Demonstrationen mot FRA i Umeå

Demonstrationen mot FRA-lagen på Rådhustorget i Umeå igår, där allianspartiernas ungdomsförbund anslutit, förstärkte känslan: partipiskornas tid är snart ute, de må ha segrat den här gången, men till priset av vanrykte.

Det kommer att få konsekvenser vid nästa val. Utrymmet för personval kommer sannolikt att utnyttjas mer målinriktat. Krav kommer att ställas på de partier och kandidater som vill ha liberala röster att göra klart inte bara hur man ser på frågor rörande den personliga integriteten, utan också vilken typ av företrädare man kommer att ge utrymme på ledande poster och vilket vägval enskilda ledamöter kommer att göra om frågor dyker upp där grundläggande principer och vallöften till väljarna ligger i ena vågskålen och krav från partipiskor och partiledningar utom kontroll i den andra.

Tålamodet med kollektivistiska, socialdemokratiskt klingande floskler om att parti går före individ eller om behovet att till varje pris ’hålla ihop riksdagsgruppen’ är kort, räddningsförsök på temat att ’allt bygger på missförstånd och felaktig information, får vi bara förmedla vårt budskap nedåt i partiet kommer vi snart att vara eniga allihop’ gör bara att det liberala misstroendet växer mot alliansens partiledningar.

Erfarenheterna från FRA-debatten måste finnas med och vara vägledande när manifest ska formuleras och nomineringsprocesser genomföras inför nästa val.

Liberala väljare kommer inte längre att nöja sig med halvhjärtade besked på den punkten utan kräva klara utsagor från kandidater och länsförbund om att ideologisk övertygelse uttryckt i en valrörelse går före stenhård partidisciplin när det kommer till de allra mest grundläggande principfrågorna.

Medierna kommer förmodligen att bevaka enskilda sakfrågor och riksdagens arbete på ett nytt sätt, enskilda ledamöter kommer sannolikt inte att tveka lite starkt att följa sina övertygelser och löften till väljarna nästa gång en liknande debatt drar igång, och hoten om utfrysning och karriärstraff från partipiskorna kommer förhoppningsvis inte att kännas lika hotfulla när tågordningen, förväntningarna och ansvarsutkrävandet mellan väljare-politiker-parti-partiledning-riksdag-regering tydliggjorts på ett bättre sätt.

I så måtto kan FRA-debatten kanske paradoxalt nog föra något gott med sig, ett uppvaknande, en befrielse och en vitalisering även av partipolitiken, om partierna tar chansen. Och eländiga lagar kan ju rivas upp igen.