Det här är en intressant artikel i Newsweek om tv-reklamens betydelse och historia i amerikanska presidentval.

Jag tror som många andra att nästa svenska riksdagsval 2010 kommer att bli den riktiga vattendelaren i svensk politisk kampanjhistoria. Inte när det gäller klassisk tv-reklam, men när det gäller internets betydelse.

Nu har vi haft en övergångsfas ett par val med trevande försök att utnyttja ny teknik och anamma metoder från andra länder – men 2010 kommer sannolikt kampanjerna att vara upplagda med så nya utgångspunkter att det kanske rentav blir epokgörande.

Om det sedan är till gagn för nivån på och sakligheten i debatten vågar jag inte sia om, men det blir spännande att följa och utvärdera.

Några kvällar den här veckan har jag av en slump börjat bläddra igenom en del klassiska texter, verk av filosofer och essäister som jag nog inte läst ordentligt sedan gymnasietidens slukarår.

Det här citatet av Sören Kierkegaard (1813-1855) i "Antingen – eller" känns ganska träffande för hur det ibland känns när samhällsdebatten, inklusive de egna bidragen till den, upprepat argumenten för och emot något nästan in absurdum:

"Det finns en diskussionssvada som i sin ändlöshet visar samma proportion till resultatet som de oöverskådliga egyptiska kungalängderna till de spår de satt i historien."

I en signerad text på morgondagens ledarsida skriver jag om Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas partistämma. Liknelserna i texten bekräftar en tv-vana som jag redan tidigare erkänt här på bloggen:

’Vad en Idol-jury skulle säga till Reinfeldt

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt behöver arbeta med sitt kroppsspråk och sin attityd på scenen – skapa större närhet, inte distans, till publiken.

När Fredrik Reinfeldt talar är det nästan alltid med ett uttryck av tjurighet, motsträvighet och reservation, som ville han helst av allt lämna talarstolen ut genom närmaste dörr för att återgå till det som betyder något.

Måste jag verkligen förklara det här igen, inser ni inte att jag har viktigare saker att göra än att stå här?

Lite den attityden utstrålar han, till och med när han som i går talar på det egna partiets stämma.

Men tjurigheten kan förstås också tolkas som allvar och upptagenhet. Så kanske funkar det för Reinfeldt att se lagom less ut. som det gjorde för exempelvis Willy Brandt när det begav sig.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt är suverän på att välja teman som får fansens hjärtan att smälta, men att hans begränsade repertoar börjar bli ett problem i hårdare konkurrens.

När han når refrängerna på sina stora listettor – arbetslinjen eller moderaternas förnyelse – är han en av landets skickligaste och mest engagerande politiker. Det svänger och budskapet är klockrent. Men att han kan de frågorna vet vi, och de nya moderaterna är nu etablerade och välkända.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag be honom titta på en repris av senaste programmet och ställa sig frågan: allt kan väl inte vara frid och fröjd när regeringen har så svårt att vinna stöd trots hållna vallöften och goda resultat?

Hur ser han på kritiken av regeringens bristande kommunikationsförmåga? Vilka frågor vill hans parti lyfta och bredda sig i nu, när jobbpolitiken är så inhamrad den någonsin kan bli, eller är det upp till mittenpartierna ensamma att stå för idédebatt och initiativ?

Kommer nästa förnyelse av moderaterna att grundas på egen övertygelse och vilja att förändra också den ideologiska debatten, eller enbart på lyhördhet: skicklighet att tolka en opinion och anpassa sig till den?

Statsministerns tal i Gävle var rikt på beslutsamt och starkt försvar av det som är och varit, men tunt på besked om vad som utöver det kan förväntas för framtiden.

Om jag satt i en politisk Idol-jury skulle jag säga att Fredrik Reinfeldt bevisat att han hör hemma på den här nivån, men att han nu behöver höja sig till nästa.’

Det är slående hur man kan glömma bort en del saker på bara några år. Jag märker när jag går igenom den här snart legendariska presidentrankingen att jag helt glömt bort en del presidenter som jag uppenbart kände till och av olika skäl värderade högt eller lågt. Plats…

19. Chester Alan Arthur 1881-1885 – republikan (i 1800-talets mening)

Han är en av dem som kommer högre upp på min lista än på de flesta sådana här presidentrankingar, jag kommer inte ihåg riktigt vad det var som gjorde att jag gillade honom när jag läste på om honom den gången för fem-sex år sedan.

Men så här skrev jag om honom:

Chester Alan Arthur efterträdde i sin egenskap av vicepresident James Garfield när denne mördades 1881. Arthur hade inga stora förväntningar på sig när han hastigt kastades in i beslutande ställning, men som så många presidenter tidigare och senare växte han med uppgiften och slutade som en respekterad statsman efter att ha fullgjort sin plikt med omdöme och mognad.

Hans stora bedrift var den reform – ’ The Pendleton Civil Service Act’ – som slog fast att kvalifikationer och meriter skulle gå före mutor och goda kontakter vid tillsättningen av federala tjänster.

Arthur fick många fiender genom beslutet som blev slutet på det korrumperade och illa fungerande system som vuxit fram decennierna innan.

Arthur ställde formellt upp som kandidat vid republikanernas nomineringsprocess 1884, men var då redan döende i en obotlig sjukdom. Han dog ett år efter sin avgång. Arthur har min sympati och intar 19:e plats på listan.

19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

I fredagens huvudledare skriver vi om den oroande utvecklingen i Ryssland.

Det är svårt att spontant analysera Fredrik Reinfeldts tal på moderaternas partistämma i Gävle.

Att han kan argumentera för regeringens och alliansens arbetslinje på ett suveränt sätt är ingen nyhet direkt. Den debatten – om jobb och välfärd – lär han aldrig vara rädd för att ta med Mona Sahlin.

Och att han är skicklig på att förklara varför moderaternas förnyelse inför förra valet inte bara var framgångsrik utan även motiverad är ingen överraskning.

Men de frågor de flesta ställer sig handlar ju inte så mycket om det som varit, utan om hur partiet vill fortsätta utvecklas framöver.

Hur ser moderaternas ledning på förhållandet mellan lyhördhet och egen övertygelse, mellan lyssnande och aktiv opinionsbildning?

Vilka frågor vill man lyfta fram utöver jobbpolitiken och dess koppling till resurserna inom välfärden?

Vad drar man för slutsatser av att regeringen under sitt första år, trots mycket goda tider och många infriade vallöften, inte lyckats övertyga väljarna om att regeringsskiftet varit positivt?

Statsministerns tal var självsäkert och beslutsamt, men lämnade samtidigt väldigt få besked, gav inte någon riktig vägledning om hur han ser på fortsättningen.

Moderaternas fortsatta partistämma kanske ger fler antydningar när omstridda sakfrågor kommer upp till debatt och beslut.

I morgondagens tidning ska jag återkomma till Reinfeldts tal och de nya moderaterna i en signerad text.

Jag följer moderaternas partistämma på tv.

Fredrik Reinfeldt håller just nu sitt inledningsanförande.

Inga överraskningar så här långt, annat än den märkliga, förställda, höga röst som Reinfeldt använder när han citerar motståndare och invändningar mot de nya moderaterna.

Jag funderade här en stund på vad det påminde om, och nu slår det mig: han låter som om han tolkade en epistel av Bellman, typ Stolta stad eller någon liknande.

Det är annars uppenbart att statsministern tagit till sig av kritiken för passivitet i debatten, både i senaste partiledardebatten och i sitt tal nu är han mer framåt än tidigare.

Däremot har han fortfarande en tendens att se lite sur och motsträvig ut under sina framträdanden – och kanske hade man förväntat sig ett något gladare, mer avslappnat tilltal när han framträder för den egna partikongressen.

Å andra sidan verkar moderaterna på plats något dämpade i sina reaktioner inför partiledarens tal, om man jämför med de andra partier som haft kongresser under året.

Sedan kan man fråga sig varför Reinfeldt står vid en talarstol med mikrofon när han har en mikrofon längs kinden? Är det en modern version av både hängslen och livrem?

Det intressanta i den nyhet som vk.se toppar med, just när jag skriver detta, är förstås inte att Sverige är ett morgontrött land – utan den häpnadsväckande uppgiften att bara (!) 44 procent tycker att det är motigt att gå upp på morgonen.

VK skriver ’hela’ 44 procent, som om det vore mycket – och vem det är på tidningen som ligger bakom den indirekta värderingen har jag mina aningar om…

Jag skriver som sagt ’bara’. För det betyder väl att 56 procent av svenskarna inte tycker att det är motigt att kliva upp på morgonen?

Det om något låter sensationellt och mystiskt för mig.

Tips på hur man blir sådan mottages med tacksamhet.

I senaste numret av Der Spiegel finns en artikel om spänningar i Tyskland mellan förbundskansler Angela Merkel å ena sidan och näringslivsintressen å andra sidan (delvis även utrikesminister Frank-Walter Steinmeier) om hur man bör hantera frågor angående demokrati och mänskliga rättigheter i kontakterna med exempelvis Ryssland och Kina.

Den finns i engelsk översättning här.

Angela Merkel har förändrat det tyska tonfallet som under Gerhard Schröders tid vid makten ofta var väldigt nedtonat i den typen av ärenden.

Merkel har tvärtom satt i system att tala klarspråk och lyfta upp känsliga frågor på dagordningen öppet och utan omsvep, som framgår av artikeln.

Den hållningen har tydligen skapat en del oro för uteblivna kontrakt och försvårade affärsförbindelser när sårade regimer misstänks ta hämnd på öppna kritiker den ekonomiska vägen.

Angela Merkel gör givetvis helt rätt.

Om det kostar lite att tala klarspråk angående demokrati och mänskliga rättigheter i kontakterna med länder som Ryssland och Kina är det ett pris värt att betala.

Att Merkel själv växte upp i gamla DDR och därför vet vad diktatur är för något och vad omvärldens reaktioner vid statsbesök av olika slag betyder – om än bara symboliskt – är säkerligen ett skäl till hennes mer rakryggade strategi.

I torsdagstidningens huvudledare skriver vi om badhusfrågan i Umeå och beskeden från kommunens närings- och planeringsutskott häromdagen.