Votering är begärd och skall verkställas – ljuva minnen

Av , , Bli först att kommentera 0

Under seneftermiddagen satt jag i ett möte. Det är fascinerande hur olika möten kan vara.

Växer man, som jag gjorde, upp i en folkrörelsemiljö finns möten med som en del av barndomens allra tidigaste minnen – ofta som stolsben och röster ovanför, betraktade och avlyssnade av barnet som kryper på golvet.

Eller som urtråkig väntan på att de vuxna ska bli klara när medtagna serietidningar är lästa flera gånger om och hela byggnaden genomvandrad.

Hur många körövningarna har jag inte väntat ut genom åren, kanske borde jag ha vågat sjunga med själv för att få tiden att gå fortare?

Roligaste möteslokalen i minnet – då var jag inte småbarn längre – var IOGT-NTO:s i Ljusdal, nere i en källarlokal med spännande rum och många spår från forna tiders intensiva sociala umgänge inom de politiska organisationernas ram.

Senare har jag själv blivit en mötesveteran: politiska möten, sedan universitetsseminarier, sedan redaktionssittningar och andra typer av föreningsmöten.

Mardrömmen är de långa, sega mötena med ständiga omtugg, eviga återkopplingar till redan avklarade punkter på dagordningen, käpphästar som galopperar genom möte efter möte – och i slutändan oklart eller uteblivet resultat.

Det finns även maratonsittningarna som visserligen kan vara både effektiva och konstruktiva, men som helt enkelt måste klara av så många ämnen att syret inte räcker till slutet.

Och så finns det möten som går så snabbt och enkelt, nästan som ett fikasnack, att man undrar om inte några korta e-mejl fram och tillbaka skulle ha räckt för att klara av dagordningen.

Jag har med åren, om en 31-åring får använda det uttrycket, fått allt svårare att härda ut seminariekulturen de gånger då jag själv bara är åhörare eller ganska passiv deltagare.

Levande föreläsningar, debatter och mer intensiva möten är spännande, när det finns energi och dramaturgi i rummet, när någon eller vi alla uppträder.

Samtidigt när jag nog fortfarande en dröm att återvända till folkörelsevärlden.

Kvällens möte var av det kortare, effektivare slaget i ett avspänt sammanhang.

När det var slut kändes det nästan snopet, jag kom på mig själv med att plötsligt sakna de gamla goda tiderna av ’härmed förklarar jag mötet öppnat’, ’val av justerare’, ’kan vi gå till beslut?’, ’jag sätter upp dig på talarlistan’, ’nej, men nu är det väl dags för en liten kaffepaus, återsamling om tio minuter’ och min absoluta favorit ’votering är begärd och skall verkställas’.

Ljuva minnen…

USA:s bästa presidenter – plats 7

Av , , Bli först att kommentera 0

Ingen lycka i jakten på min presidentranking, men hoppet är inte ute än. Topp Tio fortsätter i alla fall:

På plats 7 – Harry S. Truman (1945-1953), demokraterna

Han brukar hamna högt på sådana här rankingar och hans popularitet verkar även fortsatt vara i långsiktigt stigande. Här är exempelvis ett tal som FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan höll i Truman-biblioteket i slutet av förra året.

7 Harry S. Truman (1945-1953)
8. Woodrow Wilson (1913-1921)
9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)

Vishy Anand mot titeln

Av , , Bli först att kommentera 0

Nej då, jag har inte glömt, nattens omgång av schack-VM var med största sannolikhet också den avgörande: Vishy Anand kommer att bli ny världsmästare efter att som vit mycket övertygande och metodiskt ha besegrat Morozevich i ett sicilianskt parti där svart länge såg ut att ha en del chanser, men där Anand steg för steg manövrerade ut Morozevich.

Det finns ett par bilder på chessbase.com där man ser hur Morozevich sitter djupt försjunken i tankar med en bonde i handen, förmodligen medveten om att det är kört, men ändå kämpandes för att hitta någon sista taktisk räddningsplanka.

I ett tidevarv av tempo och snabbhet är det ändå sådana bilder som förklarar schackets tjusning.

Nu leder Anand med en och en halv poäng och måste nästan få ett sammanbrott för att inte vinna.

För övrigt håller jag med Mig Greengards kritik av dessa förfärliga tidiga remier – vilken annan tävlingsverksamhet skulle tillåta något sådant på denna nivå?

Så här gick det i partierna:

Boris Gelfand ½-½ Peter Svidler

Peter Leko ½-½ Levon Aronian

Alexander Grischuk ½-½ Vladimir Kramnik

Viswanathan Anand 1-0 Alexander Morozevich

Frossande i memoarer, hämningslös name-dropping

Av , , 4 kommentarer 0

I en signerad text på dagens ledarsida lämnar jag det dagspolitiska jäktet för att istället frossa i politiska memoarer och biografier, och hänge mig åt hämningslös name-dropping:

’Frossande i memoarer och biografier

Biografier och memoarer är en svårslagen genre. Det finns inte något mer underhållande än en skickligt berättad, kritiskt reflekterande, välskriven, gärna lite sentimental vandring genom en människas liv – vare sig hon skriver själv eller porträtteras av en författare. 800 sidor? Gärna fler. Men nåde om det saknas bilder och personregister, det hör till.

Jag har tillbringat otaliga timmar längst inne i lätt dammiga antikvariat på jakt efter det stora fyndet eller den givna klassikern.

Till slut fick jag tag på Karl Warburgs biografi över JG Richert. Zäta Höglunds tvåbandsverk över Hjalmar Branting är nästan oläsligt monumentalt, men briljant förstås. Vera von Kraemers minnen, som jag upptäckte av en slump, har blivit flitigt omlästa.

Ernst Wigforss memoarer tävlar med Herbert Tingstens om att vara Sveriges bästa någonsin. Gustaf von Platen tävlar med Bo Strömstedt i genren murvelmemoarer. Vem lät tråkigast i sina återblickar: Bertil Ohlin eller Tage Erlander (helt annorlunda i dagböckerna)?

Hans Lindblads ’Jag var för snäll’ borde vara obligatorisk läsning för nya riksdagsledamöter.

Leif Kihlberg gjorde en insats efter DN-karriären för att förnya biografigenren. Anders Isakssons fyra band om Per-Albin Hansson är ett exempel på hur bra det kan bli, Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna ett annat.

Alice Schwarzers porträtt av legendariska tyska journalisten Marion Gräfin Dönhoff lockade inte först, men fascinerade sedan, liksom Willy Brandts kärva självbiografi och Klaus Manns rastlösa reflektioner.

Bill Clintons kvaliteter avslöjas generöst i ’My life’, som ibland nästan påminner om en klassisk rysk roman.
Underbara amerikanska och brittiska biografier har förgyllt många kvällar. Mary Soames skildring av mamman Clementine Churchill var ett fynd.

Ändå har få genrer blivit så snuttifierade på senare år. Biografier om aktiva politiker under en valrörelse har snarare karaktären av längre texter i dagstidningsstil än biografier med tid att gräva djupare.

Och i avgångna politikers memoarverk påminner stilen alltför ofta om en personlig debattartikel i efterhand, istället för djupare självanalys, friare formuleringsglädje och försök att vrida och vända på skeenden.

I ett mellanland befinner sig Hillary Clintons ’Living history’. Det var ett både ett äkta bokslut och en första lansering av den planerade presidentkandidaturen.

Förresten: Vilken nu ledande svensk politiker kommer att skriva de bästa memoarerna?’

Variation på ledarsidan

Av , , Bli först att kommentera 0

I vår strävan att hålla ledarsidan levande och föränderlig har i dag har vi ett litet nytt upplägg i papperstidningen som vi då och då kommer att använda även framöver.

Inga stora nyheter, i själva verket tog det ett tag för ett par testläsare att märka skillnaden, men i stället för en längre huvudledare har vi på samma utrymme tre kortare ledartexter.

Det finns inga entydiga åsikter hos läsarna om vad som föredras: ett par färre, men längre ledare (som tekannor ungefär), eller ett par fler, men kortare ledare som passar för snabba svep vid frukosten en jäktig höstmorgon (espresso).

Därför försöker vi att variera och vara omväxlande när det gäller antal kommenterade ämnen och längd på texterna, och i dag när vi utöver en krönika även har en längre signerad text nertill på sidan, så testar vi med ett litet nytt grepp på huvudledarplats.

Utgångspunkten en vanlig dag är dock fortfarande det traditionella upplägget med en längre huvudledare.

I dag skriver vi om situationen i Burma.

Vi har även en kortare kommentar om den föreslagna kommissionen för klimatsäkrat bistånd och Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Mats Olofsson har en krönika om det pågående kyrkomötet och frågan om ny äktenskapsbalk.

Lugna, ni kan montera ned staketen nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Alla ni som har ringt, mejlat och sms:at här på morgonen, alla ni som stått hela förmiddagen utanför tidningshuset på Västerslätt och skakat i kravallstaketen med krav på att jag ska blogga om nattens omgång av schack-VM – nu kan ni lugna ned er, väntan är över, så här gick det:

Peter Svidler ½-½ Alexander Morozevich
Vladimir Kramnik ½-½ Viswanathan Anand
Levon Aronian 1-0 Alexander Grischuk
Boris Gelfand ½-½ Peter Leko

Jag höll ut till 00.30 i natt innan jag var tvungen att gå till sängs.

Då såg det ut som om Vishy Anand efter en semi-slav-öppning och ett fascinerande parti bara skulle vandra ned med a- och b-bönderna i rena segerdefileringen och definitivt avgöra turneringen.

Men tydligen kom de överens om remi kort därefter, vilket visar skillnaden mellan amatörbloggare och superproffs när det handlar om att förstå vad som sker på brädet.

Det mesta talar nu för att Anand kommer att ta hem det här till slut. Bakom honom är det synnerligen jämt.

(Intermeddelande till VK – ni kan montera ned staketen nu, jag har lagt ur resultatet på bloggen.)

Aftonland

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag gillar romanerna Barabbas och Dvärgen, men är inte helt förtjust i Pär Lagerkvists lyrik – med ett undantag som jag smälter inför: hans sista diktsamling ’Aftonland från 1953, som alltså kom ut efter det att han tilldelats nobelpriset 1951.

Det är en undrande, grubblande, religiös, men också avslappnad, fridfull diktsamling. Man kan egentligen inte välja ut enskilda dikter, då de bildar en helhet, men här är den dikt som avslutar samlingen, ett värdigt avslut på Pär Lagerkvists poetiska gärning:

’I den stilla aftonfloden
såg jag det ställe där han speglade sitt ansikte engång
i avskedsstunden, innan han färdades vidare.
Vinden visade det för mig,
den sorgsna vinden som på hans befallning strök bort hans bild från vattnet
och som ännu sörjer över att den måste göra det.

Svårmodigt berättade den för mig om honom,
om hans ansikte, som den hade rört vid,
och om hans bild i aftonfloden
innan det skymde och mörkret kom
som nu.

På en flotte av säv färdades han över.

Varför sitter jag här ännu vid stranden som han lämnat för så längesedan?’

USA:s bästa presidenter – plats 8

Av , , Bli först att kommentera 0

Fortfarande ingen framgång i sökandet efter min ranking av de amerikanska presidenterna, men jag fortsätter att ur minnet gå igenom topp tio.

Plats 8:

Woodrow Wilson (1913-1921), demokraterna.

Rankingen motiveras förstås med hans idealistiska utrikespolitik som haft mycket stor betydelse under 1900-talet, även om hans egen politiska karriär slutade med flera besvikelser.

—————————————-
8. Woodrow Wilson (1913-1921)
9 John Quincy Adams (1825-1829)
10 Bill Clinton (1992-2000)