Fallet Guantanamo är ämnet för vår huvudledare i dag.

Den här veckan är det Jenny Wahren som på ledarsidan kommenterar några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’. Det handlar bland annat om FRA, partiledardebatten och de amerikanska presidentkandidaterna.

Umeå förr och nu är ämnet för min lördagskrönika den här veckan. Jag gör ett tappert försök att famna fyra sekels utveckling:

’Umeå: fyra sekel fyllda av tro och tvivel
Umeås historia börjar, som bekant, med ett präktigt fiasko; eller snarare med ett rungande: "vad ska det vara bra för?".
Entusiasmen var – milt sagt – begränsad när Johan III 1588 försökte grundlägga en norrländsk handelsstad kring sockenkyrkan vid älven.
Det skapade en klassisk sammandrabbning mellan centralmakt och lokala intressen, mellan nya påbud och gamla vanor.

Genom att anlägga städer i de norrländska kustregionerna ville kungen koncentrera och stärka kronans kontroll över den livliga handel som bedrevs under oregglerade former i en vidsträckt, svårorganiserad landsända.

Men de västerbottniska landsköpmännen hade ingen lust att bryta upp sina beprövade sedvänjor för att bosätta sig i den nygrundade staden. Och de såg ingen vits med att, som det står i Birger Steckzéns historik över Umeå Stad 1588-1888, byta det rådande handelssystemet mot ett annat. "Både köpmän och bönder", skriver Steckzén, "voro belåtna som det var".
Det gick inte att grunda en stad mot de tilltänkta invånarnas vilja. Umeå tynade bort som en byråkratisk skapelse, älskad av ingen. Först 1622 grundades staden som skulle komma att överleva och växa, blomstra och brinna, vinna och krisa.

I västerbottningarnas ovilja att gå centralmakten till mötes 1588 blandades två ingredienser som sedan dess varit ständigt närvarande i nästan varje epok av Umeåbygdens utveckling: en varsam omsorg om det man har och känner till, en misstro mot snabba, urbana förändringar, och en instinktiv, stolt skepsis inför höga herrars påbud, nationella eller lokala.

Mot de attityderna har sedan gång på gång ivrig förändringslust, otålig framstegstro, obekymrad nybyggaranda och storslagna, lite monumentala planer brutits. Det har skapat kreativa diskussioner och spännande politiska processer, men också ett arv av identitetsproblem och motsägelsefull självbild.
Det har skapat livlig debatt, delaktighet och folkrörelser, men också periodvisa pampvälden. Det har gött både bakåtsträvande nejsägeri och aningslös kör-över-anda.

Det löper som en röd tråd genom Umeås historia, inte minst under 1900-talet: spänningen mellan makthavare som vill se ordning och rättning i leden och en tradition av fritänkande, nya rörelser som utmanar, tar ställning och säger emot. Men också spänningen mellan dem som bejakar förändring och dem som fruktar förändring. Skrapar man lite på ytan av myterna kring umeandan skymtar både repression och frigörelse, neuroser och kreativitet fram.

Dagens svårtydda blandning av pragmatiskt, projektglatt blocköverskridande samarbete i fullmäktige och tajta nätverk av makthavare inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet som hunsar, skäller och domderar, återspeglar både Umeås bästa och sämsta traditioner.

420 år senare brottas Umeå, framgångsstaden, fortfarande med en kluven inställning till sin egen utveckling. Så har det varit ända från början – under dramatiska sekel där krigsår och fredsår, sjöfartsliv och industrifabriker, plottrig trästad och genomplanerad björkstad, militärförband och tjänstemannavälden, förvaltnings- och bildningsinstitutioner, kultur- och sportevenemang, passerat revy.

Umeå har under hela sin historia kämpat med frågan om huruvida, hur mycket, var, med vilken utformning och på vilka villkor en stad bör växa; med avvägningen mellan stadens framtid kontra den omgivande landsbygdens överlevnad; med epitetet Norrland som både styrka och belastning i relationerna till betraktare, välgörare och konkurrenter söderöver.

Umeå 2008 vill både symbolisera och slippa Norrland. Det beror på vem du pratar med. En del menar att Umeå är det främsta uttrycket för vad Norrland kan och vill, en Norrlandsmetropol förankrad i en helhet, en krona som hämtar sin näring ur djupa rötter i län och inland.
Andra ser Umeå som ett undantag, en isolerad ö av urban utveckling, mångfald och öppenhet, mitt i en omgivning av norrländsk glesbygd. Det är ett sätt att se – vanligare bland yngre, inflyttade invånare – på Umeå som det enda tänkbara alternativet, en tillflyktsort där man slipper Norrland.

Även de omgivande kommunerna och Västerbottens inland är splittrat i synen på Umeå. En del ser Umeås tillväxt som inlandets chans, andra ser Umeås tillväxt som inlandets nederlag. Det är en gammal frågeställning, genom hela VK:s historia ständigt diskuterad på ledarsidan: är Västerbotten ett nollsummespel med kommunicerande kärl, eller måste man utgå ifrån att det är en tillväxtregion där små och stora skulle kunna bli större samtidigt?

Umeås historia ekar i alla diskussioner kring stort och smått, långsiktigt och kortsiktigt, som nu pågår om befolkningsmål, planeringsfrågor, infrastruktur, välfärdsservice, tillväxttakt och debattklimat. Kanske kan en lyckad kulturhuvudstadskandidatur inför 2014 bli en ny vändpunkt i Umeås historia, där en självbild gestaltas som fångar och förenar alla dessa historiska motsägelsefullheter, som överbryggar reella och inbillade målkonflikter mellan kust och inland, stad och glesbygd, som omfattar både de permanenta och de tillfälliga invånarna, som avdramatiserar det urbana och som försonar Umeå med ett fascinerande Norrlandskomplex.’

Några små resonemang som inte fick plats och inte hann mogna i min lördagskrönika, men som kanske fungerar i bloggform:

Jag har ända sedan förslaget lanserades tyckt att den kontroversiella målsättningen 200 000 invånare i Umeå till 2050, i kombination med kritiken mot det inskränkta debattklimatet, det irriterade kommunala ledarskapet och Umeås uppenbara stagnationstendenser, varit ett utmärkt startblock för en diskussion om Umeås samtid och framtid, stadens självbild och omvärldsanalys, identitet och drömmar, problem och farhågor.

"Vad vi håller på att göra nu och ännu mer under 70-talett, är en gigantisk miljöomvälvning. 40- och 50-talets Umeå, skol- militär- och köpstaden, har redan försvunnit, men ännu vet vi inte riktigt vad som kommer. Bara att det blir större."
(Matts Balgård i VK, 1969)

"Ett växande och starkt Umeå är viktigt för hela Västerbotten. Oroväckande är att den positiva utvecklingen i kustlandet inte förmår ge kraftiga spridningseffekter i inlandet. Kustlandet går framåt, men på inlandets bekostnad."
(VK i en ledare 1994)

Inte för att målsättningen är realistisk, givande eller ofarlig när det kommer till praktisk politik, konkreta beslut och ekonomiska prioriteringar, utan för att den stimulerar rätt frågeställningar. Och inte för att det är självklart att sluta upp bakom det, utan för att det tydliggör bristerna i den politik som förs i Umeå i dag samtidigt som det formulerar lite alternativa visioner.

Lätt förenklat finns det fyra olika sätt att betrakta det nya befolkningsmålet 200 000 invånare i Umeå till 2050:

Det är bra, och realistiskt.

Det är i grunden bra, men orealistiskt.

Det är realistiskt, men i grunden dåligt (antingen för att tillväxt och storstad är fel eller för att Umeås tillväxt betyder omgivningens död).

Det är både orealistiskt och dåligt.

Det sammanfattar ganska bra den politiska debatten i Umeå. Själv tycker jag som jag skrivit otaliga gånger att målsättningen i grunden är bra, men – givet att de politiska majoritetsförhållandena och debattklimatet förblir sig lika och Umeås stagnationstendenser inte bryts radikalt – orealistisk.

För mig avslöjar det nya befolkningsmålet uppenbara problem i Umeås sätt att möta framtiden, en dubbelhet i budskapet. Men just därför ser jag också själva diskussionen kring målet som en möjlighet att stimulera debatten, göra den mer tillgänglig och konkret, öppna upp ett kritiskt perspektiv.

Det är självklart att ett sådant här befolkningsmål inte borde slås fast av kommunen utan en ordentlig utredning och en långt mer grundlig analys, där håller jag helt med kritikerna. Men att diskussionen kring målet förs är välkommet och givande.

Den här rankingen av Fokus lär bli omdiskuterad i många kommuner, både för resultatet och utgångspunkterna. För Västerbottens del ser det ganska bra ut, och Umeå som inte brukar briljera i rankinglistor, lyfter till en 13:e plats. Tittar man på kriterierna för rankingplaceringen framkommer en bild av Umeås förtjänster och problem, kvaliteter och brister, som stämmer hyfsat med den debatt som förs. Mer om det i en senare text.

För ett år sedan ungefär skrev jag om förra årets Fokus-ranking.

FRA, partipiskor och alliansens partiledningar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Vad sysslar alliansens partiledningar egentligen med?
Politiska ledare brukar i högtidstalen gärna citera olika legendariska, historiska föregångare som vågade stå upp för principer även när det kostade, som i kritiska lägen riskerade stöd, inflytande, status och karriärer för principer de trodde på, som genom både segrar och nederlag inspirerade fler att engagera sig politiskt. Ibland kan sådana högtidstal kännas tämligen falska.

I nästa vecka går riksdagen till debatt och beslut om det lagförslag som vill ge Försvarets Radioanstalt (FRA) tillåtelse att avlyssna alla telefonsamtal, alla e-mejl och alla sms som passerar Sveriges gränser. Det är ett förslag vi kritiserat åtskilliga gånger på ledarsidan. En omfattande, urskillningslös statlig övervakning av medborgarna hotar att gå från litterär dystopi till framröstad verklighet. Det är illa nog.

Men här sätts också, genom själva beslutsprocessen, demokratisk trovärdighet på spel, för riksdagen som institution, de politiska partierna som organisationer och alliansen som politiskt projekt.
Trots att ett antal riksdagsledamöter inom alliansen är starka motståndare till FRA-förslaget i sak är det en öppen fråga om ens fyra stycken – det som krävs för att fälla förslaget – kommer att orka gå emot vinande partipiskor och rösta efter övertygelse.
Det väcker många frågor. En av dem är vad alliansens partiledningar egentligen pysslar med? Vad driver dem att rasera ideologiskt förtroendekapital på ett sådant ansvarslöst sätt? Varför ställer de en antydande kabinettsfråga på ett reaktionärt förslag som går emot partiernas egna grundsatser och vars nederlag inte skulle ha några följder för regeringsarbetet utom en välbehövlig tankeställare?

Det vore sorgligt om partier som gärna talar varmt om personlig integritet och medborgerliga friheter nu, i regeringsställning, skulle investera ansenlig prestige för en lagstiftning sydd åt storebror.
Det vore sorgligt om partier som ena dagen argumenterar vällovligt för ett utökat personval och betonar riksdagens ställning nästa dag skulle tvinga fram underkastelse bland sina egna ledamöter i en fråga som aldrig presenterats för väljarna.
Förhoppningen är fortfarande att några liberala ledamöter ska våga följa modiga föregångare i spåren, stå upp för sina övertygelser och rädda det som går av partipolitikens och riksdagens anseende genom att säga ifrån när det som bäst behövs.’

Bland det bästa som sänds på tv just nu hör Hotell Kantarell på Sveriges Television. Den originella, charmanta dockserien med entreprenören Marimba, receptionisten Lucia och gentlemanna-gräshoppan Åke höjer sig rejält över det mesta i utbudet av nyproducerade barnprogram, och över det mesta som sänds på tv överhuvudtaget.
Så är det ofta, när man verkligen fångas av kvaliteten i något program sänds det ofta inom public service.

Min favorit är gräshoppan Åke som i avgörande ögonblick brukar samla ihop sig, övervinna rädslan och utropa: ’Mod, Åke, mod!’ Det är en liten påminnelse till alla, inte bara riksdagsledamöter som snart ska rösta om FRA, om att man ibland måste våga och ta en risk för att inte riskera att förlora sig själv, och att det per definition inte kan vara behagligt att visa mod.

Hotell Kantarell är public service-kvalitet att framhålla när debatten om SVT går vidare, skulle jag vara beredd att skriva, om inte Sveriges Television samtidigt med sin självgoda kampanj mot mångfald och konkurrens höll på att göra även tidigare nästan oreserverat positiva public service-svärmare som mig allt mer ovilliga att förknippas med de gamla ståndpunkterna.
Möjligen har det alltid stått på kuverten, men mina ögon föll på det när den senaste tv-licensräkningen kom, budskapet på kuvertet: ’Tack vare dig och alla andra som betala tv-avgiften finns radio och tv som är oberoende av kommersiella och politiska intressen’.

Jag betackar mig för sådana beskäftiga budskap på en räkning från en statlig byråkrati som bara påminner om vilket förlegat sätt som public service finansieras på.
Och som många andra invänder jag mot verklighetsbeskrivningen i budskapet: politiskt oberoende.
Sveriges Television och Sveriges Radio har många kvaliteter och public service – jo, på den punkten är jag fortfarande övertygad – är en lysande idé i grunden, men politiskt oberoende är inte direkt det första man tänker på när man funderar kring Sveriges Televisions och Sveriges Radios bevakning av politik, kultur och samhällsliv.
Så är det ofta: när man verkligen retar sig på propagandatendenserna och den svaga analysen i ett tv- eller radioprogram sänds det ofta inom public service.

Att den politiska balansen ibland varit synnerligen sned hos SVT och SR borde de flesta kunna erkänna. Många decennier av socialdemokratiskt maktinnehav och en dominerande journalistvänster har inte gått spårlösa förbi.

Det har blivit bättre i takt med att konkurrensen ökat, kritiken mot den nog ofta oreflekterade politiska obalansen inom public service vuxit, nya profiler tillkommit, andra hoppat av och medvetenheten blivit större om att tittarnas förtroende inte längre kommer automatiskt.

Men SVT borde akta sig för att påminna om sina tillkortakommanden och avsteg från public service-tanken genom att i en kampanj skryta om något man alltför sällan levt upp till, och istället koncentrera sig på att hitta rätt i de olika vägvalen mellan kvalitet, bredd, regional förankring, profil, tittarsiffror och publiceringsformer.

Fortfarande är SVT och SR överlägsna bevis på många områden för att public service fungerar. Men deras ledningar gör med självrättfärdiga och fåniga kampanjer sitt bästa för att få oss att glömma bort det, och istället komma ihåg bristerna.

Hedersrelaterat våld är ämnet för vår huvudledare i dag.

En intressant formulering av Howard Fineman i Newsweek om Obama fångar något som jag tror kommer att spela en väsentlig roll i höstens presidentval:

’We know John McCain: as formed and familiar as a well-worn boot. But we don’t know Barack Obama very well, and getting to know him has been and remains the basic national task of 2008. With less than five months until Election Day, there isn’t much time left for research. And because Obama is still wet clay, not yet fixed in the public mind, every news cycle, speech, sound bite (or nibble) and video stream takes on huge evidentiary significance. Almost everything is, as they say in the law, a case of first impression.’

Det kan tala både för och emot Obama.

Trogna läsare av bloggen kommer möjligen ihåg att jag brukar tipsa om Mark Kermodes filmrecensioner hos Simon Mayo i Radio 5 Live, som blir underhållning i sig även för oss som nästan aldrig hinner gå på bio, därför alltid ligger ett par år efter och inte nödvändigtvis delar Kermodes smak.

För året kunde Kermode inte nog hylla filmen ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". Efter att ha sett den på dvd förstår jag, sent omsider, varför.