Idol, individualism och rysande själar

Min lördagskrönika den här veckan har rubriken: Idol, individualism och rysande själar:

’Idol, individualism och rysande själar

I framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter, lyder ett klassiskt citat av Andy Warhol. Det har med tiden börjat leva sitt eget liv. Den senaste variant jag hörde löd: i framtiden kommer alla att vara världsberömda för femton personer.

Men redan Hjalmar Söderberg beskrev i Doktor Glas varför våra egon inte låter hälsan tiga still: ’Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.’

De raderna kan förklara hela tidevarv.

Varje kväll den senaste veckan har jag, i stort sällskap, slagit på ett både lockande och motbjudande, tankeväckande och ytligt, fängslande och förljuget, gripande och stereotypt tv-program: Idol.

Varför sitter man där och fascineras, också fjärde året? Det rymmer förstås många dimensioner på en rad olika nivåer, både som underhållning och som samtidsfenomen. Känslan Idol väcker hos tittarna liknar nog ibland det lindansarens på cirkus väcker – det kan se lite stappligt och nervöst ut, men måtte det gå bra, och vad modiga de är.

Ofta framträder unga människor som vill bli kända nästan till vilket pris som helst, vars själar sannolikt ryser lite extra för vardagens upplevda tomhet. Med hjälp av Idol hoppas många kunna snabbspola fram en karriär där målet, inte vägen, är mödan värd.
Det finns inget principiellt att invända mot vare sig ambitioner eller vägval. Och de som når längst kan ofta rättfärdiga det med stora kvaliteter. Jag tittar gärna.

Men lyfter man blicken från de enskilda deltagarna och betraktar det hela ur ett bredare perspektiv, symboliserar Idol en övergripande utveckling i samhället som är svårare att bejaka reservationslöst.

Att vara känd har förstås sedan länge blivit långt viktigare än att känna till eller att känna efter. Att vara någon har blivit viktigare än att kunna något. En människas framgång mäts allt oftare i hur mycket strålkastarljus hon fångar upp, inte i hur mycket ljus hon själv sprider omkring sig.

För inställningen att inlärning, kompetens, hantverksskicklighet och bildning kräver möda, strävsamhet, ansträngning och uppoffringar är förståelsen ibland begränsad.

Insikten om att det varken är vägen eller målet, utan själva mödan i sig, som är förutsättningen för utveckling och framsteg, riskerar att gå förlorad.

I vårt land tar sig de här attityderna en del konstiga och på sikt skadliga uttryck.

För hur värderar vi människors samhällsinsatser i Sverige, när det kommer till kritan? Låt mig spetsa till det: Om någon vinner miljoner på V75, triss eller bingolotto är hjältestoryn omedelbar (och inget fel med det).
När någon genom entreprenörskap, kompetenshöjning, hårt arbete eller framgångsrikt företagande lyckas få pengar över slår jantelagen plikttroget till.

Om någon blir obeskrivligt förmögen genom idrottsframgångar eller populärkultur frossar tidningarna i porträtt av lyx och glans. När politiker får höjd lön ligger skandalrubrikerna redo.

Och att låginkomsttagare nu får skattesänkningar, att vardagsslit i otacksamma jobb skulle ges skattelättnader i enlighet med klassisk arbetslinje, verkar omöjligt att etablera som ett faktum. Det tycks strida mot hårt fastslagna trossatser.

När jag skriver de här raderna på fredagskvällen sneglar jag åter mot Idol på tv:n. Jag tror att jag vet nu varför programmet fängslar så: det visar individualister som tillåts bejaka sin egen utveckling i ett land där jantelagen har varit en konstitution.

Men Idol har också fått dispens från jantelagen eftersom situationen är så fjärran från slitande människors vardag. Den individualismen är utan betydelse för vårt sätt att värdera utbildning, arbete, företagande och välfärd där det verkligen betyder något.

Därför kan det vara värt att påminna: glöm inte att folkbildningens och de tidiga folkrörelsernas Sverige också byggde på individualism. Det lär oss den klassiska svenska arbetarlitteraturen.

Den individualismen var grundad i tron på självförverkligande genom kompetens och kunskaper. Den bejakade att människan utvecklade sina unika egenskaper tillsammans med andra som sökte sina unika egenskaper. Det var en individualism med utgångspunkt i inre möda, i självkänsla, inte i kvantitativ bekräftelse utifrån.

Innan jantelagen tog över snuddade individualismens och gemenskapens fingertoppar vid varandra och tände en gnista som värmde samhället en stund i den kämpande demokratins barndom. Kan vi skapa en modern motsvarighet är mycket vunnet.’