Har ni dålig koll på ministrarna i den tyska regeringskoalitionen så är det här bloggen för er.

Die Zeit har gjort en läsvärd genomgång så här i halvtid av mandatperioden.

För er som inte kan tyska ger bilderna en lätt allmänbildning och ett par ansikten som kan vara bra att känna igen vid nästa EU-toppmöte eller liknande.

För er som kan lite tyska väntar i själva kommentarerna en utsökt blandning av analys och typisk, oslagbar tysk ironi.

Årets november har gjort sitt bästa. Himlen över Umeå har varit kreativ hela månaden; sträng, men generös med sitt koncentrerade ljus och sina fängslande nyanser.

Jag har fallit pladask för ljuset här i november, när det väl varit närvarande. Och snön och kylan hjälper också till att skapa stämning. November här skäms inte för sig, när snön ligger kvar kan den mäta sig med det mesta.

Men det märks, trots allt, att mörkret har kopplat greppet. Vi vadar genom det stora delar av dagen, det pressar över axlarna, får ansiktet att fåras, ögonen att bli röda, tanken att börja ifrågasätta vad det ska tjäna till.

Och apropå detta och apropå saker som knappast kan intressera en enda människa: Jag tänker gå och lägga mig ansvarsfullt tidigt i kväll, trots att en massa e-mejl som borde skrivas ännu inte blivit ivägsändna, trots att artiklar och tidningsklipp inte blivit lästa i dag heller och trots att jag stor lust att vifta med vit flagg och erkänna mig besegrad i största allmänhet.

Men något måste ju glittra här på bloggen i natt, som något man anar långt borta i mörkret och får tröst av även om man inte ser vad det är.

Harry Martinson kanske:
’Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.’

Eller ännu hellre, Emily Dickinson:
’The saddest noise, the sweetest noise,
The maddest noise that grows, –
The birds, they make it in the spring,
At night´s delicious close.

Between the March and April line –
That magical frontier
Beyond which summer hesitates,
Almost too heavenly near.

It makes us think of all the dead
That sauntered with us here,
By separation´s sorcery
Made cruelly more dear.

It makes us think of what we had,
And what we now deplore.
We almost wish those siren throats
Would go and sing no more.

An ear can break a human heart
As quickly as a spear,
We wish the ear had not a heart
So dangerously near.’

Hmm, jag är inte helt nöjd med min ranking så här på topp tio, och eftersom dokumenten från då gått förlorade så minns jag inte längre helt motiveringarna i detalj.

Den stora grejen med James Madison är förstås att han var den viktigaste utformaren av USA:s konstitution, annars känns han inte lika intressant som exempelvis Theodore Roosevelt, Harry Truman eller Thomas Jefferson.

Men okej, så här tänkte jag för några år sedan, att James Madison hörde hemma på plats?

4. James Madison (1809-1817)
5. Harry Truman (1945-1953) – demokrat
6. Theodore Roosevelt (1901-1909) – republikan
7. Woodrow Wilson (1913-1921) – demokrat
8. Thomas Jefferson (1801-1809)
9. John Adams (1797-1801) – federalist
10. Bill Clinton (1993-2001) – demokrat
11. John Quincy Adams (1825-1829) – federalist som blev republikan
12. John F.Kennedy (1961-1963) – demokrat
13. Andrew Jackson (1829-1837) – demokrat (i 1800-talets mening)
14. Lyndon B Johnson (1963-1969) – demokrat
15. James Monroe (1817-1825) – republikan (i 1800-talets mening)
16. Dwight D Eisenhower (1953-1961) – republikan
17. Ulysses S.Grant (1869-1877) – republikan (i 1800-talets mening)
18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

I en signerad text på dagens ledarsida samlar jag upp trådarna från fullmäktigebloggandet.

Dagens huvudledare handlar om socialdemokraterna och Mona Sahlins utspel på DN-debatt i söndags.

Det här beslutet vid dagens fullmäktige om detaljplanen för det nya resecentrat vid universitetssjukhuset vinner rubriken: ’Upp till bevis’.

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt skepsis mot om en tunnel verkligen går att utforma på ett framgångsrikt sätt ur trygghetssynpunkt, erfarenheterna är inte särskilt positiva generellt sätt. Men förespråkarna är starkt övertygade om att det går i det här fallet, att det inte ens kommer att uppstå någon tunnelkänsla.

Förhoppningsvis har de rätt, så upp till bevis.

Den långa debatten i fullmäktige om eget val inom hemtjänsten börjar dra sig mot sitt slut.

Ska man koppla den till frågan om Umeås befolkningsutveckling och attraktivitet som modern välfärdskommun för framtiden kan man väl slå fast att det är en styrka och räddning för Umeå att socialdemokraterna och alliansen möts i den här frågan till en bred majoritet, medan vänsterpartiet och rättvisepartiet socialisterna står isolerade i sitt totalt låsta motstånd mot ökad valfrihet och ökat inflytande för medborgarna.

Vänsterns syn på detta verkar fortfarande – år 2007 – vara att medborgarna absolut inte kan och får betros med någon form av valfrihet när det gäller utförare, utan att det är bäst för alla om överheten, kommunens makthavare, bestämmer rakt över hela linjen, enhetligt och fyrkantigt vad som ska gälla.

Tanken att mångfald och alternativ skulle kunna innebära ett lyft för både kvaliteten i välfärden och inflytandet för den enskilda medborgaren i olika livsfaser är vänsterpartierna främmande.

Det är annars berikande med sådana här ideologiskt laddade debatter som visar på olika alternativ och inte bara fastnar i detaljer och formalism.

Och även om det finns nyanser också inom den breda majoriteten bakom dagens beslut, så går som så ofta i Umeå fullmäktige även i denna fråga den tydliga ideologiska skiljelinjen inte mellan de traditionella blocken, utan mellan alliansen och socialdemokraterna på ena sidan (när ledningen får som den vill) och vänsterpartierna på den andra.

Fullmäktigedebatten om eget val i hemtjänsten avbröts just för lunch – vilket föranleder även en snuvig bloggare att ge sig av i jakt på mat.

Den debatt från förmiddagens pass som jag inte kommenterat, på grund av bristande egen kunskap om bakgrunden, är den om Ålidhemsskolans framtid, som väcktes i en interpellation från Tamara Spiric (v).

Jag bodde inte i Umeå när den här frågan var aktuell vid själva beslutet om nedläggning och känner den bara från debatten som förts den senaste tiden, men att frågan forfarande lever och att den har rötter djupt ner i planeringsstrukturerna blev uppenbart vid dagens debatt.

Debatten om folkpartiets motion kring styrningen av de kommunala bolagen har två nivåer – en formell om tillsättningsfrågor och en långsiktig, underliggande om rimligheten i en svällande kommunal bolagssfär överhuvudtaget.

Det är den förstnämnda som debatteras i fullmäktige, med utgångspunkt i den aktuella motionen, men det är den senare som är riktigt intressant och som man måste återkomma till gång på gång.

Kommunala bolagssfärer är ofta ett otyg ur både demokratisk och ekonomisk synpunkt. Den rosenkindade mytbildningen kring de kommunala bolagen är högljudd i de lokala debatterna, men tål inte alltid dagsljus.

Den senaste tidens turbulens och debatt i Umeå i frågor som rört den kommunala bolagssfären har därför träffat en öm punkt, det är alldeles uppenbart. Debatten och granskningen kom lite för nära strukturer och nätverk inom den kommunala maktutövningen och utlöste därför väldiga försvarsreaktioner.

Det visar bara hur viktigt det är att hela tiden ifrågasätta existensen av en svällande kommunalbolagssfär.

Diskussionen om Umeås befolkningsmål vid dagens fullmäktige mellan Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m) blev rätt luddig när det gällde analyserna, men enigheten mellan de båda kommunalråden var entydig när det gällde att Umeås befolkningsmål ska formuleras mer ambitiöst än 150 000 invånare till 2050.

200 000 var siffran som nämndes, men med vilket tidsperspektiv och med vilken analys kring planeringspolitik och tillväxtfaktorer förblev oklart.

Och det är ju just hur ett befolkningsmål grundas och motiveras som avgör om det är framåtsyftande eller fluffigt.

Den här frågan hade förtjänat en bredare debatt i fullmäktige, behandlingen i form av en enkel fråga gav inte särskilt mycket, av lätt begripliga skäl – frågeställningen är komplex.

Det är positivt för en kommun att kunna föra en sådan här debatt – att tillväxten gör förhoppningar kring rejäl befolkningsökning realistiska om än nivån är betydligt mer oklar och problemen mer konkreta än vad som framgick av debatten i fullmäktige – och jag delar den grundläggande uppfattningen att ambitiösa befolkningsmål har ett stort värde.

Men ska ett nytt mål få någon trovärdighet krävs att man närmar sig frågan från ett annat perspektiv än siffror och årtal. Förhoppningsvis präglar den insikten också den fortsatta behandlingen, när den väl tar fart.

Befolkningsmålet i sig är nämligen intressant framför allt som utgångspunkt för en bred framtidsdebatt kring stadens prioriteringar, visioner och självbild.