Därför ogillar jag begreppet borgerlig

Om varför jag ogillar begreppet ’borgerlig’ handlar min lördagskrönika den här veckan. (Och för er som har tillgång till papperstidningen: min lördagslista den här veckan handlar om de tre pjäser som jag skulle sätta upp om jag vore – arma kulturliv – teaterregissör.)

’Därför ogillar jag begreppet "borgerlig"

Jo, de dyker upp då och då i mina texter också: begreppen borgerlig regering och borgerliga partier. Det är svårt att konsekvent avstå från beteckningar som är så inarbetade och flitigt förekommande i samhällsdebatten.
Däremot har jag aldrig – eller om det skett, så enbart av misstag – använt begreppet "borgerliga väljare". Där, vid ett meningslöst, kollektivistiskt begrepp, drar jag gränsen för egen del och för egna texter. Där är jag inte beredd att böja mig ens för det etablerade språkbruket.

Och tro mig: vid de tillfällen som jag väljer att spara tid och komma snabbare framåt genom att använda uttryck som för mig ter sig idéhistoriskt missvisande – borgerlig regering eller borgerliga partier – sker det med tungt hjärta.

För oavsett om man ser till partiernas ideologiska ursprung och utveckling, eller till den samtida sakpolitiken, finns föga som motiverar att man i entydiga ordalag talar om en politisk borgerlighet.

Jag brukar – som en antydan om ungefär vad jag står för – beteckna min politiska åskådning som socialliberal. Jag har aldrig kallat mig borgerlig, och svarar för egen del varken på tilltalet "vänster" eller tilltalet "höger".
Men med åren har jag blivit alltmer led vid ideologiska beteckningar överhuvudtaget. Inte för att de är ointressanta, meningslösa eller irrelevanta, utan för att de i stigande utsträckning kidnappats av gaphalsar och slöfockar som använder dem som slagträn istället för argument.

Ideologiska etiketter fladdrar runt i debatten utslungade av självrättfärdiga domare som stämplar hellre än diskuterar. Inom loppet av några timmar kan man som offentlig debattör, för en och samma ideologiska hållning, bli utskåpad som nyliberal, socialliberal eller socialist; allt beroende på avsändare, men nästan uteslutande som skällsord och alltid som ett sätt för någon att signalera till de egna kotterierna att motståndarna är fän ovärdiga att lyssna på.

Orden töms på innehåll och ersätts av glåp och illasinne, sammanfattade i etiketter som levereras med fradgan drypande och i avsikt att håna, men utan definitioner och utan rim och reson. Till slut tröttnar och storknar man.

Så vad är problemet med just begreppet borgerlig? Utöver att vara ett malplacerat klassbegrepp försöker det omfamna minst fyra olika idétraditioner som inte låter sig föras in under någon sådan gemensam ideologisk beteckning.

Tittar man på partiernas hållning, förr och nu, i olika sakfrågor, flyter gränserna och förändras över tid; det är en tjusning med politisk idéhistoria.

Den organiserade liberalismen (först de frisinnade, sedan folkpartiet) och socialdemokratin har i Sverige gemensamma kulturradikala rötter och till stora delar en gemensam syn på den generella välfärden, familjepolitiken och socialförsäkringssystemen. Och åtminstone historiskt sett har man delat en tro på bildningsbegreppet och kunskapsskolan som bryter ned sociala klyftor. Partierna införde också tillsammans, under hårda konflikter med både de konservativa och den radikala vänstern, demokratin i Sverige.

Så kan man fortsätta att para ihop partier. Liberaler, miljöpartister, vänsterpartister och vissa delar av socialdemokratin har – eller borde ha – lätt att mötas i exempelvis integritetsfrågor och yttrandefrihetsfrågor. Liberaler och konservativa har förenats i motstånd mot socialistiska strömningar i den ekonomiska politiken. Mellan s och m finns traditionella beröringspunkter i en konservativ syn på nationen, och, på senare år, inte minst i flyktingpolitiken. Och nu kämpar man om arbetarpartibeteckningen.

Miljöpartiet och alliansen kan förstå varandra i synen på småföretagande och valfrihet. I miljöpolitiken råder trängsel mellan alla partier.
Socialdemokraterna och centerpartiet är organisatoriskt ganska likartade – något som gjort att de periodvis trivts väl tillsammans. Kristdemokraternas försök att lyfta upp etik på dagordningen har påverkat alla partier. I sin kristna identitet har kd även beröringspunkter med delar av vänstern och delar av frisinnet.

För denna, sannolikt även för nästa, mandatperiod är alliansen en logisk och nödvändig sammanslutning. Den bygger på välmotiverade prioriteringar av vilka reformer som behövs i det här skedet i svensk samhällsutveckling och en insiktsfull analys av vilka partier som för tillfället är regeringsdugliga tillsammans.

Men är det en ideologisk allians? Bara delvis. Sakpolitiskt och långsiktigt kan man föreställa sig många olika koalitioner i Sverige. Beroende på vilka områden man lägger störst vikt vid går det att tänka sig fortsatt samarbete mellan allianspartierna som nu, samarbete mellan mittenpartierna och en förnyad socialdemokrati, samarbete mellan pragmatiska moderater och pragmatiska socialdemokrater, samarbete mellan alliansen och miljöpartiet – listan kan göras ganska lång.

Gränserna flyter och de ideologiska mönstren är komplicerade. Uttrycket borgerlig må höra till etablerat språkbruk och spara tid, det lär återkomma även på denna sida, men någon ideologiskt meningsfull beteckning är det inte.’