Socialliberalen Herbert Tingsten

Det finns böcker som man aldrig tar sig igenom, hur ofta man än lägger fram dem på skrivbordet eller nattduksbordet, hur länge man än släpar med dem i ryggsäcken, hur många gånger man är förutsätter sig att åtminstone ta sig igenom halva. Jag har haft många sådana verk, som skavt samvetet.

Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" var länge en sådan för mig, en bit in i andra delen tog det stopp. Till slut gav jag upp.

Jag minns även en mastig biografi över David Lloyd George som jag gladde mig så över när jag hittade den på ett antikvariat och som jag längtade efter att få tid att läsa. Men det blev aldrig av, mest bara ett löst bläddrande. Den står fortfarande i bokhyllan och väntar. Kanske kommer jag trots allt att läsa den någon gång.

Och så finns det böcker som man fängslas av gång på gång, om de så bara råkar falla ned från bokhyllan och man läser något ord på den sida som fallit upp. Det kan inte hjälpas, man bara måste fortsätta läsa en liten bit till, och snart glömmer man tid och rum.

Häromdagen rotade jag i någon bokhylla och råkade slå upp Herbert Tingstens memoarer – det var den tredje delen, om hans första år på DN – och nu är jag i full färd med att läsa igenom alla fyra delarna på nytt, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Och det är lika inspirerande nu som första gången jag läste dem.

"Det största memoarverk som skrivits på svenska", lär Vilhelm Moberg ha kallat Tingstens memoarer. Det är lätt att instämma. Han är värd nya generationer läsare.

Även om jag i dag mest minns hur kapitlen om äcklet över det samhälleliga spelet och dödsångesten utlöste en igenkännandets befrielse och tröst hos mig för tolv-tretton år sedan, mer än att jag kända samma starka identifikation med tvivlet i dag, och även om det myckna talet om författarens åskrädsla slår inte an lika mycket nu som då, så är det fascinerande att läsa och komma ihåg.

Jag tror att det gjorde mycket för Tingstens eftermäle, att han – den stridbare polemikern – i sina memoarer lade av sig rustning och gav en djupt personlig bikt, senare utvecklade även i de så kallade tankeböckerna.

Men Tingsten känns även, utöver att hantera bekännelse- och självanalys-genren till mästerskap, bjuda på en hejdundrande mängd småporträtt av kända personer han stött på och ge en saftig bild av flera av 1900-talets viktiga tidsskeden, politiskt märkligt högaktuell.

Atombombskampanjen var förstås det stora misstaget, men resten: det glödande försvaret av demokratin, kampanjerna, mycket tidigt, bland de första, mot apartheidsystemet i Sydafrika, mot McCarthy-förhören och förtrycket av svarta i USA, mot vämjeliga eftergifter åt kommunismen, den kritiska granskningen av FN, förankringen i en upplysningstradition och kulturradikalism som vägledde honom i en rad idédebatter om kungahuset och kyrkan – det var lysande insatser i svensk opinionsbildning.
Även som statsvetare skrev han betydande verk om de totalitära lärorna, om demokratins villkor, men även exempelvis en synnerligen gedigen – i dag knappast läst, men fortfarande hållbar – genomgång av socialdemokratins idéutveckling (något som bidrog till att han lämnade socialdemokraterna för liberalismen).

Men under den gångna veckan när jag debatterat om socialliberalism med kritiker från både vänster och höger, har det på nytt varit fascinerande att läsa om Tingstens blandning av kompromisslös antikommunism, glasklar antisocialism och tydlig socialliberalism. Även om han inte använder just det begreppet talar han återkommande om sin radikalism i de sociala frågorna, och den sista striden på DN handlade ju också om att socialdemokraterna och folkpartiet borde göra upp i pensionsfrågan.

Läser man vad som står om Tingsten på exempelvis Wikipedia är den socialliberala dimensionen hos Tingsten förtigen. Det står att han i ett skede inspirerades av Friedrich von Hayeks "Vägen till träldom", något som han nämner kort i sina memoarer, men där han också kort konstaterar att han överskattat den boken.
Senare skriver han om ett möte med Mont Pelerin-sällskapet i Schweiz, grundat av bland annat just Friedrich von Hayek: "De flesta företrädde en gammalliberalism, som var mig helt främmande; progressiv inkomstskatt och från svensk synpunkt naturliga socialpolitiska reformer betraktades som äventyrliga avsteg från en sant liberal ordning. I en debatt yttrade jag, att "om detta är liberalism, är jag nog fortfarande socialist" och jag deltog aldrig vidare i sällskapets sammanträden."

Och vid en senare resa i USA sent sextiotal, avfärdar han i nedgörande ordalag en politiker på uppåtgående som "är okunnig om politik och förkunnat tomma bombasmer" – det var Ronald Reagan.

Man ska inte åkalla svunna tiders debattörer alltför lättvindigt i dagens debatter, men Tingsten ¬skulle kunna vara en inspirationskälla för de socialliberaler som vill blicka tillbaka lite och se hur Tingsten redan då gjorde upp med en del av dem attityder som nu driver debattörer att avfärda socialliberalismen som utan frihetspatos eller substans. Att Tingsten skulle ha saknat frihetspatos och substans lär ingen vilja påstå.