Lite sexism – ska det vara något att bråka om?
Som framgått av ett antal läsarkommentarer på vk.se är Holmlunds historia tydligen gammal och välbekant för många.
Jag hade aldrig hört den tidigare, vilket jag inte beklagar. Men det viktiga här är förstås att diskutera vem som framför den i vilken kontext – inte att historien i sig existerar på någon nivå som en del valt att kalla folklig.
På dagens ledarsida följer jag upp frågan med den här signerade texten:
’Lite sexism – ska det vara något att bråka om?
Umeås kommunalråd Lennart Holmlund återger i sin blogg på socialdemokraternas hemsida en så kallad rolig historia.
Slutklämmen är när föräldrarna ger en chaufför en cigarr och flaska vin och låter honom ’sätta på’ deras 25-åriga dotter som tack för att han kört över svinet Fredrik Reinfeldt.
Historier med sexistisk grundsyn är en sak – det är nog tyvärr en evig genre.
Skämt om mord på statsråd lär också fortsätta trots att Sverige sett flera tragiska sådana under de senaste decennierna som man kan tycka borde mana till viss återhållsamhet hos en högt uppsatt kommunpolitiker.
Och huruvida historien är rolig eller inte är upp till var och en att avgöra, smaken är ju delad.
Men utom varje tvivel står att den ger uttryck för en sexistisk och förnedrande kvinnosyn.
Berättad av Umeås högste politiske representant i ett officiellt sammanhang blir den därför något problematiskt och pinsamt.
Det är lätt att komma med högstämda anföranden om jämställdhet och arbete mot kvinnoförtryck. Men det är vad man faktiskt gör och hur man faktiskt uppträder som räknas. Där avgörs trovärdigheten. Och mycket handlar då om attityder, jargonger och instinkter i samhället, inte minst bland manliga makthavare.
Om Lennart Holmlund verkligen vill göra något för jämställdhet i Umeå och i landet så vore det därför att bekämpa just den sexistiska jargong som hans roliga historia vittnar om och som förblir utbredd.
När ryggdunkarna nu försäkrar honom att han är en festlig prick borde han inte glädja sig, utan ägna en stund åt lite eftertanke: vilka strukturer är det som dunkar honom i ryggen?
Att Lennart Holmlund istället är stolt över sin attityd är naturligtvis beklämmande och beklagligt.
Men kanske är han ärlig?
Kanske har han så dåliga insikter om vad som skapar ojämnställda strukturer i ett samhälle att han inte inser hur hans jargong symboliserar problemen?
Kanske är det ännu värre: kanske räknar han kallt med att litet plump, grabbig sexism bara är bra för väljarstödet?
Pinsamt är det vilket som.’