Ljuden, tystnaden och staden

Jag tror som många andra att frågan om ljudvolymer och buller kommer att bli en vanlig konfliktorsak i framtidens städer; en utmaning för stadsplanerare framför allt i tättbebyggda storstäder med många olika centrum, men även i mindre städer som växer och förtätas.

Vilka ljudnivåer ska anses acceptabla, vem ska bestämma normen för ljudvolym och buller i den urbana vardagens boende och offentliga miljöer? Är det ljudmarodörerna eller de som vill ha så tyst som möjligt – hur ser en bra kompromiss ut, hur värnar vi tystnaden och hur värnar vi mångfalden?

Det har under en längre tid funnits en jargong som satt likhetstecken mellan stadsliv och höga ljudnivåer. De som haft invändningar mot våldsamt hög musik och vrålande fordon har betts flytta ut i enslighet på landet. Men det finns också en motjargong som konstaterar att de flesta i dag bor i städer, att det är en vardagsmiljö lika mycket som en evenemangs- och undantagsmiljö, och som istället uppmanar dem som ockuperar stadens ljudmiljö att dra ut på landet där de inte stör andra.
Bortsett från att båda attityderna ger uttryck för en konstig syn på landet – men det är en annan sak – så blir mötet mellan dem i en konkret situation oundvikligen en källa till heta konflikter.

Å ena sidan: Det kan aldrig vara tyst i en stad: den som vill bo centralt, inte vill höra trafikbrus, ana pågående evenemang eller högljutt talande människor och samtidigt vill kunna ha fönstret öppet en sommarkväll, får rimligen fundera på om det inte finns alternativa boendemiljöer. Och ska en stadskärna kunna hållas levande och locka till sig olika aktörer och arrangörer måste man acceptera en viss ljudnivå. Ljud är inte alltid att likställa med buller.

Å andra sidan: Det får inte bli så att det bara är de som går i gång på vulgärt dånande musik och knattrande motorcyklar som får bestämma vad som ska anses vara norm och symbolisera en levande stad. Ljudfrågan i en stad får inte lämnas över till den starkes rätt, ljudföroreningar kan vara lika värda att bekämpa som miljöföroreningar.

Man undrar ofta, både när man på långt håll hör musik vråla ur enskilda lägenheter eller restauranger eller när ett torg plötsligt känns outhärdligt på grund av någon ljudanläggning, om inte egentligen de flesta helst skulle önska att volymerna sänktes och lämnade lite mer utrymme för andra typer av ljud, för ljudnyanser.
Men kanske är vi som tenderar att tycka att tystnaden mer än bullret är en urban bristvara lite rädda för att stå för den åsikten, man blir ju lätt avfärdad som bakåtsträvare, som gnällig. Och en sådan konflikt undviker man förstås gärna.

Jag tror att det här dilemmat kommer att få ännu mer uppmärksamhet framöver, säkert även i en stad av Umeås storlek. Även den relativa tystnaden måste ha en plats och en rätt i det moderna och urbana, och den hotar att bli en bristvara. Som Rolf Edberg skrev är tystnaden inte tomhet: "Tystnaden kan vara bräddad med innehåll; den är en plats i tiden och rummet där horisonten vidgas’.

Att hitta en balans mellan olika ideal för stadens ljudkuliss som varken skapar hämmande tomhet eller brutala föroreningar, det blir en återkommande utmaning för dem som planerar och gestaltar framtidens stadsmiljöer.