Småföretagarnas situation är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Småföretagare mellan hopp och frustration

Det finns sakområden där den politiska retoriken i debatten kan vara rätt bedrövlig, men där slutresultatet ofta blir helt okej ändå; välfärdsfrågorna brukar bjuda sådana exempel. Och så finns det sakområden där den politiska retoriken inte sällan är klockren och sympatisk, men där de fattade besluten ofta går i en annan riktning; flykting- och biståndspolitiken är kanske det fält man först tänker på.

Småföretagarpolitiken har i Sverige varit en kombination av båda fenomenen. När det varit som värst har retoriken borrat ned sig i det gamla industrisamhället som enda ideal. Storbolag, fackledningar och regering har hållit varandra om ryggen. Samtidigt har småföretagare och enskilda entreprenörer inte bara fått stå ut jantelagens fulla kraft, utan också med regelverk, byråkrati och pålagor av alla möjliga slag.
I perioder har den socialdemokratiska retoriken visserligen fortsatt att blåsa snålt kring småföretagandet – något Mona Sahlin hedervärt erkänt och sökt förändra – medan den förda politiken ändå tagit intryck och insett småföretagens betydelse för tillväxt och jobb.

Bakom oss har vi nu några år när småföretagandet äntligen fått det erkännande och den uppmärksamhet som det förtjänar. En del strategiska reformer, inte minst på skatteområdet, har också skapat bättre förutsättningar. Men fortfarande, trots att alliansen kommit en bit på vägen, går arbetet med att underlätta för småföretag att starta och växa för långsamt. Arbetsgivaravgifterna är ett försummat område, trygghetsfrågorna och småföretagarnas position i socialförsäkringssystemet återstår att lyfta fram och förändra, och debatten om en flexiblare arbetsmarknad med dansk flexicurity som inspirationskälla går trögt.

Företagarförbundet presenterade i veckan en rapport som visar att två tredjedelar av deras medlemmar tar ut endast tre veckor eller mindre i semester under sommaren. Ensamföretagare arbetade under juli 2007 14 timmar mer per vecka än fast anställda.
Att vara småföretagare innebär därtill ofta att också i vanliga fall jobba långt mer än normal arbetstid.
Även medierna har varit dåliga på och ointresserade av att belysa småföretagens tuffa verklighet. Det har inte passat in i de traditionella manuskripten, något som nu håller på att förändras.

I bästa fall gör både regeringspartierna och ett par av oppositionspartierna småföretagsklimatet till en prioritet inför nästa val.
Alliansen har redan krattat för det, men måste fortfarande upp till bevis i förd politik. Socialdemokraterna har det ruskigt svårt med förnyelsen, men är kanske i synen på småföretagen ändå redo att blicka framåt och tänka nytt.
En valrörelse där retorik och konkreta förslag går hand i hand och i rätt riktning: det skulle vara ett lyft.’

Die Zeit har en rolig genomgång – på tyska – av vilka olika historiska platser i Berlin som Barack Obama skulle ha kunnat tala på vid sitt kommande besök i den tyska huvudstaden. Bakgrunden är att Obama ville tala vid Brandenburger Tor, men – av obegripliga skäl – fick nej från Angela Merkel. Nu ska han istället enligt uppgift tala vid monumentet Siegessäule, inte något vidare bra val enligt min mening. Hur som helst, för den som kan tyska och känner till lite om Berlin är Die Zeits genomgång en höjdare.

Der Spiegel International har haft en serie av artiklar, på engelska, inför Obamas besök:

An American Idol in Germany

’No Point in Issuing Demands That Can’t Be Fulfilled’

’Each Side Has to Do More’

’Obama’s Trip Is a Campaign Prop’

Obama’s Germany Itinerary Ruffles Feathers in France, UK

Berlin Reopens World Cup ’Fan Mile’ for Obama

Gripandet av Radovan Karadzic är ämnet för vår huvudledare i dag.

I en signerad text på dagens ledarsida svarar jag på och reflekterar jag lite löst kring ett par angrepp som den senaste veckan riktats mot VK:s ledarsida:

’VK:s ledarsida utformas i en frisinnad, socialliberal anda. Om frisinnet, ett spännande begrepp, kan man skriva mycket. Den senaste definition jag läste återfinns i Herbert Tingstens perspektivrika memoarer. Frisinnad, skriver han där i mitten av 1960-talet, betyder rimligen numera att man är allmänt radikal utan att vara socialist. På ett annat ställe framhåller han att den frisinnade liberalismen är positiv till sociala reformer och negativ till socialiseringsåtgärder.
Det kan vara värt att påminna om att det faktiskt finns substans och historiskt innehåll i de ideologiska begreppen i en tid när de används som sopptunnor för det mesta.

I en kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida i måndags skrev Elise Claeson: "Att vara socialliberal är att vara sosse". Detta som en uppföljning till den nyliberala kritiken i förra veckan om att en socialliberal välfärdsstat av det slag de flesta partier stödjer är oförenlig med det nyliberala frihetsbegreppet.
Även på en annan kant leker man ohämmat med orden. De senaste dagarna har den frisinnade, socialliberala hållning VK:s ledarsida står för därför även kallats avskyvärt nyliberal och "väldigt höger" av två vänsterdebattörer som anklagat oss för att i onda avsikter vilja människor illa.
Man kan naturligtvis göra sig lustig över hur de politiska dogmatikerna uppfinner sina egna språkvärldar präglade av ett vi och dem, med eller mot, antingen eller-schema – bekvämt för rättrogna, men få andra.
Men det finns goda skäl att vägra den debattstilen.

Ulf Öfverberg beskriver grunden för det liberala demokratiska samtalet väl i skriften "Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster":
"?för liberaler är den kritiska rationella hållningen till samhällsarbetet omistlig. Det handlar inte endast om att i denna mening vara intellektuell. Det avgörande är att den kritisk rationella metoden är den enda metoden för fredlig samhällsförändring. Det är också en metod som är antiauktoritär. Antiauktoritär därför att vi alla egentligen vet väldigt lite och ofta har fel. Denna fallibillism, för att använda Karl Poppers begrepp, är allmänmänsklig och är skälet för att vara avvisande mot alla auktoritära kunskapskällor som traditionen, vanan, gruppen eller någon eller något annat som kunskapskälla."

Det är en bra utgångspunkt för både polemik och samtal i ett demokratiskt meningsutbyte som erkänner nyanser, kompromisser och komplexa sammanhang, utan att fastna i en system- och metoddogmatism där meningsmotståndares mänsklighet nedvärderas. I ett debattklimat där glåpord och fördömanden dominerar överlever inte ett seriöst samtal.’

Allianspartierna, socialdemokraterna och miljöpartiet gör klokt i att för säkerhets skull hyfsa samtalsklimatet över blockgränsen. Skulle sverigedemokraterna komma in i riksdagen vid nästa val delar jag den här åsikten, att blockpolitiken bör brytas. Nu behöver man ju inte alltid utgå ifrån det värsta, men ett hyftsat samtalsklimat mellan exempelvis alliansens och miljöpartiet skulle även förutom att blockera ut ytterkantsparter också luckra upp en del irrationella låsningar som finns i inrikespolitiken.

Anders Märak Leffler tar i dagens krönika på ledarsidan upp en historia som jag helt hade missat.

(Uppdaterad med rätt stavning på namnen): Allt mer talar för att nästa tyska förbundsdagsval blir en duell mellan nuvarande förbundskanslern Angela Merkel (CDU) och nuvarande utrikesministern Frank-Walter Steinmeier (SPD).

Att Angela Merkel – landets populäraste politiker – blir kristdemokraternas kandidat står utom tvivel. Och även om läget fortfarande är oklart inom socialdemokratiska SPD så tyder mycket på att kompromissen mellan de olika vänster- och högerfalangerna inom partiet senare i år blir att den kritiserade Kurt Beck fortsätter som partiledare, men att Steinmeyer lanseras som förbundskanslerkandidat, något det spekulerats om en längre tid.

Frank-Walter Steinmeier hade innan han blev utsedd till utrikesminister efter senaste valet i många år varit nära medarbetare till tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder. Bland annat var han som chef för Schröders kanslerkansli en av Tysklands mäktigaste politiker redan under större delen av den rödgröna regeringstiden, om än lite i det fördolda.

Steinmeiers problem är att han saknar förankring i den socialdemokratiska partiapparaten. Han har haft ställning som mäktig rådgivare i skydd av kulisserna utan större erfarenhet av att själv agera som politiker eller att gå till val i eget namn. Och han uppfattas av många fortfarande som en indirekt talesman för Gerhard Schröders regeringsår.
Men i takt med att SPD:s kris djupnat och Kurt Becks ledarskap ifrågasatts har Steinmeier blivit det enande namnet för dem inom SPD som vill undvika att partiet glider ut i ett samarbete vänsterut med populistiska vänsterpartiet Die Linke.

Det intressanta med en duell Merkel-Steinmeier är förstås att det – om den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD består mandatperioden ut – skulle bli en duell mellan regeringschefen och utrikesministern i en och samma regering.
De två skulle alltså, som bland andra Der Spiegel beskrev väl i förra veckans nummer, behöva föra valkampanj mot varandra inrikespolitiskt, samtidigt som de måste uppträda någorlunda enat och med någorlunda gemensam beslutsamhet i utrikespolitiken. Det blir ingen lätt utmaning.

Angela Merkel försöker medvetet hålla sig lyft ovanför det partipolitiska käbblet och odla en status som populär kansler med anseende över partigränserna. Hon är knappast intresserad av hårda ordväxlingar och skarp polarisering.
Frank-Walter Steinmeier utstrålar till hela sig läggning långt mer ett slags tjänstemannapragmatism, än ett eldigt, partiretoriskt kampanjtemperament, och han skulle riskera sin egen ställning och popularitet om han utmanade den populära Angela Merkel genom hårda, direkta angrepp i debatten.
Därför är det troligt att en sådan valrörelse skulle föras framför allt, och kanske desto ivrigare, av partiernas övriga företrädare, medan kanslerkandidaterna försöker sväva lite ovanför och vänta på motståndarens första misstag. Om det vore bra eller dåligt för nivån på den politiska debatten återstår att se.

Dessutom kommer förstås nästa tyska valrörelse att handla om långt mer än bara CDU/CSU och SPD, vilket är ett av skälen till att den ser ut att bli ovanligt spännande – på gott och ont. Till det, och vilka paralleller man kan eller borde dra till svensk politik, ska jag återkomma längre fram.

Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger formulerade det bra i en intervju med This Weeks George Stephanopoulos varför George W Bush agerat så grundligt fel i klimat-frågan:

"Den här adminstrationen trodde inte på den globala uppvärmningen. Eller så tyckte de inte att de skulle göra något åt det eftersom inte Kina inte gör något det, eftersom inte Indien ville göra samma sak, så varför ska vi göra det, men vet du, det var inte så vi satte en människa på månen. Vi sa inte låt alla andra göra samma sak och sedan ska vi göra det. Vi sa, vi vill vara pionjärer."

Hamburgerparodin i Borås är sannerligen ingen god reklam för vare sig Uefa eller McDonalds, men hedervärt att Max stod på sig.

Newsweek har en bra genomgång av varför Barack Obamas pågående utlandsturné anses så avgörande för hans kampanj.