Umeå: fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå förr och nu är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. Jag gör ett tappert försök att famna fyra sekels utveckling:

’Umeå: fyra sekel fyllda av tro och tvivel
Umeås historia börjar, som bekant, med ett präktigt fiasko; eller snarare med ett rungande: "vad ska det vara bra för?".
Entusiasmen var – milt sagt – begränsad när Johan III 1588 försökte grundlägga en norrländsk handelsstad kring sockenkyrkan vid älven.
Det skapade en klassisk sammandrabbning mellan centralmakt och lokala intressen, mellan nya påbud och gamla vanor.

Genom att anlägga städer i de norrländska kustregionerna ville kungen koncentrera och stärka kronans kontroll över den livliga handel som bedrevs under oregglerade former i en vidsträckt, svårorganiserad landsända.

Men de västerbottniska landsköpmännen hade ingen lust att bryta upp sina beprövade sedvänjor för att bosätta sig i den nygrundade staden. Och de såg ingen vits med att, som det står i Birger Steckzéns historik över Umeå Stad 1588-1888, byta det rådande handelssystemet mot ett annat. "Både köpmän och bönder", skriver Steckzén, "voro belåtna som det var".
Det gick inte att grunda en stad mot de tilltänkta invånarnas vilja. Umeå tynade bort som en byråkratisk skapelse, älskad av ingen. Först 1622 grundades staden som skulle komma att överleva och växa, blomstra och brinna, vinna och krisa.

I västerbottningarnas ovilja att gå centralmakten till mötes 1588 blandades två ingredienser som sedan dess varit ständigt närvarande i nästan varje epok av Umeåbygdens utveckling: en varsam omsorg om det man har och känner till, en misstro mot snabba, urbana förändringar, och en instinktiv, stolt skepsis inför höga herrars påbud, nationella eller lokala.

Mot de attityderna har sedan gång på gång ivrig förändringslust, otålig framstegstro, obekymrad nybyggaranda och storslagna, lite monumentala planer brutits. Det har skapat kreativa diskussioner och spännande politiska processer, men också ett arv av identitetsproblem och motsägelsefull självbild.
Det har skapat livlig debatt, delaktighet och folkrörelser, men också periodvisa pampvälden. Det har gött både bakåtsträvande nejsägeri och aningslös kör-över-anda.

Det löper som en röd tråd genom Umeås historia, inte minst under 1900-talet: spänningen mellan makthavare som vill se ordning och rättning i leden och en tradition av fritänkande, nya rörelser som utmanar, tar ställning och säger emot. Men också spänningen mellan dem som bejakar förändring och dem som fruktar förändring. Skrapar man lite på ytan av myterna kring umeandan skymtar både repression och frigörelse, neuroser och kreativitet fram.

Dagens svårtydda blandning av pragmatiskt, projektglatt blocköverskridande samarbete i fullmäktige och tajta nätverk av makthavare inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet som hunsar, skäller och domderar, återspeglar både Umeås bästa och sämsta traditioner.

420 år senare brottas Umeå, framgångsstaden, fortfarande med en kluven inställning till sin egen utveckling. Så har det varit ända från början – under dramatiska sekel där krigsår och fredsår, sjöfartsliv och industrifabriker, plottrig trästad och genomplanerad björkstad, militärförband och tjänstemannavälden, förvaltnings- och bildningsinstitutioner, kultur- och sportevenemang, passerat revy.

Umeå har under hela sin historia kämpat med frågan om huruvida, hur mycket, var, med vilken utformning och på vilka villkor en stad bör växa; med avvägningen mellan stadens framtid kontra den omgivande landsbygdens överlevnad; med epitetet Norrland som både styrka och belastning i relationerna till betraktare, välgörare och konkurrenter söderöver.

Umeå 2008 vill både symbolisera och slippa Norrland. Det beror på vem du pratar med. En del menar att Umeå är det främsta uttrycket för vad Norrland kan och vill, en Norrlandsmetropol förankrad i en helhet, en krona som hämtar sin näring ur djupa rötter i län och inland.
Andra ser Umeå som ett undantag, en isolerad ö av urban utveckling, mångfald och öppenhet, mitt i en omgivning av norrländsk glesbygd. Det är ett sätt att se – vanligare bland yngre, inflyttade invånare – på Umeå som det enda tänkbara alternativet, en tillflyktsort där man slipper Norrland.

Även de omgivande kommunerna och Västerbottens inland är splittrat i synen på Umeå. En del ser Umeås tillväxt som inlandets chans, andra ser Umeås tillväxt som inlandets nederlag. Det är en gammal frågeställning, genom hela VK:s historia ständigt diskuterad på ledarsidan: är Västerbotten ett nollsummespel med kommunicerande kärl, eller måste man utgå ifrån att det är en tillväxtregion där små och stora skulle kunna bli större samtidigt?

Umeås historia ekar i alla diskussioner kring stort och smått, långsiktigt och kortsiktigt, som nu pågår om befolkningsmål, planeringsfrågor, infrastruktur, välfärdsservice, tillväxttakt och debattklimat. Kanske kan en lyckad kulturhuvudstadskandidatur inför 2014 bli en ny vändpunkt i Umeås historia, där en självbild gestaltas som fångar och förenar alla dessa historiska motsägelsefullheter, som överbryggar reella och inbillade målkonflikter mellan kust och inland, stad och glesbygd, som omfattar både de permanenta och de tillfälliga invånarna, som avdramatiserar det urbana och som försonar Umeå med ett fascinerande Norrlandskomplex.’