Alliansen måste skynda att hitta själ och ryggrad

En för den här vändan avslutande reflektion kring FRA-debatten, regeringen och allianspartierna är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. För ovanlighetens skull ska jag här på nätet bjuda på en lite längre version av texten än den som överlevde senkvällens nedkortningar till papperstidningen:

’Alliansen måste hitta sin själ och ryggrad

Vår bransch är en förtroendebransch, har Fredrik Reinfeldt sagt. Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund instämmer säkert.
Det gör ont när förtroenden brister.

Regeringen hade kunnat gå till sommarvila och halvtidspaus med ett mycket gott betyg. Alliansen har åstadkommit viktiga förändringar och genomfört angelägna reformer. Arbetslinjen präglar åter synen på sambandet mellan tillväxt och välfärd, jobb och trygghet. Utanförskapets problematik har äntligen uppmärksammats, efter år av likgiltighet. Skolpolitiken har befriats från ett antal vanföreställningar som varit förhärskande. En positiv inställning till valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn har ersatt den gamla vurmen för överhet och dirigism.
Regeringen har också konsekvent hållit en del vallöften kopplade till de nya moderaterna även när det retat upp både gammelkonservativa och nyliberaler på en och samma gång.
Och även om det inte känns som om regeringen nått tillräckligt långt med arbetet att förbättra småföretagarklimatet har alliansens valseger åtminstone förskjutit debatten i rätt riktning och tvingat även patriarkalt industribjässefixerade socialdemokrater att, ovant men dock, börja betrakta småföretagare som något nödvändigt gott istället för något nödvändigt ont.

Går man igenom område för område är det sammantaget inget dåligt facit för en regering som redan från början brottats med dåliga opinionssiffror och ett kvardröjande socialdemokratiskt problemformuleringsprivilegium i mycket av den nationella nyhetsrapporteringen.
Men så kom FRA-frågan.
Och det gör ont när förtroenden brister.

Det finns en sorts politiker som ser förtroende som något makthavare har rätt att avkräva undersåtarna: partimedlemmar, väljare, medborgare och medier.
Rätten att berätta hur det ligger till ser de som beslutsfattarens eget privilegium. Ifrågasättanden uppfattar de som förolämpningar, då blir de stingsliga och tjuriga, suckar över det bittra ödet att vara ensamma med tillräcklig information och insikt nog att förstå varför saker och ting måste gå till på vissa sätt och inte andra. Det är en stil som samlar ja-sägare, passiva beundrare och medhängare kring sig.

En annan sorts politiker inser att förtroende från omgivningen, väljarna och de egna anhängarna, är något en makthavare kontinuerligt måste vinna, förtjäna och vårda. Det kan ske genom tydliga, raka, tidigt lämnade besked i intensiv men öppen debatt eller genom resonerande lyhördhet – men grundattityden är klar: makthavaren söker ett förtroende, beordrar det inte. Det är en stil som lockar kreativa, fritänkande och självständiga aktörer till sig, och breddar meningsutbytet.

En förhoppning många hade när alliansen tog över regeringsinnehavet från socialdemokraterna var att den förstnämnda sortens politiska ledare nu skulle ersättas av den sistnämnda. Så verkar det inte bli.

Man kan bocka av punkt efter punkt i ett valmanifest, skrida till det politiska verket med vinkelhake och måttstock för att inte en flisa ska bli fel. Men, som FRA-fiaskot visade: det räcker inte. Ingen mandatperiod kan planeras fullt ut i förväg. Nya frågor dyker alltid upp för vilka en regering inte fått något konkret mandat, bara ett förtroende att agera utifrån kända ideologiska utgångspunkter.
Det är ofta de ögonblicken som allra tydligast avslöjar en regerings instinkter. Och vems instinkt man litar mest på i sådana lägen kan vara en väsentlig del av väljarnas beslutsunderlag.
Vill man förstå besvikelsen som nu riktas mot alliansens ledningar måste man se hela FRA-hanteringen utifrån det perspektivet: när temperaturen steg, när regeringspartiernas instinkter ställdes på prov, gick det åt skogen.

Problemet för allianspartierna är inte ilskan för stunden, den upprörda stämningen över ett svek i en enskild sakfråga. De som påpekar att FRA-frågan inte väckt någon bred folklig opinion, trots den väldiga debatten, har förstås rätt. Och socialdemokraternas trovärdighet i frågor om den personliga integriteten är även fortsatt lägre än alliansens.

Problemet är snarare långsiktigt och handlar om den likgiltighet, den lätta axelryckning, inför alliansens fortsatta öde som riskerar att breda ut sig bland dem som tidigare – av olika skäl och trots ibland ganska åtskilda utgångspunkter – varmt hälsade maktskiftet 2006. En hel del av dem som bildade opinion för alliansen i förra valrörelsen har sannolikt tappat lusten eller drabbats av allvarligt tvivel inför åsynen av de desperata partipiskorna. Så går energi och representanter ute i samhället förlorade för alliansen. Det borde göra partistrategerna sömnlösa av oro.

Den torra, instrumentalistiska, reinfeldtska synen på politiskt ledarskap är inte fel, men för begränsad. En regering och en allians måste stå för något djupare än bara det som går att uttrycka i departementsprosa, bottna i en övertygelse som är bredare och mer sammanhängande än enskilda lagförslag. Någonstans måste ett hjärta bulta.

En regering måste ibland svettas av iver och otålighet att förändra och gestalta så snabbt som möjligt, nästan snubbla på orden i viljan att övertyga, ha förmåga att både bli röd om kinderna av vrede och skratta med hela ansiktet, men också ha närvaro nog att när det krävs sträcka ut en näve till ursäkt och medgivande av egna misstag då den hamnat snett och fått berättigat kritik.
En regering måste ha ryggrad och själ, instinkter och idealism, hetta och humor, som gör att den känns närvarande, levande och relevant. Inget av det där gick att skåda i alliansens FRA-hantering. Hade det funnits hade FRA-fiaskot varit otänkbart. Då hade förslaget aldrig kommit i närheten av att bli lag.

Jag vågar påstå att inte bara liberala opinionsbildare runt om i landet, inte bara ungdomsförbund och fritänkare, utan även många av medlemmarna inom allianspartierna – exempelvis här i Västerbotten – skakar på huvudet åt det sätt på vilket regeringen uppträtt i FRA-frågan.
Och det kan till slut vara de liberala partiernas räddning; om länsförbund och lokalavdelningar som fått nog faktiskt säger det högt, visar vägen i nomineringar, inbjudningar, remissvar och debattutspel inför nästa val, och gör glasklart att nästa gång råder inget tvivel – då står deras kandidater upp för grundläggande liberala principer, likgiltigt vad de centrala partipiskorna får för sig. Förtroenden kan återvinnas och lagar kan rivas upp. Men för alliansens del måste omprövningen inledas omedelbart och underifrån, om inte det övriga reformarbetet ska äventyras.’