Alliansen i Umeå mellan Scylla och Charybdis

Alliansen i Umeå är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

’Alliansen mellan Scylla och Charybdis

På fasaden till Akademie der Künste vid Pariser Platz i Berlin gjordes för ett par år sedan ett slags konstnärlig laserinstallation med utdrag ur texter som, åtminstone för mig, bara gick att läsa om man riktade blicken lite åt ett annat håll, skådade lite vid sidan om.
Då gick det att ana i ögonvrån hur citaten vecklade ut sig över hela fasaden, synliga bara för den som sneglade på rätt sätt, osynliga för alla andra. När jag tittade rakt mot laserstrålen och försökte att läsa aktivt såg jag bara ett smalt flimmer. Det var både fascinerande, när man lyckades se skriften veckla ur sig över byggnaden; och frustrerande, när allt som syntes var flimret förborgande sina hemligheter.

Ibland ger alliansen i Umeå något av samma intryck. Den dyker upp med jämna mellanrum i ögonvrån som en påminnelse om ett politiskt alternativ vars budskap under lyckliga omständigheter och i vissa lägen vecklar ut sig över den kommunalpolitiska fasaden, och då ter sig ganska övertygande. Men försöker man studera den direkt, sammanfatta och analysera den utan omsvep, med blicken fixerad på just alliansen, flimrar det ofta rätt oläsligt.

Det har, i ärlighetens namn, kanske mer med Umeås speciella politiska läge och landskap än med alliansens arbete och mödor att göra. Men oklarheten förblir ett dilemma för fyra partier som inte bara i sakfrågor ränner fram och tillbaka mellan de kommunalpolitiska hötappar som dyker upp lite här och var, utan också likt en Odysseus söker farbara och gemensamma vägar genom Umeåpolitikens Scylla och Charybdis: otydligheten på ena sidan och ökenvandringen på den andra.

Alliansen är både lyckligt lottad och i ett knepigt läge. Genom det flitiga samarbetet med en tämligen pragmatisk socialdemokratisk ledning slipper man långa stunder den träliga och otacksamma oppositionsrollen. Man är med, påverkar och får genomslag och ser till att vänsterpartierna bara har ett begränsat inflytande – utan att alliansen för den skull saknar tillfällen att rikta hård kritik mot socialdemokraterna.

Alliansen kan därmed emellanåt njuta det bästa av två världar: man kan ta åt sig äran av det som går bra i Umeå tack vare regeringens nationella politik, och samtidigt distansera sig från det som gör trögt på grund av kommunalt orsakade problem.
Men det är bara halva sanningen, om ens det.

För genom det flitiga samarbetet och de snabbt och för utomstående svåröverskådligt växlande rollerna mellan opposition i vissa frågor och majoritetsunderlag i andra, utgör inte alliansen lokalt någon gripbar, självklar enhet. Och i sämsta fall hamnar den helt mellan stolarna, utan att allmänheten riktigt vet vad den står för annat än att den till väsentliga delar är medansvarig för den förda politiken.

Alliansen vacklar därför, av begripliga skäl, i sin hållning till kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund (s). Givetvis väntar man i vissa avseenden på hans avgång. Dels därför att en förnyelse inom s-ledningen skulle kunna ha en positiv inverkan på det demokratiska debattklimatet och skapa förutsättningar för en mer konstruktiv diskussion när Umeå får kritik för problem och tillkortakommanden. Dels därför att alliansen då skulle slippa tampas med en slug och svår motståndare som blockerar en del av alliansens profileringsmöjligheter.

Samtidigt känner nog många inom alliansen också en viss oro inför tanken på att Lennart Holmlund, som han nu är med sina egenheter, skulle avgå. För han utgör garanten för att socialdemokraterna ska fortsätta en relativt pragmatisk och samarbetsvillig mittenpolitik utan att spåra ur och rusa i famn på den egna vänsterfalangen eller dogmatiska socialister ännu längre vänsterut i fullmäktige.
Därför tänker nog många inom alliansen när tecknen tyder på att Lennart Holmlund avser fortsätta över nästa val och en bit in på nästa mandatperiod: "Usch, vad jobbigt. Och vilken tur?"

Alliansen måste för Umeå skull värna att socialdemokraterna i så många frågor som möjligt samarbetar mot mitten, inte vänsterut. Samtidigt är man tvungna att profilera sig som ett tydligt alternativ till nuvarande majoritetsförhållanden.

Under mandatperioden och i ljuset av det dilemmat har en viss rollfördelning vuxit fram inom alliansen. De enskilda partierna betonar olika delar av det blandade uppdraget, tar olika typer av debatter, reagerar med olika instinkter. Sammantaget och tillsammans, med sina olika inriktningar och prioriteringar, fyller man de många roller som omständigheterna kräver. Problemet är bara att känslan av just allians, av gemensamma tag, nära samarbete och förenande övertygelser hotar att försvinna.

I går anordnade alliansen i Umeå en gemensam träff för att kraftsamla inför valet 2010. De ledande företrädarna Anders Ågren (m), Britt-Marie Lövgren (fp), Sven-Olov Edvinsson (c) och Anders Sellström (kd) talade om att lägga in en högre växel.
Förhoppningsvis är det en föresats byggd inte bara på peptalk för framtiden, utan också på probleminsikt i nuet.
För en högre växel och en mer medveten strategi för hur man vill presentera sig som gemensamt politiskt alternativ är sannolikt ett minimikrav om alliansen ska ha någon chans att i nästa val motbevisa, vilket vore värdefullt, talet om Umeås strukturella vänstermajoritet.
Uppgiften är svår, men borde inspirera.’