Under seneftermiddagen satt jag i ett möte. Det är fascinerande hur olika möten kan vara.
Växer man, som jag gjorde, upp i en folkrörelsemiljö finns möten med som en del av barndomens allra tidigaste minnen – ofta som stolsben och röster ovanför, betraktade och avlyssnade av barnet som kryper på golvet.
Eller som urtråkig väntan på att de vuxna ska bli klara när medtagna serietidningar är lästa flera gånger om och hela byggnaden genomvandrad.
Hur många körövningarna har jag inte väntat ut genom åren, kanske borde jag ha vågat sjunga med själv för att få tiden att gå fortare?
Roligaste möteslokalen i minnet – då var jag inte småbarn längre – var IOGT-NTO:s i Ljusdal, nere i en källarlokal med spännande rum och många spår från forna tiders intensiva sociala umgänge inom de politiska organisationernas ram.
Senare har jag själv blivit en mötesveteran: politiska möten, sedan universitetsseminarier, sedan redaktionssittningar och andra typer av föreningsmöten.
Mardrömmen är de långa, sega mötena med ständiga omtugg, eviga återkopplingar till redan avklarade punkter på dagordningen, käpphästar som galopperar genom möte efter möte – och i slutändan oklart eller uteblivet resultat.
Det finns även maratonsittningarna som visserligen kan vara både effektiva och konstruktiva, men som helt enkelt måste klara av så många ämnen att syret inte räcker till slutet.
Och så finns det möten som går så snabbt och enkelt, nästan som ett fikasnack, att man undrar om inte några korta e-mejl fram och tillbaka skulle ha räckt för att klara av dagordningen.
Jag har med åren, om en 31-åring får använda det uttrycket, fått allt svårare att härda ut seminariekulturen de gånger då jag själv bara är åhörare eller ganska passiv deltagare.
Levande föreläsningar, debatter och mer intensiva möten är spännande, när det finns energi och dramaturgi i rummet, när någon eller vi alla uppträder.
Samtidigt när jag nog fortfarande en dröm att återvända till folkörelsevärlden.
Kvällens möte var av det kortare, effektivare slaget i ett avspänt sammanhang.
När det var slut kändes det nästan snopet, jag kom på mig själv med att plötsligt sakna de gamla goda tiderna av ’härmed förklarar jag mötet öppnat’, ’val av justerare’, ’kan vi gå till beslut?’, ’jag sätter upp dig på talarlistan’, ’nej, men nu är det väl dags för en liten kaffepaus, återsamling om tio minuter’ och min absoluta favorit ’votering är begärd och skall verkställas’.
Ljuva minnen…
