Farligt när staten vill avlyssna fler och mer

Avlyssning och faran med en stat som vill avlyssning fler och mer är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

’Farligt när staten vill avlyssna fler och mer

"Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna."
Werner Aspenström, (ur Snölegend, 1949)

Det är något suspekt med ett land där fixeringen vid och tilltron till staten, är så stark att små reformer inom stabila försäkrings- och bidragssystem utlöser en bitvis hysterisk debatt, medan en omfattande inskränkning av den personliga integriteten genom vidsträckt, statlig avlyssning av kommunicerande medborgare noteras med liknöjd acceptans.
Om regeringen får som den vill och riksdagen om ett par veckor röstar som det finns anledning att befara kommer vi snart inte att kunna ringa ett samtal, skriva ett mejl eller skicka ett sms över Sveriges gränser utan att staten kan avlyssna innehållet.

Den vill, via försvarets radioanstalt FRA, ge sig själv tillgång till all sådan kommunikation, oavsett bakgrund och inblandade, och utan hänsyn till den personliga integriteten.
Var är den folkliga upprördheten, var är protesterna och demonstrationerna, var är de breda uppropen, var är mediernas ivriga och indignerade granskning? Det är häpnadsväckande tyst. Och det avslöjar att något håller på att gå snett i den svenska politiska debatten.

Avlyssningsförslagets anhängare framhåller att det bara handlar om ett tekniskt system som automatiskt söker efter vissa kodord förknippade med terrorism och hot mot landets säkerhet, ingenting annat, inga DDR-hörlurar.
Men alldeles bortsett från att avlyssningen endast skulle göra marginell nytta i kampen mot terrorismen – vilket är en tung, omedelbar invändning i sig – så är det är just den typen av principlös formalism som kan få de flesta bakåtsträvande statliga ingrepp att låta som en oproblematisk skänk från ovan.
För i själva verket innebär förslaget att en omfattande och principiellt omvälvande avlyssningsapparat dras igång som i förlängningen, i fel händer, vid missbruk eller missgrepp, är ett steg i riktning mot det fruktade storebrorssamhället.

Vissa former av övervakning kommer alltid att behövas om vi vill skydda oss mot brott och terrorism. Arbetsmetoder och tillvägagångssätt måste ständigt utvecklas för att demokratins och rättsstatens fiender ska kunna bekämpas effektivt på både kort och lång sikt. Demokratier får inte vara naiva inför den nya tidens terrorhot.

Men den avgörande frågan är inte om övervakning ska få ske överhuvudtaget, utan var gränsen dras mellan acceptabla och oacceptabla metoder. När övergår en insats till att i sig själv bli en kränkning av oskyldigas rättigheter?

För det yttersta syftet måste ju fortsatt vara att värna demokratin, rättsstaten och medborgarnas frihet. Om demokratier börjar tappa tron på sin förmåga att med bevarade grundprinciper stå emot angrepp mot det öppna, liberala samhället, då är vi illa ute.
Och där börjar problemen med det liggande FRA-förslaget. Det slår indirekt fast att principen om den enskildes rätt till personlig integritet och privatsfär ska prioriteras ned kraftigt till förmån för andra ambitioner. Det är ett i raden av exempel på hur gränserna förskjuts – åt fel håll.

De politiker som gör tummen upp för det liggande lagförslaget vädjar till oss alla att lita på staten, att inte vara så misstänksamma och att inte vara så känsliga. Bara de som har något att dölja – terroristerna – kommer att få problem, lyder det underförstådda argumentet. I övrigt kommer ingenting någonsin att gå snett eller kunna utnyttjas för andra syften än de avsedda, får vi oss försäkrat.
När man lyssnar till en del förklaringar av hur omringat systemet är av begränsningar och säkerhetsspärrar undrar man nästan vad det i så fall ska kunna nyttja till? Alla laglydiga, försöker de få oss att förstå, kan lugnt blotta sin privata kommunikation för avlyssningsapparaturen, trygga i förvisningen om att staten lovat att inte använda eller sprida uppgifter vidare.

Det är något obehagligt redan med en lagstiftning som kräver att man ska lita fullständigt på systemets pålitlighet och godhet, samtidigt som den vädjar till en odefinierad rädsla för yttre hot. Men, och framför allt, även om systemet skulle fungera har farliga gränser passerats när den typen av avlyssning får grönt ljus av lagstiftarna.

När blev engagemanget för den personliga integriteten så svagt att en bred opinion sluter upp bakom politisk övervakningsvurm? Har någonstans på vägen känslan för den enskilda medborgarens stolthet och värdighet luddats till av att så många indignerade utspel i debatten, och så mycket av mediernas journalistisk, sitter fast i en världsbild där det mesta kretsar kring vad det offentliga kan kräva eller kan avkrävas, kring kompensationstänkande och åtgärdstänkande?
Det mesta definieras och tolkas i vädjande relation till staten. Har sådana debatter, viktiga i och för sig, dövat den kritiska misstänksamheten och blivit så dominerande att vi inte längre känner igen en reaktionär lagstiftning ens när den återkommer upptinad och kladdig efter ett år i parlamentets frysbox?
Här har något gått snett. Överheten, undersåtligheten, följsamheten har, för att låna en formulering från Herbert Tingsten, blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.’