Umeå – fånga dagen eller komma till sans?

Umeå och byggdrömmarna för miljarder är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. Det är också den sista krönikan från min sida på ett par veckor. Nu väntar en skrivpaus. Bloggen kommer jag dock att hålla igång, kanske främst med bildbloggande. Den politiska debatten ska jag försöka att hålla mig på lite avstånd ifrån:

’Umeå: fånga dagen eller komma till sans?

I Döda poeters sällskap samlar engelskläraren Mr Keating sina elever i korridoren framför klassfotona av svunna årgångar från skolans förflutna.
Carpe diem, viskar de döda till de unga – fånga dagen, gör era liv speciella.
Det är en underbar scen.
Senare lånar Keating från Walt Whitman och slutar med en egen fråga:

The question, O me! so sad, recurring – What good amid these, O me, O life? Answer: That you are here – that life exists and identity. That the powerfull play goes on, and you may contribute a verse.
What will your verse be?

Keatings försiktiga motvikt i filmen är latinläraren McAllister som med ett citat av Tennyson varnar Keating för att inge eleverna fåfångt hopp och falska drömmar:

’Show me the heart unfettered by foolish dreams and I’ll show you a happy man.’

När jag ser om filmen nu och kommer på mig själv med att så smått hålla med McAllister och Tennyson vet jag inte om jag ska vara tacksam över att ha mognat eller nervös över att ha tappat gnistan?

VK gjorde i går på nyhetsplats en stor genomgång av alla byggprojekt som planeras i Umeå inför de närmaste åren.
Det var en lång lista över byggdrömmar för miljarder: Evenemangsarena, vägpaket, kulturhuvudstadsår, kulturens hus, staden mellan broarna, parkeringsgarage, äventyrsbad, konstnärligt campus.
Puh, torka svetten ur pannan, vi är inte framme än, listan fortsätter: resecentrum Umeå Ö och Umeå C, Åhlénskvarteret, Gågatan, innebandyhall, Ön, Klockarbäcken, Vallberget.

När jag läste detta svep över allt som beslutas, planeras och skisseras i stan kom jag att tänka på de där scenerna i Döda poeters sällskap. Vad skulle tidigare generationer av stadsplanerare i Umeå viska ur historien till sina efterföljare: carpe diem, ta chansen medan den finns, gör något utöver det vanliga, eller sansa er, var realistiska, gör det som går men sätt inte allt på spel i ett rus av vilda drömmar?

Vad skulle de viska in i framtiden som stod i askan och betraktade förödelsen 1888? De som tog över en stad i långsam förvandling in på det tidiga 1900-talet? De som såg universitetet slå upp först små, sedan allt större portar på 1960-talet?

Byggdrömmarna för miljarder ger en inblick i både Umeås starka sidor och Umeås problem, i både det som fascinerar och i det som irriterar med den kaxiga Norrlandsmetropolen.

Det positiva först: idéöverflödet i den unga bildningsstaden, tågan, en närhistoria av tillväxt och status som gör Umeå intressant för investeringar av det här slaget, känslan av att något skapas, att ett nytt kapitel skrivs i en stad som vill bidra med en lång vers till den norrländska framtiden. Också en politisk miljö där öppenheten för nya projekt ofta initialt är ganska stor och blocköverskridande.

Men byggdrömmarna för miljarder sträcker sig nu över allt från infrastruktur till kulturstråk. Där trängs evenemangsarena med äventyrsbad. Hur formas ur detta ett ansvarsfullt helhetskoncept?

Så det negativa sedan: mönstret av storslagna utspel som snabbt går i stå. Bristen på en konkret och sammanhängande strategi, oklarheter kring vad staden vill prioritera i sin framtoning, även i ett bredare regionalt perspektiv. Frågor kring tågordning mellan och finansieringen av projekten, inte minst mot bakgrund av oroande tecken på att Umeås tillväxt går trögare än önskat – allt kan inte göras samtidigt, näringslivet är ingen outtömlig finansiell källa för allt som låter häftigt och kommunen ska av principiella skäl inte vara det. Ett politiskt ledarskap med rykte om sig att vara lynnigt och ofta agera i det fördolda, vilket skapar misstro.

Umeå börjar närma sig bristningsgränsen när det gäller nya projekt. Det är kreativt att brainstorma, men om inget blir av tappar de flesta lusten inför nästa gång.

Nu måste den politiska processen hitta en balans och svar på några avgörande frågor: vad är realistiskt och vad är det inte? Vilka prioriteringar krävs? Hur ser tidtabellen och finansieringsplanerna ut? Och vilken övergripande idé om Umeås framtid och identitet ska besluten bygga på?’