är det Miriam Nordfors tur att svara på några frågor om veckan som gick. Det handlar bland annat om fria sprutor till narkomaner och idrott i skolan:

Kända idrottsprofiler framförde i veckan krav på fler idrottstimmar i skolan för att motverka barnfetma. Rätt tänkt?

Det är fint, men inte rätt, tänkt. Kampen mot barnfetma handlar snarare om att försöka påverka vad barn gör när de är utanför skolan. En idrottstimme om dagen kommer tyvärr inte att räcka.
Sedan de svenska hemmafruarna började arbeta har det inte funnits någon som jobbar heltid i hemmen med att laga ordentlig mat. Detta, i kombination med att barn i allt större utsträckning sitter stilla på sin fritid, spelar större roll för barnfetmans utbredning än för lite idrott i skolan.

Ryssland och Storbritannien har hamnat i en djup diplomatisk konflikt. Är ett nytt slags kallt krig på väg att uppstå?

Nej, det är det inte. Vad som hänt är i stället att Rysslands president Putin har ledsnat på att sitta på världspolitikens avbytarbänk.
För att visa sina ryska björnmuskler markerar han nu mot omvärlden för att vi ska förstå att han är starkare än somliga tror.
Men ett nytt kallt krig kommer inte att uppstå så länge Putins markeringar inte medför att den militära hotbilden mot både Europa och USA ökar.

Om man bör införa fria sprutor till narkomaner eller inte har varit en omdiskuterad fråga i Umeå under veckan. Vore det en bra åtgärd?

Ja, det vore en bra åtgärd. Det är visserligen svårt att bevisa vetenskapligt att sprututbytesprogram hjälper mot HIV. Samtidigt är narkomanerna i Malmö, där de kan få rena sprutor, fria från smittan.
Många kanske tycker att sprututbytesprogram innebär att man uppmuntrar drogmissbruk. Men ett utbytesprogram utesluter inte andra åtgärder för att motverka drogmissbruk, det bara minskar risken för HIV.

Veckans ljusglimt?

Att man har hittat en underjordisk sjö i Darfur

Veckans skymning?

Att fredsprocessen i Västsahara går sämre än på länge

Veckans bok i hängmattan?

Den nya Harry Potter-boken

Efter den stora framgången i parlamentsvalet gäller det nu för AKP-partiet i Turkiet att förstärka den demokratiska reformkursen med ett fortsatt närmande till EU, och att hantera det nya styrkeläget på ett ansvarsfullt sätt.

Partiets islamistiska bakgrund är både det som ingett oro (för bakslag och ett avskaffande av det sekulära samhället om partiet blir för starkt) och det som ingett hopp (om en fortsatt och ännu tydligare demokratisk förebild för den muslimska världen).

Förhoppningsvis innebär det nya, breda stöd som AKP fått av väljarna i Turkiet att den demokratiska reformviljan ökar ytterligare, att man tar problemen med de bristande medborgerliga rättigheterna på ännu större allvar och att EU-perspektivet hålls levande.

Min lördagskrönika denna vecka börjar med Carl von Linné och slutar med Göran Greider – och handlar om språk, kunskap och förmågan att kunna sätta namn på saker.

’När orden saknas -­ när något hade kunnat sägas:

Tappar vi namnen bort, även kunskap om tingen vi mister, lär Carl von Linné ha skrivit.
Att behärska något till fullo handlar i nästan alla sammanhang om förmågan till precision och nyanser, i kombination med en kreativ blick eller kroppslig rörelse som upptäcker spännande möjligheter där andra ser kaos eller självklarheter.

Häromveckan var jag på en middag med god mat och intressant konversation i kvällningen. Plötsligt kom samtalet att handla om trädgården där vi satt. Då visste jag att det var kört.

Nu gällde det att ta fram ett par decenniers erfarenhet från skola och högskola i hur man undviker att få fel fråga vid fel tillfälle.

Sällskapet pekade ut olika buskar, blommor och träd och diskuterade dem roat och livligt under en stund. Det var underhållande att lyssna – men jag förstod inte mycket av innehållet, hade svårt att hänga med.

Efter en stund satt jag som stum och skämdes över min obildning. Mig saknades begreppen, nyanserna, förmågan att klassificera. Mitt språk var begränsat till den mest banala grovindelningen i just träd, buskar, blommar.

När jag läser bilderböcker med min son slår det mig att jag säger fågel, likgiltigt vilken.
När jag tittar in i en redskapsbod eller ned i en verktygslåda ser jag redskap och verktyg.
Det är lika meninglöst och fattigt som om man står framför en bokhylla och säger: titta, där står en bok.

Det är inte omgivningens fel. Farfar bemödade sig att under promenader i Lofsdalsfjällen upplysa om växter vi passerade, men det fastnade aldrig.

Under många års hundpromenader i skogen vandrade jag med poesi i huvudet, öppen för de metaforer naturen kunde stå till tjänst åt, i beundran av Harry Martinsons förmåga att fånga daggdroppen som speglar kosmos, men utan att själv lära känna stigarnas värld mer noggrant.

Visa mig en parkbänk där en politiker knackade ur sin pipa för 150 år sedan och det fastnar med idéhistoriska referenser och en analys av platsens roll i den aktuella epoken.
Tre rader poesi kan uppta mig en vecka.
Jag blir frustrerad när någon efter att ha sett en film nöjer sig med: ’den var bra’, eller ’den var dålig’.

I trädgården, detta Linnés år, hade jag på min höjd kunnat bidra med ett: ’blommorna är blåa och vackra’.

Vår varseblivning och våra intryck är starkt bundna till vår förmåga att hantera dem, beskriva dem och ge dem ord.
Det vi inte kan namnet på eller – kanske med händerna – kan inordna i ett djupare sammanhang med referenser och förklaringar går vi lätt förbi helt och hållet.

För undervisning och pedagogik är det en avgörande insikt. Man kan finna allt på internet, men inte söka eller begripa ett dugg utan bildning i det aktuella ämnet, en kunskapsnivå som möjliggör identifikation, urval och analys.

Att surfa på goggle – dessa fantastiska sökmotorer som gör allt så mycket lättare – för att ta det exemplet, ersätter inte kunskapen, utan avslöjar snarare okunskapen.

Det är därför historisk och litterär bildning, kultur- och hantverkstraditioner och naturvetenskapliga insikter är så viktiga att värna – utan dem blir samtiden anonym, endimensionell och svårgripbar trots hjälpmedel och närhet till informationen.

Göran Greider skriver i en dikt:

’Redskap, växter, byggnader – plötsligt stod de nästan utan namn. Mycket mycket gamla människor levde kvar nånstans, som ord inte längre i bruk. Ibland – det kan fortfarande hända – rycker kroppen till av något som skulle ha kunnat sägas ­’

Det är lätt att även med ett hav som skiljer via tv, radio, tidningar, tidskrifter och bloggar följa med i de sakpolitiska diskussionerna i, analyserna om och viktigaste nyheterna kring det amerikanska presidentvalet.

Men svårare är det att i ett tidigt skede få grepp om hur de olika kandidaterna uppträder live inför väljarna vid ett vanligt möte, när tv-kamerorna inte finns i närheten.

Och betydelsen av de uppträdandena ska inte underskattas.

Här är en intressant och överraskande negativ rapport från ett valmöte med Barack Obama i Der Spiegel Online International.