Moderaternas förvandling ställer krav på fp och c

Man kan väl anta att om moderaternas ledning hade fått välja en fråga där man kunde acceptera ett nederlag på partistämman hade nog en utförsäljning av spelmonopolet varit en het kandidat.

Det blir inte särskilt politiskt komplicerat eller belastande i opinionen för moderaterna att hantera den frågan.

Enskilda stridsfrågor finns det ju alltid – och ska det alltid finnas – inom ett parti. Men det samlade intrycket efter de gångna dagarna är ändå att de nya moderaterna nu är ett relativt oomstritt koncept inom partiet och att ledningen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen har ett stabilt, starkt stöd för en fortsättning av den inslagna, helpragmatiska linjen.

Arbetslinjen och resursfrågorna inom välfärden tycks få sällskap av ideologiskt motiverade skattesänkningar för låginkomsttagarna som profilfrågor, medan däremot ska värnskatten behållas och arbetsmarknadslagstiftningens komplikationer förtigas.

Partiets hela framtoning bygger nu på att undvika jobbiga debatter där socialdemokraterna kan mobilisera högljutt motstånd och istället söka upp lättvunna kampanjer där socialdemokraterna får svårt att fullfölja sin oppositionsretorik.

Moderaterna vill, sedan de svåraste reformerna är genomförda, i ännu högre grad bli vad socialdemokraterna varit: ett parti som samlar runt sig, eller åtminstone tilltalar, många olika samhällsaktörer, som slipar ned alla vassare kanter i det utåtriktade arbetet, som drivs av viljan att fungera som statsbärande parti mer än att slå vakt om en bestämd idétradition och som försöker appellera till tron på att de finns en medborgerlig konsensus inom räckhåll, en samlande position i debatten som ger brett stöd bara man finner den.

Man saknar inte åsikter eller vissa föreställningar om hur man vill åstadkomma förbättringar, men grundinställningen är att tona ned förändringskrav och förändringsbegär till förmån för kompetent förvaltning och långsamma justeringar.

Det behöver inte vara fel för alliansen att moderaterna spelar den rollen, men det ställer i så fall högre krav på framför allt folkpartiet och centerpartiet (möjligen även kristdemokraterna i något avseende) att stå för den vitala, framåtsyftande idédebatten som skapar något, som vill bilda opinion, ta avstamp i idéer och principer för att förändra samhället, inte bara förstå och passivt smälta samman med rådande föreställningar.