’When it’s cooking, it’s cooking!’ – om visioner i Umeå

I min lördagskrönika den här veckan följer jag upp förra veckans funderingar kring optimism och pessimism i Umeå-politiken med en betraktelse kring visioner, entusiasm och verklighet i samma stads utveckling.

Grundfrågan lyder: har Umeå alldeles för ambitiöst kastat upp ett ohanterligt stort antal bollar i luften? Som så ofta inleder jag krönikan med ett citat, den här gången hämtat från filmen Wag the Dog.

’Umeå mellan visioner och verklighet

Ibland påminner Umeås politiska debatt litet grand om scenen i filmen Wag the Dog där medarbetarna kommit igång och plötsligt sprutar ur sig idéer och producenten, spelad av Dustin Hoffman, utbrister: "When it’s cooking, it’s cooking!".
Idéer och visioner, av alla möjliga slag, saknas inte i Umeå. De kommer från politikerna, universitetet, näringslivet, entreprenörerna, debattörerna, medborgarna – det bubblar i kastrullen.

Och inför mothugg och bakslag är attityden lite här och var ett avvärjande hoffmanskt: "this is nothing!".

Jag erkänner gärna att jag är mycket svag för framåtanda av det slaget. Det är en del av öppenheten i Umeå. Men jag inser också hur lätt det är att finna sig tillrätta på en abstrakt nivå där det mesta känns om inte realistiskt så åtminstone tänkbart.

Ni kan listan från de senaste åren, för att bara ta översta lagret: kulturhuvudstad, badhus, konstnärlig campus, staden mellan broarna, kanske ett nytt kulturens hus, ny stadsdel på Ön förbunden till land med en inglasad gång- och cykelbro, rentav en spårvagnslinje som förgrenar sig över Umeå, många nya bostadsområden, stora parkeringsanläggningar, ny evenemangsarena, 200 000 invånare inom några decennier, en ledande tillväxtregion i landet, bro över Kvarken, nytt storhotell mitt i stan – listan kan göras betydligt längre.
Det är själva dilemmat: entusiasmen både smittar och bländar; entusiasmen är både befriande och vilseledande; entusiasmen kan vara både inbjudande och lätt "med oss eller mot oss"-tyrannisk.

Av den där långa listan: vad har egentligen förverkligats? Vad har utsikter att bli det? Vad hinner genomföras i rimlig tid? Vilka ska våga investera och under vilka förutsättningar? Och är det överhuvudtaget meningsfullt att tänka djärvt på så många områden samtidigt när utsikterna för att fortsatt rekordtillväxt är tämligen osäkra och de konkreta problemen hopar sig?

Frågan det kokar ner till lyder: Har Umeå siktat för högt med ett ohanterligt antal bollar i luften, borde man begränsa förändringsivern till något enstaka projekt och satsa på att få det rätt istället?
Nej, inte nödvändigtvis. Försöker man lösa en sak i taget och sedan börja om med nytt utgångsläge efter varje enskilt beslut gäller det att skaffa mjuka kuddar att sitta på. Det kommer att ta tid.

Det kan i själva verket finnas en poäng med att under en relativt koncentrerad tidsperiod lyfta fram ett antal idéer samtidigt för att låta dem spegla, belysa och berika varandra i en mer sammanhängande strategi för stadsmiljö och stadsutveckling. Skillnaden mellan framgång och långbänk har istället, vilket också många påpekat, med förmågan till konkretion och genomförande att göra. Bollarna måste plockas ned i rätt tid.

När projekt förverkligas efter öppna, djupa och fria diskussioner och på goda, professionellt utredda grunder, men också med övertygelse om att de faktiskt är angelägna att förverkliga inom rimlig tid sedan beslut väl fattats, då sprider sig ett förtroende även till andra projekt.
Och det tenderar att bli långt enklare om det finns en öppenhet och flexibilitet i det politiska ledarskapet, om debattklimatet välkomnar olika röster och envis kritik.

Tar man sats, misslyckas, blundar för uppenbara problem, fastnar i kletig prestige, låser tanken i förtid, avbryter och skingras under förvirring, kommer betydligt färre att sluta upp till nästa ansats.

Sådant kan vara förödande för möjligheterna att vinna uppslutning bakom idéer som tänjer gränser, kanske genom djärvare, mer nyskapande arkitektur, som utmanar "vad ska det där vara bra för, låt oss avstå"-konservatismen eller formulerar en stadsplaneringsfilosofi som avviker från gamla sanningar.

I förra veckans lördagskrönika skrev jag om optimister kontra pessimister i Umeå-politiken. Invändningar har kommit mot att ingen enskild person kan isoleras till bara en av kategorierna. Debatten är komplex, demokratin aldrig entydig. Det gäller förstås även detta. Vi kan vara entusiastiska inför det ena projektet, men skeptiska mot ett annat, vi kan ropa efter mod och experiment på ett område för att råda till återhållsamhet på nästa.
Det intressanta är hur den övergripande tendensen ser ut över tid, vad som förverkligas, vad som går i stå.

Franklin D Roosevelt sa en gång under andra världskriget: "Låt inte någon säga att det inte kan göras. Det måste göras, och vi har förpliktat oss att göra det."
Så enkelt är det sällan, men jag är för egen del övertygad om att Umeå skulle vara en sämre stad att leva i och en mindre lockande stad att flytta till om inte ambitionerna förblev åtminstone lite kittlande och blicken oftare nyfiken än skeptisk.’