När radion kallar är det bara att snyta sig, röja undan pappersnäsdukarna och samla ihop sig.

För en stund sedan var jag med i Lantz i P1 för att diskutera detta ämne om en bilprovare som valde tron före jobbet.

Att jag hörs lite dåligt i inslaget beror inte enbart på att jag var med via en uppenbart skrotfärdig telefon hemifrån, utan också på den ihängande förkylning som gör att jag befinner mig hemma överhuvudtaget.

Lantz i P1 går att lyssna till här och inslaget där jag snörvlar fram inleds ungefär 30 minuter in i programmet.

Funderar man en stund på ämnet så inser man att det är ganska intressant, en bra utgångspunkt för diskussioner om både det ena och andra.

Delstatsvalen i Hessen och Niedersachsen närmar sig, och glädjande nog verkar Hessens ministerpresident Roland Koch (CDU) straffas i opinionsmätningarna för sin populistiska valkampanj.
Först när han i en intervju föreslog fängelse för barn gick det egna partiet in och tvingade honom att backa – dvs han hade förstås blivit ’missförstådd’ i intervjun.

Nu visar opinionsmätningarna, som man i och för sig aldrig ska lita för mycket på, att det är nästan helt jämnt i delstaten mellan CDU och SPD och att Kochs popularitet sjunkit radikalt de senaste veckorna.

En rysare väntar under slutspurten den kommande veckan, och då kan förstås gamla cirkushästar inte hålla sig borta från manegen. De grönas Joschka Fischer började sin politiska karriär i Hessen och dök i går upp på ett valmöte där han gick till storms mot sin gamle motståndare Koch.

Och vill man se hur en åter något rundare och kanske lätt ringrostig Fischer låter så här ett par år efter sin avgång har ZDF ett inslag från valmötet.

Men ett annat utspel har också väckt uppseende i valrörelsen de senaste dagarna. Tidigare SPD-höjdaren Wolfgang Clement lär knappast känna sig helt bekväm om han skulle besöka ett partimöte inom en närmare framtid.

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten har vi i dag en ledare om situationen i Storuman med anledning av den nya partiutbrytningen.

Vår huvudledare i dag handlar om socialdemokraternas beslut att ta en debatt på bred front med sverigedemokraterna.

Jag kan inte bestämma mig för om jag helst vill se Hillary Clinton eller Barack Obama vinna demokraternas nominering. Clinton känns kanske något mer övertygande som presidentkandidat, men samtidigt ogillar jag dynastiska tendenser. Nåväl, jag tycker att båda är klara plusvarianter, som man säger på modern svenska.

Hur som helst: Barack Obama visar klar talang för ståuppkomik i det här talet. Det är väldigt mycket av den traditionen i hans ton och kroppspråk när han, berättigat, driver med Hillary Clintons och John Edwards oförmåga att svara rakt och avspänt på frågan om deras största svagheter.

Jag skriver det igen: schack är stor underhållning: världspolitik (Bobby Fischer dog 64 år gammal i förra veckan, vilket märkligt, tragiskt liv), dramatik, briljans, konst, plumpheter, avhopp, rivalitet, rävspel, fuskanklagelser och gentlemannatraditioner.

I b-gruppen av den pågående turneringen Wijk aan Zee påmindes vi i helgen om allt detta. Att skaka hand eller inte skaka hand – det är frågan. Läs mer om denna otroliga historia här.

I a-gruppen leder fortfarande Norges Magnus Carlsen.

Vår huvudledare i dag handlar om den föreslagna reformen inom psykiatrin.

Den här veckan är det Anders Rönmark som kommenterar några aktuella ämnen på ledarsidan under rubriken: ’Veckan som gick’.

Det handlar bland annat om ABF och det amerikanska presidentvalet.

Sjukdom i helgen gjorde det omöjligt att skriva den blogg som utlovats i lördagstidningen. Men här kommer den, lätt snuvig, i alla fall.

Hur gick det för partiledarna i förra veckans riksdagsdebatt? Vilka förbryllade, vilka övertygade – en genomgång partiledare för partiledare:

Första halvtimmen av debatten följde jag via radio på ett café inne i stan och jag kom faktiskt på mig själv att ta mig för pannan en bit in i Fredrik Reinfeldts öppningsanförande – denna chans till en fräsch nystart efter ett motigt år.
Inte för att han sade något fel eller uppseendeväckande i sak, utan på grund av hela det surrealistiska retoriska upplägget: först avhandlade han knastertorrt det världsekonomiska läget, sedan gled han in på Hillary Clinton och det dynastiska draget i amerikansk politik, för att sedan beskriva Bill Clintons politik som, om jag minns rätt, guvernör i Arkansas och slutligen landa i Sverige och den aktuella politiska situationen här. Som sagt, inget fel i sak, men retoriskt var det?udda.
Han kom igång bättre sedan och sammantaget var det en godkänd insats, men knappast mer.

Mona Sahlin lyckades i sitt första replikskifte med Fredrik Reinfeldt inte enbart att överträffa honom i retorisk konstighet utan också avslöja sig själv med att inte ta fundamentala politiska frågeställningar på allvar. Hon avvisade, i ett av debattens mest nonchalanta inlägg, frågan om vilka hon vill samarbeta med för att uppnå regeringsställning som något slags barnlek i källaren. Jag tog mig för pannan igen.
Även Mona Sahlin hittade stilen någorlunda sedan, men jag är besviken, om än inte förvånad, över hur hon valt att förgrova sin retorik och köra med skrämselretorik så långt från verkligheten att den inte bara fördummar debatten utan också sätter henne själv i en svår position.
Hur ska hon kunna få gehör för behovet av omtänkande och förnyelse internt när hon i den offentliga debatten larmar för fullt mot just den typ av reformer som även socialdemokratin borde bejaka och som Mona Sahlin själv tidigare efterlyst lyhördhet inför? Som vi skrev i vår huvudledare efter debatten verkar socialdemokratin nu satsa allt på att opinionsmätningarna säger sanningen om läget inför valet 2010.

Jan Björklund är regeringens effektivaste statsråd och kanske den av samtliga partiledare som är säkrast i en debatt. Men det som gör honom effektiv kan också vara en retorisk svaghet när han går för mycket på rutin och kör sina egna favoriter i repris. Det fungerar bra så länge man håller sig till en sakfråga eller dominerar i en talarstol under regisserade former. Av en partiledare, som måste reagera oförberett på allt mellan himmel och jord, krävs mer och just bredden är det som Jan Björklund måste bevisa framöver för att kunna räkna in den opinionseffekt de flesta förväntar sig.
När han i tisdagens partiledardebatt för 359:e gången upprepade frasen: "Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något" var det nog inte bara Mona Sahlin som storknade av leda.
Första gången vi hörde den var det en fyndig formulering, andra gången var den värd att höra igen, tionde gången kändes den fortfarande hållbar om än lite uttjatad, hundrade gången väckte den viss nostalgi ungefär som när Göta Kanal-filmen visas på tv, 359:e gången fick man lust att ge honom kvarsittning på grund av plagiat av sig själv.
Annars är han den som för tillfället har lättast att vända debatten i riksdagen och sätta dagordningen i meningsutbytena med oppositionen.

Maud Olofsson är bäst av alliansens partiledare på att verkligen gå till full motattack när flosklerna från oppositionen haglar, och har haft ett tacksamt område i näringslivspolitiken. Hon lyckades också i ett replikskifte med Lars Ohly visa vilken negativ och förmyndaraktig syn på glesbygden vänsterpartierna har.
Nu börjar dock kraven komma på konkreta resultat i form av exempelvis ett förbättrat småföretagarklimat och till skillnad från Göran Persson som statsminister så är Mona Sahlin som oppositionsledare en debattör som inte är lika lätt att framställa i dålig dager genom ettrig kritik av socialdemokratin som en överhet som sviker människor.
Onsdagens replikskiften mellan Olofsson och Sahlin slutade oavgjort, men Maud Olofsson hade en tendens att se väldigt arg ut och det kan bli ett problem på sikt. För hur var det nu igen? Just det, gladast vinner. Maud Olofsson var inte gladast i onsdags.

Jag trodde, som en hel del andra, att slagfärdige och sympatiske Göran Hägglund skulle få stort genomslag i förra valet och föra kristdemokraterna till en valframgång. Men trots regeringsskiftet så gick kd tillbaka och blev minsta alliansparti och sedan dess har opinionssiffrorna gått ner rejält.
Bakslagen med fastighetsskatten och bensinskatten har säkert tärt på förtroendet för Göran Hägglund hos dem som röstade på partiet i hopp om att se de frågorna förverkligade.
Och riktigt sig själv tycker jag inte att Göran Hägglund varit i de senaste partiledardebatterna – han har sett lite ansträngd och jagad ut, slagfärdigheten har bara gjort sporadiska besök. I sak har han inga problem att hantera hälso- och sjukvårdsdebatten, men för tillfället spelar han på remi i debatten med oppositionen.

Maria Wetterstrand var tillbaka efter föräldraledighet och något ringrostig. Tog framför allt upp klimat- och miljöfrågorna vilket gav ett något begränsat intryck, i synnerhet som miljöpartiet har svårare att få sitt vanliga utrymme i den debatten sedan flera partier svängt och blivit klimatengagerade. Som i alla debatter visade även denna att EU-frågan med utträdeskravet är miljöpartiets hopplösa punkt.
Hon är ändå partiets starkaste kort och jag hade känslan av att hon tonat ner den vänsterjargong som hon ibland fastnar i när hon kritiserar alliansen. Alliansen borde hålla dörren öppen till miljöpartiet och miljöpartiet borde hålla dörren öppen till alliansen. En samarbetsberedd allians kan förmodligen erbjuda miljöpartiet minst lika mycket som en förvuxen socialdemokrati återfallen i gammal arrogans.

Lars Ohly var på gott humör och citerade återigen Groucho Marx istället för Karl Marx. Han lyckades även få in en referens till engelsk fotboll och Steven Gerrard. Och det är väl också talande – man minns hellre hans fyndigheter än sakinnehållet i debattinläggen.
Det är svårt att se hur vänsterpartiet skulle kunna hitta någon ordentlig plattform under mandatperioden efter att ha gått hårt åt sina interna förnyare – den hårda kärnan frasradikaler är säkert begeistrad, men väljarna lär knappast vara det. Då räcker det inte med charmoffensiv på ytan.

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag återigen om Umeå, det nya befolkningsmålet och behovet av att både våga tänka djärvt och förmå tänka självkritiskt:

’200 000 i Umeå – drömmar och tvivel

Vilket är bäst i halvtid när matchen står och väger: att för division tre-laget spela upp en peppande video med bilder från legendariska Champions League-finaler eller att försiktigt påminna om leran därute och möjligen fördelarna med att ta sig upp i division två?

Vad inspirerar till största ansträngning: det som bara fantasin kan frammana, det som anas i fjärran eller det som är gripbart några steg bort? Det beror på situationen, stämningen och självinsikten. Om tanken trivs bäst med vingar eller vandrarkängor är individuellt.

Själv föredrar jag vingarna, men det har gett blåmärken och benbrott från rejäla dunsar. Jag känner andra som föredrar vandrarkängor, men som ständigt får dras med oglamorösa skavsår och dåligt termoskaffe.

Werner Aspenström skrev i en dikt om att inte "med den stora drömmens sax klippa sönder den mindre drömmens väv". Och i Ikaros skrev han:

"Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, som glanslöst men evigt grönskar."

Ska man förstå debatten i Umeå om befolkningsmålet 200 000 till år 2050 måste man tala om just visioner och verklighetsförankring, inspiration och insikt.

Gnistan uppstår där de möts: visionen och verkligheten, inspirationen och insikten. Kantrar det åt ena eller andra hållet går det illa. Storslagna ambitioner som blundar för uppenbara problem leder bara till elände. Ett ständigt jämrande över hur det nog aldrig kommer att gå, att det där är ju bara visioner som möjligen kan bli aktuella långt senare, garanterar att sluta som självuppfyllande profetia.

Umeå befinner sig på många sätt i ett brytningsskede där utrymmet är stort för både optimism och pessimism.

Optimisterna försöker dra igång vågen och sjunger: Stadens position som Norrlands tillväxtmotor och kreativa centrum är ohotad, här vill man bo. Botniabanan är på väg som symbol för en region där det satsas och där förutsättningar skapas. Universitetets ställning som ett av landets ledande lärosäten har goda möjligheter att stärkas med den nya högskole- och forskningspolitiken. Kulturlivet bär upp en kulturhuvudstadskandidatur utan att det ens känns kaxigt.

Pessimisterna lägger armarna i kors och muttrar: flyttnettot visar minus sedan ett par år tillbaka, fler lämnar Umeå än som kommer. Företagsklimatet är sammantaget ganska medelmåttigt och arbetsmarknaden håller inte måttet för en stad som vill växa i raketfart. Lönenivåerna är förhållandevis låga samtidigt som skatten och levnadsomkostnaderna höga. Kommunens planeringspolitik är kaotisk, nyckfull och ineffektiv och debattklimatet inskränkande mot kritiker. Höga sjuktal, stora barngrupper trots löften om annat och köer till barnomsorgen och dålig luftmiljö skapar negativa rubriker.

Både optimisterna och pessimisterna har rätt, och riktigt lovande blir det först när deras olika attityder möts och väcker inte bara drömmar, utan också självkritik, inte bara tvivel utan också mod att tänka djärvt.

Umeå har mycket goda förutsättningar som berättigar höga ambitioner, men också uppenbara problem som ger skäl att tvivla på om ambitionerna kommer att kunna förverkligas.

Umeå har de senaste decennierna präglats av universitets tillväxt. Den kommer inte att upprepas. Ska en motsvarande tillväxt ske framöver måste arbetsmarknaden i övrigt få ett lyft. Umeå måste utöver bildningens och kulturens stad också bli entreprenörskapets och företagandets stad även i hårdaste konkurrens. Den sociala servicen måste fungera och hålla sina löften. Tolerans, pluralism och kritisk debatt måste välkomnas. Utbud och stadsmiljö måste attrahera. Kommunikationer måste hålla toppklass.

Allt det kräver att problem och utmaningar för dagen erkänns och tas på allvar med både ödmjukhet och framåtanda.

Umeå är inte och kommer inte att vara en stad där befolkningen har djupa sentimentala band till orten. Umeå kan vinna eller förlora – oavsett vilket kommer det att bero helt på dagsläget, inte på historia eller gamla meriter.’