Jag har inte hunnit Elitloppsblogga en endast rad hittills under veckan, men måste givetvis klämma ur mig något slags tips inför helgens drabbning. Så som bonus kommer här mina tips om vilka som går till final från de två Elitloppsförsöken.

Försök 1:

Exploit Caf: av loppen man sett med honom på tv att döma blir han svårslagen nästan oavsett löpning.

Going Kronos: stabil på en hög nivå, men jag är fortfarande tveksam på löpskallen. Jag blir glad om han visar att den tveksamheten är onödig, för sådana här glänsare vill man gärna se i vinnarcirkeln, men börjar det inte bli väl många slutstrider nu som han förlorat med någon halvlängd?

L´Amiral Mauzun: imponerade i fjol i Elitloppet och senast i Oslo. Behåller han formen kan han upprepa fjolårssegern.

Jocose: jag gillar båda Hultmans J-hästar, Jaded egentligen ännu mer än Jocose, men ingen av dem har levt upp till förväntningarna. Men om Jocose är så bra som Hultman påstår och som han ser ut att vara borde han ta sig till final här.

Försök 2:

Oiseau de Feux: inget originellt tips och mycket avgörs i starten. Från spets tror jag att han vinner, annars sårbar. Finalplats bör det dock bli oavsett löpning.

Plantagenet: gillade jag allt mer för varje start i fjol, jag tycker att han ser riktigt rejäl ut. Kanske inte slutsegrare i finalen, men det här försöket kan han vinna, och en finalplats borde han klara även från dödens.

Red Chili Pirat: ytterligare en favorit som jag håller lite extra på. Jag tror inte att han kan vinna försöket, men tredje-fjärdeplats borde han kunna nå med spårsnål resa.

Enough Talk: de åker väl knappast över om inte hästen är bra nog att segerstrida. Tar en finalplats på sin startsnabbhet, men vem vet: kanske är det en kanon som räcker även i finalen?

Mitt tips till slutsegrare i finalen: svårt, men Exploit Caf känns som ett logiskt tips, med L´Amiral Mauzun och Going Kronos som första utmanare (under förutsättning att Going Kronos har det där löphuvudet man inte sett så mycket av ännu) och Enough Talk som väldigt svårbedömd. Mina jätterysare är Jocose och Plantaganet.

I övrigt håller jag en tumme för Cooper Beach och Conrad Lugauer i Sweden Cup.

Nej, det blev ett kvällspass den här fredagen också. Men nu, strax efter tio, har jag satt punkt för min lördagskrönika, skickat den till plåt som de säger här på VK och ringt upp nattchefen för att, med dåligt samvete, varsko om att sidan nu är utkörd i sista minuten
(nåja, en liten stund till hade jag kunnat dröja, men ledarsidan är ju inte direkt den sida som bör vara sist färdig framåt natten i en dagstidning) Så här blev det hur som helst:

’1968 – när allt bubblade upp till ytan

I mina ögon – jag är född i mitten av 70-talet och har varken ett 68-förflutet eller ett 68-hat
att bearbeta – symboliserar turbulensen 1968 både en liberal frigörelse att njuta av och ett ideologiskt sammanbrott att bedrövas över.

För det fanns förstås ingen entydig eller sammanhängande 68-rörelse. Det fanns inte en tidsanda, utan tusen. Allt var inte som i myterna, allt handlade inte om politik och alla var inte vänster.

1968-vågen rymde hela skalan från en befriande individualism i vardagslivet över internationell solidaritet och förlösande kulturkreativitet till vanvettig förtryckarromantik; allt från demokratiserande nyfikenhet till brutaliserande kollektivism. Och 1968 uppstod inte ur tomma intet. Både det som frigjorde och det som fördummade hämtade inspiration från tidigare epoker.

Den liberala frigörelse som man även för svensk del kan förknippa med 1968 hade djupa rötter i folkbildningens, boklådornas, föreningsmötenas och studiecirklarnas folkrörelser. 1968 kulminerade en sekellång utveckling av demokratisering, höjd utbildningsnivå, individuell självmedvetenhet, ökad tolerans och nedbrutna hierarkier i attityden som jag gillar att sammanfatta med slagordet: alla kan.

När konservativa strukturer, normer och värderingar ifrågasattes på allvar öppnades också vägen för sociala reformer – kanske mest påtagligt på jämställdhets- och miljöområdet – som länge varit lösa framtidsdrömmar utan förankring i dagspolitiken. Och även om debattklimatet – vilket jag återkommer till – under trycket från den revolutionära hysterivänstern punktvis blev outhärdligt, innebar förändringarna mot slutet av 1960-talet framför allt att utrymmet för kritiska ifrågasättanden av auktoriteter, traditioner, pampar och konventioner blev större, att ett bredare samtal med fler deltagare stimulerades; synen på vetenskap och forskning moderniserades till fromma för kvaliteten; studenterna aktiverades; det fanns en grundläggande optimism i luften.

Dörrar och fönster slogs upp och världen strömmade in på ett sätt som både förutsattes av och i viss mån motsvarades av det som skedde efter andra världskriget när många svenskar störtade ut i Europa efter de instängda åren, eller när notiser om utlandet började nå en större publik i Sverige via dagstidningarna under 1800-talet och stimulerade unga generationer.
1968 utmanade inte bara traditioner, utan fullföljde dem också. Och frigörelsen för 40 år sedan är något vi fortfarande lever i genom större möjligheter för individer att kräva rättfärdig behandling, utmana normer, gå egna vägar och delta i samhällsdebatten på egna villkor.

Men: 1968 symboliserar också svarta, beklämmande kapitel i den långa historien av revolutionsromantiskt hat- omväxlande med fascistiska och kommunistiska utgångspunkter – mot demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhällen.

För det är lätt att glömma i dag, när många vältrar sig i en falsk välfärdsnostalgi, att en del av den politiska 1968-vänstern inte nog kunde ösa sina glåpord över de västliga demokratierna och det marknadsekonomiska välfärdssamhällets grundvalar. I valet mellan Erlanders och Ohlins socialliberalism i Sverige och Mao Tse-Tungs galna diktatur i Kina valde delar av vänstern att engagera sig för den senare, likgiltiga inför de kommunistiska folkmorden, förtrycket och hungerhelvetet. Det fördummade och förminskade även kulturdebatten. I en lidelsefull humanist som Eyvind Johnson såg man en förrädare; det är talande för vilka värderingar som fanns här och var.

Och en del sådana reflexer finns kvar än i dag när vänstern tittar ut i världen och söker vänner och fiender; fördömer bara någon västliga demokratier kan vederbörande ofta räkna med jubel eller ursäkter från den svenska vänstern. Fascinationen inför förtryckarnas frasradikalism är också ett arv från myllret av 68-rörelser.

Inrikespolitiskt lämnade 1968 inte bara en kulturell frigörelse och en reformanda efter sig, utan också socialistiska instinkter där ett företagarfientligt, toppstyrt och centraliserat högskattesamhälle blivit ett ideal för många, och där en asketisk konsumtionsskepsis förvirrar debatten än i dag. Av "alla kan" blev bitvis "ingen ska behöva kunna och ingen ska få chansen att bestämma själv". Det har begränsat medborgarnas egenmakt och förstört ett par decenniers skolpolitik. Först nu börjar vi långsamt ta oss ur den återvändsgränden.

Sammantaget finns det i mina ögon skäl att både högtidlighålla och kritiskt ifrågasätta 1968-mytologin. Där tumlar frigörelse och förtryckarvurm, individualism och kollektivism, nedbrutna hierarkier och stenhård kontroll, demokratisering och demokratihat, förlösande kreativitet och fördummande likriktning, gränslös tolerans och benhårda rättesnören.
Mellan sådana motstridiga ideal pågår fortfarande en dragkamp; 68-rörelserna rymde dem alla. Man gör alltid klokt i att lära både av framsteg och bakslag från turbulenta perioder i historien. 1968 var inte första gången, och lär inte bli sista gången, som allt bubblade upp till ytan samtidigt.
Äventyret fortsätter, och historien tar aldrig slut.’

Förslaget att obehöriga lärare inte ska få sätta betyg bygger på mossigt skråtänkande. Läraryrket måste uppvärderas, få bättre villkor och skyddas från lärarfientliga politiska infall; men läraryrket får inte stänga dörrarna om sig. Vägarna in till läraryrket måste tvärtom bli fler och mer flexibla för de mest engagerade och kompetenta krafterna. Många kommer att nå till läraryrket via lärarutbildningarna – som förhoppningsvis får ett lyft framöver – givetvis, men långtifrån alla. Jan Björklund har gjort det mesta rätt i skolpolitiken. På den här punkten har han och lärarfacken fel.

Problemet är inte i första hand att man tänker i behörighetstermer för att höja kvaliteten i undervisningen. Behörighetskriterierna skulle ju kunna göras väldigt breda och öppna för att möjliggöra många olika vägar till lärarrollen. Problemet är att man vill snäva in, byråkratisera och begränsa behörighetskriterierna på ett sätt som bara främjar en skråbildning.

Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder kommenterar frågan bra på sin blogg.

Fredagmorgon för mig brukar betyda ett intensivt grubblande om vilket ämne min lördagskrönika ska handla om. Ska det vara dagsaktuellt eller mer tidlöst, ska det vara lokalt, regionalt, nationellt eller internationellt (ofta kan ämnen hamna i flera av de kategorierna), ska det knyta an till något som VK skrivit om på nyhetsplats eller ska jag sätta en egen dagordning, ska det vara personligt färgat eller bygga på strikt nyhetsvärdering?

Senare, när ett eller några ämnen utkristalliserat sig: vad behöver jag läsa in mig på under dagen, har jag skrivit om det tidigare, vad ska textens huvudbudskap eller kärnresonemang bestå i, ska stilen vara polemisk, resonerande eller poetisk, finns det någon tänkbar inledning eller avslutning på en sådan text som ger lyft åt ett av de aktuella ämnena, vad har krönikorna handlat om på slutet, vad har vi skrivit om på ledarplats i övrigt under veckan, ska jag ta en konkret sakfråga och veckla ut den till ett bredare, mer svepande resonemang eller göra ett svep över världen och koka ned svepet till ett väldigt konkret resonemang, ska formen vara konventionell eller experimenterande? Osv, osv.

För mig är det så: först när det klickar till på rätt sätt i hjärtat och magen inför tanken på en text, och en känsla av att texten ska bli rolig att skriva sprider sig – alternativt när timmen blivit så sen fram emot fredagkväll att rädslan för en tom sida i mogondagens tidning på grund av mina skrivproblem börjar övergå i panik – kan jag sätta igång en lördagskrönika.

Vanligen är det rädslan för deadline på sen fredageftermiddag som drar igång själva skrivandet, och punkt sätts sällan förrän framåt 21.00-22.00 – och ibland kan den paniken ge texterna liv och nerv – men ibland infinner sig den rätta känslan tidigt och lördagskrönikan tar form nästan av sig självt, vilket oftast tar sig uttryck i lite mer stringent, men kanske ibland också lite mer officiell, stil.

Ämnet för morgondagens krönika har jag inte bestämt ännu, det står mellan ett par olika kandidater. Jag önskar så att slippa en deadlinedans ikväll igen, men befarar att det kan bli svårt att komma igång. Förhoppningsvis får ni se hur det gick och vad det blev i morgondagens tidning och på morgondagens blogg.

Våra ledare i dag handlar om Anders Borgs försiktiga rörelser när det gäller Svenska spel, Sacos rapport om jämställdhet som presenterades i går och lokala socialdemokraterna som ger alliansens rätt i efterhand när det gäller hur målet om minskade barngrupper i förskolan ska nås.

Det är fortfarande lågsäsong här på bloggen när en del annat på jobbet tar tid, men i dessa open stretch-tider behöver tredje par invändigt inte vara en så dålig position att ha under mellanvarvet. Och snart ska jag vara tillbaka i normalt bloggtempo igen.

Ted Kennedys sjukdom har fått mycket uppmärksamhet de senaste dagarna. Den här artikeln i Newsweek ger en överblick över Kennedys roll och betydelse.

Utspelet i går från alliansen och miljöpartiet om förslag till grundlagsändringar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’En författningspolitisk Greatest hits-platta
Det var som den klockrena, djärva Greatest hits-platta man drömt om efter många, långa år av obegripliga urval, hafsiga utgåvor och ängsliga kompromisser. Uppgörelse mellan alliansen och miljöpartiet i Grundlagsutredningen om gemensamma utgångspunkter för en reformerad svensk författning, som presenterades i går på DN-debatt, var uppfriskande.

Idel liberala listettor: Slopade spärrar för ett mer renodlat personval; skilda valdar för riksdags- och lokalval; stärkt lokalt självstyre; ny form för regeringsbildningen efter hållet val med tydligare riksdagskontroll; skärpt lagprövning genom någon form av nyinrättad författningsdomstol; bättre möjligheter till kommunala extraval, språklig översyn av grundlagen; och – nåja, det är alltid något spår som känns lite blekt och mindre eggande – fler inslag av folkomröstningar i den lokala demokratin.

Tillsammans skulle ett sådant reformpaket göra författningen mer tidsenlig, vitalisera demokratin, inte minst på den lokala och regionala nivån, tvinga partiväsendet att förändra sina arbetssätt och definiera om delar av politikerrollen, göra det lättare och attraktivare för fler att ta på sig politiskt engagemang under vissa perioder i livet, och profilera beslutsfattarna i den representativa demokratin både för att underlätta ansvarsutkrävandet och för att stärka den enskilda ledamotens ställning.
Att en rejäl majoritet i riksdagen är beredd att investera prestige för sådana reformer inför de breda förhandlingar som nu väntar är ett efterlängtat genombrott.

Att utspelet dessutom ytterligare framhäver potentialen i och möjligheterna till ett tätare samarbete mellan alliansen och miljöpartiet gör också att man gärna lägger på plattan en gång till.
Det är en kontakt som både alliansen och miljöpartiet har mycket att vinna på. Att socialdemokraterna – fast i sitt motstånd mot nästan varje vettig, genomgripande reformidé – reagerar med en blandning av konservatism och stingslighet är avslöjande.

Den konstitutionella debatten har varit eftersatt i Sverige. Det är därför lovvärt att alliansen och miljöpartiet lägger korten på borden, ifrågasätter gamla lösningar som fungerar illa och spelat ut sin roll och inte skyr att lyfta fram de förändringar som är nödvändiga för att ge demokratin ny energi. Swing it!’

I måndag träffade utbildningsminister Jan Björklund företrädare för oppositionen för att samtala om den framtida skolpolitiken och möjligheterna till breda uppgörelser. En bred uppgörelse om skolpolitiken vore onekligen bra och skulle ge skolan en välkommen och långsiktigt arbetsro, så att samtal förs är välkommet.

Men en uppgörelse är bara bra under förutsättning att innehållet bygger vidare på det reformarbete som inletts av den nya regeringen och de helt nödvändiga omprioriteringar som gjorts. Vill socialdemokraterna vara med i ett sådant arbete bör regeringen vara öppen för konstruktiva samtal och beredd att lyssna, vill socialdemokraterna däremot bromsa förändringstakten bara för att rädda de sämsta delarna av den tidigare socialdemokratiska regeringens överhuvudtaget ohållbara, misslyckade och impopulära skolpolitik finns det inget större skäl för Jan Björklund att ägna för mycket tid åt förhandlingarna.

Karl Rydå gör en liknande analys om frågan på Upsala Nya Tidnings ledarsida.

Ge inte upp nu, kära sommar

Det har varit riktigt kallt att cykla till och från jobbet de senaste dagarna. Men vi har ju trots allt klarat oss från ihållande snöfall. Som besvärjelse för att det ska förbli så inleder jag helgen med en naturbild till.

Papperslösas rätt till vård är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

’Även de papperslösa har rätt till vård

Eleanor Roosevelt:
"Do what you feel in your heart to be right – for you´ll be criticized anyway."

Orkar ni med lite skorpatorr idéhistoria inledningsvis? 1962 etablerade den amerikanske idéhistorikern Thomas Kuhn begreppet paradigmskifte i boken The Structure of Scientific Revolutions. Då syftade det, jag lånar Nationalencyklopedins definition, genomgripande förändringar av vetenskapliga grundantaganden, och var strikt kopplat till en akademisk kontext.
Sedan dess har nog snudd på alla universitetsstudenter som överhuvudtaget satt sin fot på ett seminarium fått en rejäl duvning i Kuhns teorier.
Med tiden har begreppet utvidgats från sin striktare vetenskapliga betydelse till att bli en allmängiltig beteckning på genomgripande förändringar överhuvudtaget av tidigare etablerade sanningar, principer eller grundantaganden.

Ett politiskt paradigmskifte behöver inte alltid presenteras med en ljudbang och en megabanderoll över tättbebyggt område. Ibland kan det smugglas förbi tidigare principiella och ideologiska gränsposteringar invirat i försåtligt lågmälda skrivningar och paragrafer; vidden av förändringen blir uppenbar först i efterhand.
Det lagförslag från regeringen gällande hälso- och sjukvård åt asylsökande som riksdagen ska ta ställning till på tisdag riskerar att bli ett sådant paradigmskifte i synen på människors lika värde i svensk lagstiftning. Det hela kan verka harmlöst vid en första anblick, men vid en närmare granskning blottas ett principiellt haveri.
Får förslaget stöd – moderaterna, socialdemokraterna och centerpartiet förväntas säga ja, vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej, folkpartiets och kristdemokraternas hållning är vacklande – klubbas en formulering igenom som slår fast att papperslösa flyktingar som gömmer sig för att undvika beslut om avvisning eller utvisning inte ska ha samma rätt till vård som andra. Det är svårsmält.

Just rätten till sjukvård borde vara en grundprincip för ett humant samhälle, högt ovanför asylpolitikens problem i övrigt. Som journalisten Maciej Zaremba påpekat i ett par mycket förtjänstfulla DN-artiklar (11/5 och 15/5) innebär förslaget att principen om alla människors lika värde upphävs, att våld begås på vårdpersonalens yrkesetik, att de mest värnlösa drabbas och att Sverige drar vanära över sig.
De starka protesterna från sjukvårdens aktörer att förslaget strider mot hjärtat i vårdetiken borde också få varningsklockarna att ringa hos förespråkarna.
Problemet, som Zaremba och andra framhållit, är inte att lagen skulle förändra verkligheten för de papperslösa – den bekräftar bara hur det i väsentliga delar ser ut och till delar är reglerad via avtal – problemet är att en för samhället skamlig praxis framväxt ur missförhållanden, gråzoner, bristande resurser och misslyckad asylpolitik skulle få ett principiellt klartecken från lagboken. Även om de just de papperslösas situation enligt regeringen ska bli föremål för fortsatt behandling är skadan redan skedd i och med det framlagda förslaget. Några ekonomiska kostnader förknippade med en annan hållning skulle inte heller uppstå som förklarar det politiska agerandet.

Det finns ingenting som är lätt eller okomplicerat med flyktingmottagande, asylpolitik och integrationsarbete. Nästan allt är svårt, fullt av målkonflikter, av angelägenheter som skaver mot varandra, gråzoner utan klara regler. Inte heller hur man praktiskt ska gå tillväga när det gäller vården för papperslösa är givet.
Just därför är det så viktigt att åtminstone utgångspunkterna, de principiella ställningstagandena, är glasklara och bottnar i en demokratisk, humanistisk och liberal människo- och samhällssyn. Börjar vi i lagskrivningar överge en sådan grundläggande värdering som alla människors lika värde och rätt till vård, då gungar marken; då orkar den inte bära upp portalprinciper längre.

Ett av mina favoritcitat kommer från tv-serien Lilly Harpers dröm – om livet i en segregerad amerikansk sydstat i början av 1960-talet – där Lilly Harper i slutet av ett avsnitt säger något insiktsfullt: "Det som skrämmer oss är inte hur svaga vi kan vara, utan hur starka."
Det här är ett tillfälle när ett antal beslutsfattare borde veckla ut lagförslaget, ta ett djupt andetag och våga vara starka nog att erkänna: det här kan sluta illa, det här håller inte, det här måste göras om.

Eleanor Roosevelt:
When will our consciences grow so tender that we will act to prevent human misery rather than avenge it?”