Stadsbibliotekets framtid – välkomna diskussionen

Av , , Bli först att kommentera 0

Med anledning av den pågående debatten i Umeå: Det ena har inte ett dyft med det andra att göra, men både bibliotek och gallerior är intressanta att diskutera.

Jag tog inspelningsapparaten och filosoferade, ringrostig, lite kring detta i ett par radiobloggar nu på morgongen.

Det viktigaste först: stadsbibliotekets framtid i Umeå med anledning av fullmäktigedebatten i går. För er som inte orkar lyssna till denna radioessä, och något manus som går att publicera använder jag inte, så är mina huvudpunkter:
– stadsbiblioteket är, som jag bloggat om och skrivit om tidigare, en mycket viktig både byggnad och institution, för mig kanske den med allra starkast symbolvärde.
– det nuvarande läget och det nuvarande upplägget har fungerat och fungerar synnerligen väl
– förändringar ska inte göras om det inte finns väldigt tungt vägande skäl
– men att ett upplägg har fungerat utmärkt tidigare säger inte automatiskt något om framtidens behov och utesluter inte att förändringar kan leda till något ännu bättre
– frågeställningarna är svåra, spännande, intressanta, vaga och oklara
– även tanken på ett bibliotek som hjärtat i ett kulturens hus med centralt kanonläge vid älven är lockande
– därför borde man bejaka och välkomna att debatten förs och frågorna lyfts, inte i panik försöka stoppa debatten med attityden att varje antydan till förändring av det gamla är förräderi och katastrof
– jag tar inte ställning till frågan om flytt eller inte – argumenten mot är starka, idéerna kring en flytt är definitivt värda en chans i debatten – men har svårt att förstå hur man redan i det här läget tvärsäkert kan utesluta behovet av en diskussion helt och hållet

Debatten om vårdnadsbidraget i fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag gårdagens debatt i Umeå fullmäktige om vårdnadsbidraget:

’Bra med maratondebatt om feltänkt vårdnadsbidrag

Den som har fördomar om att politiker inte sliter på sina uppdrag borde ha följt gårdagens fullmäktigesammanträde i Umeå.
Var det något som kristdemokraternas Anders Sellström gjorde så var det att slita tappert i den två timmar och fyrtio minuter långa debatten om alliansens förslag till vårdnadsbidrag. Värdet av en rejäl, respektfull debatt ska man inte underskatta och Anders Sellström såg till att den hölls vid liv. Frågeställningarna hann bottnas, vilket stärkte argumenten mot förslaget, men också klargjorde dem.

I ärlighetens namn: de socialdemokrater och vänsterpartister som gick upp i talarstolen glömde omsorgsfullt att nämna de egna partiernas misslyckanden på jämställdetsområdet under många år vid makten respektive som stödparti.
De vänsterpartier som ofta lovsjunger ett gammaldags, patriarkalt systemtänkande med negativa konsekvenser för jämställdheten kunde gott ha ägnat någon sekund även åt lite nyttig självkritik.

Detta till trots: vårdnadsbidraget förblir, som denna ledarsida ofta framhävt, ett av alliansens sämsta förslag. Det innebär ett omotiverat steg bakåt för jämställdheten när det vore läge för raska steg framåt istället.
Och att kalla det för en valfrihetsreform känns mycket långsökt när risken är uppenbar att den befäster en ojämställdhet i samhället som kringskär och fördröjer framför allt kvinnors, men på flera sätt även mäns, frigörelse från beroendeställningar, gamla normer och skeva strukturer.

Den svenska självbilden är ofta självgod och provinsiell när skrytvalser av olika slag drar igång. Men finns det en punkt där Sverige verkligen är framstående, även internationellt, så är det i just familje- och barnomsorgspolitiken. Den bör utvecklas vidare, inte kompromissas bort.

Månadens humor kom också mitt i gårdagens debatt: när flera av folkpartiets företrädare strongt bröt med alliansens linje och argumenterade mot vårdnadsbidraget fick de beröm och applåder från inte minst socialdemokraterna.
Inget fel med det, men hallå? Sedan när tycker partipiskornas, kollektivpekoralernas och den interna disciplinens härfärare nummer ett i svensk politik att det är bra med fritänkande och självständiga ledamöter som går emot partilinjer? Socialdemokratisk dubbelmoral i ett nötskal.’

Spännande röstsammanräkning, nu väntar party

Av , , Bli först att kommentera 0

Dags att runda av den senaste veckans bloggande om delstatsvalet i tyska Hessen här medan debatterna fortsätter i Umeå fullmäktige (jag är inte på plats, utan lyssnar via radio, stadsbibliotekets framtid har väl varit den intressantaste frågan hittills).

Men Hessen alltså: Det blev en spännande röstsammanräkning i går. Och nu väntar party för alla som lever på politiska spekulationer.

Valresultatet slog, glädjande nog, fast att stödet för den sittande ministerpresidenten Roland Koch och hans parti, kristdemokratiska CDU, rasat hejdlöst under valrörelsens avslutande veckor. CDU tappade 12 procentenheter jämfört med förra valet, många mandat och blev bara med ytterst liten marginal största parti.
Samtidigt gick socialdemokratiska SPD starkt framåt, knappast på egna meriter dock.
Genom att det nya vänsterpartiet Die Linke därtill kom in i delstatsparlamentet råder nu fullständig oklarhet om vilken koalition som egentligen kommer att tillträda efter ett valresultat som varken gav CDU-FDP eller SPD-de gröna någon majoritet.

Både CDU och SPD har uteslutit en stor koalition av det slag som styr nationellt, SPD har uteslutit samarbete med Die Linke, liberala FDP har uteslutit samarbete med SPD och de gröna i Hessen tål inte Roland Kochs CDU. Den logiska konsekvensen av detta blir att ingen koalition kan skapas som har egen majoritet. Vem bryter vilket vallöfte först?

Men vad som står utom allt tvivel är att väljarna buat ut Roland Kochs medvetet populistiska och primitiva valkampanj på temat invandrare och ungdomsbrottslingar. Inte ens Kochs försök att distansera sig från sitt eget budskap i valrörelsens slutskede hjälpte – smutsen gick inte att tvätta bort så snabbt.

Att skamlösheten inte gick hem har ett egenvärde, oavsett utgången av själva regeringsfrågan och alldeles bortsett från att socialdemokraterna i Hessen inte direkt är något man gör tummen upp åt i onödan och att det var trist att Die Linke tog sig in i deltstatsparlamentet.

Eftersom CDU samtidigt vann klart i delstaten Niedersachsen, som också gick till val i går, är det svårt att bedöma vilka konsekvenser valresultaten får för den stora koalitionen i Berlin. Härnäst väntar ett ovisst delstatsval i Hamburg.

Om ledarskrivandets vardag och mödor

Av , , Bli först att kommentera 0

Trogna läsare av bloggen blir säkert inte överraskade om jag bekänner en aversion mot kvällstidningsjournalistik. Hela den löpsedelvärlden är plågsam att notera i ögonvrån under en promenad genom stan.

Men det finns enstaka sidor och avdelningar även i kvällstidningarna som gör viktiga insatser.

Och trogna läsare av bloggen har säkert också noterat att Expressens ledarsida är en av dem som jag länkar oftast till.
Nu tackar politiske redaktören PM Nilsson för sig med en läsvärd avskedstext som ger inblick i ledarskrivandets vardag och mödor.

Fullmäktige – betydelselösa debatter ett problem

Av , , Bli först att kommentera 0

Min text om partiernas och valsystemens behov av förnyelse illustreras av dagens fullmäktige i Umeå.

Kommunalrådet Lennart Holmlund (s) skriver på sin blogg i dag att argumenten som framförs från talarstolen i dagens fullmäktigesammanträde inte lär ändra innehållet i besluten då partierna redan fattat sina beslut på gruppmöten innan.

Det stämmer, men det är ju just det som är problemet, i fullmäktigen som i riksdagen: att debatterna upplevs sakna betydelse, att allt redan är beslutat i slutna rum någon annanstans, att partipiska och kollektivt uppträdande lämnar alldeles för lite utrymme åt de enskilda ledamöterna.

För de flesta låter det, tror jag, väldigt konstigt att valda ledamöter i partigrupper inte tillåts rösta efter övertygelse utan styrs av anvisningar, direktiv och kollektiv disciplin. Det krävs givetvis i flera sammanhang en samordning och en förutsägbarhet i hur partiernas ledamöter röstar, för att det ska vara möjligt att bedriva en sammanhängande politik.

Men det gäller betydligt mer sällan än dagens partier tror och i ett friare personvalsystem (alltså friare även i hur partierna väljer att bejaka det) skulle den aspekten vara en del av väljarnas beslutsunderlag vid valurnan när kandidater kryssas eller inte.

Varför skulle egentligen någon vilja lyssna på eller besöka en debatt som redan innan deklarerats som betydelselös för beslutens innehåll?

Det här är en bra illustration av varför det vore välgörande med ett mycket mer utvecklat personval som levandegjorde politiken och upprättade betydelsen av de offentliga, demokratiska debatterna i beslutande församlingar.

Sedan är det en annan sak att fullmäktigedebatterna i Umeå skulle kunna kortas om debattörerna höll sig till ämnet och inte som ofta sker svävade ut i samma inrikespolitiska valtal med vissa förutsägbara fraser gång på gång.

Rädda folkrörelsearvet – förnya partierna

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida blir jag högstämd – stress med deadline sent på kvällen brukar få den effekten – när jag skriver om de politiska partiernas behov av förnyelse och landar i Barbro Westerholms förslag om fri röstning i riksdagen i samvetsfrågor:

’Rädda folkrörelsearvet – förnya partierna rejält

Nej, vänta, först: jag är i grunden en varm anhängare av det svenska partisystemet. Det är ett arv från en demokratisk folkrörelsetradition utan vilken det svenska samhället skulle ha sett annorlunda ut, knappast till det bättre, sannolikt till det sämre.
Jag vill jag att det ska stå i protokollet:

…välsigne de tappra, bespottade, uthålliga, oglamorösa, omständliga, tjatiga, omtuggande, principfasta, skarpögda, navelskådande, livskloka medborgare som upprätthåller det partipolitiska arbetet. I den långa raden av samhällets vardagshjältar hör också fritidspolitiker som jäktar till kvällsmöten för att dryfta det lilla och det stora, det nära och det fjärran, hemma.

Men dock: mötesformer, attityder och arbetssätt inom partierna är ibland omöjligt mossiga. Så det krävs förändringar – dramatiska till och med. Partierna och valsystem behöver ruskas om. Personvalssystemet borde utvecklas radikalt så att väljarnas makt ökar på bekostnad av partiernas nomineringsmöten. Skilda valdagar borde införas så snart som möjligt. Och partiernas verksamheter måste förändras, ibland ställas på vid gavel, så att fler vågar sig dit med idéer och erfarenheter.

Priset lär bli större oförutsägbarhet, lite kaos ibland och missnöjda etablissemang. Men det är ett pris värt att betala för det allra mest värdefulla i den ursprungliga folkrörelsetraditionen: att idéer står i centrum, att gamla hierakier bryts ned och att många människor kan engagera sig med hela vidden av sina olika, unika personligheter utan att behöva kunna vissa, exklusiva koder.
Folkpartiveteranen Barbro Westerholm skrev i förra veckan på DN-debatt att traditionen av strikt lojalitet inom regeringen och inom partierna är förlegad, att fri röstning borde tillåtas i samvetsfrågor. Det vore bara ett litet och otillräckligt, men trots allt ett första och ett klart vettigt steg i rätt riktning.’

Vad är mest anmärkningsvärt egentligen?

Av , , 2 kommentarer 0

Vad är egentligen mest anmärkningsvärt: att, som jag bloggat om tidigare, VK en gång i tiden inte bara tackade nej när Pär Lagerkvist (ja, den Pär Lagerkvist) sökte jobb (jag tror det var som korrekturläsare) utan också när Dan Andersson (ja, den Dan Andersson) sökte jobb som redaktionssekreterare eller att en ung Willy Brandt någon gång under sin exil flera kvällar var gäst på VK:s redaktion i Umeå?

Det där med Willy Brandt känns ju onekligen fascinerande, men att missa både Pär Lagerkvist och Dan Andersson är ju också en prestation.

Allt enligt en jubileumsbok över VK:s första 75 år som gavs ut 1975.