När ABF i Kalix ringde upp blev jag nyfiken

Frågor och förfrågningar kommer ofta i mitt yrke. Men vanligtvis är det människor från Västerbotten som hör av sig till mig, av naturliga skäl. Så när ABF i Kalix ringde upp i går och lämnade ett meddelande i telefonsvararen blev jag nyfiken. Jag spekulerade friskt i vad det kunde gälla, innan jag ringde upp tillbaka.

Drömscenario: de vill att jag ska komma och hålla ett föredrag om en av mina favoriter, Hjalmar Branting, ur ett liberalt perspektiv. (Sannolikhet: försvinnande liten, tyvärr).

Tänkbart scenario: det har något med Norrland, landsbygdsfrågor eller regionbildningsprocessen att göra, kanske en debatt eller liknande. (Sannolikhet: inte uteslutet alls).

Troligt scenario: det har något med folkbildningsverksamheten att göra, kanske vill de skriva en debattartikel i ämnet, eller be mig skriva något kring någon aspekt av det, kanske har de sökt på nätet och sett att jag använder orden folkbildning och folkrörelse i onormalt hög grad i mina texter. (Sannolikhet: det var min gissning).

Släktscenario: namnet Nordebo, med ursprung där uppe från min farfarsfar, som antog det, har känts igen av någon som anordnar en diskussionskväll på temat norrbottniska ursprung eller liknande. (Sannolikhet: man vet ju aldrig)

Nervöst scenario: de vill skälla ut mig för något jag skrivit. (Sannolikhet: utskällningar brukar inte komma från bildningsförbund och jag kunde inte komma på något som jag skrivit som skulle vara provocerande för just ABF i Kalix, och om jag provocerat ABF i största allmänhet, vilket jag inte heller kan minnas att jag skulle ha gjort, antar jag att de delegerar till ABF i Umeå att stå för utskällningen – så knappast troligt).

Men när jag väl ringde upp visade det sig att ärende inte ens var i närheten av ovanstående scenarier. Det hade inte alls med politik att göra; eller åtminstone inte direkt, för indirekt har det hela absolut med politik att göra, jag återkommer till det längre ned.

Ärendet gällde nämligen: virkning.

Ryktet – helt sant – om att jag sedan en tid tillbaka är en hängiven (inte skicklig, men hängiven) virkare, spritt av mig själv här på bloggen och i ett par lördagslistor på ledarsidan, hade nått ABF i Kalix.
De ville därför uppmärksamma mig på en tvådagarskurs i virkteknik som de ska anordna, med formgivaren Maria Gullberg (vilkens bok om virkning jag förstås lånade på biblioteket när jag började virka tidigare i år) som ledare.

Följande moment ska enligt programmet avhandlas:

– Flerfärgs-, ribb-, nopp-, relief-, och öglevirkning.
– Olika strukturer och mönstereffekter
– Pärlvirkning
– Inblick i virkningens historiska utbredning
– Påbörja arbete med vante, mudd eller möss

Om jag har möjlighet att delta är fortfarande en öppen fråga, men eftersom intresset för virkning är fortsatt starkt och jag alltid söker utnyttja lediga stunder för något aktuellt virkprojekt – och för det mesta har med mig aktuellt garn och lämplig virknål i väskan – så var det en av de roligaste och mest överraskande förfrågningar som kommit sedan jag började på VK.

Och här kommer den politiska knorren: i en finstämd dokumentär om Gunnar Ekelöf som Sveriges Television sände någon gång på 90-talet finns ett intervjuklipp med honom, kanske från början av 60-talet, där han säger något om hur varje människa borde få lära sig ett hantverk, att arbeta med händerna – jag vill minnas att han varnar för att det håller på att gå förlorat.

Det korta uttalandet gjorde starkt intryck på mig – bokmal som oftare använt stora ryggsäckar för att släpa böcker från och till stadsbiblioteken eller hem från antikvariaten än för utflykter i naturen – första gången jag såg dokumentären. Sedan dess försöker jag vara noga med att inte glömma bort händernas och kroppens bildning – hantverksdimensionen – när jag diskuterar bildningsbegreppet mer ingående.

Ett av skälen till att jag började virka, när jag allmänt insåg att jag behövde en avkopplande och flexibel hobby, var just den inställningen: att hantverken är viktiga att bevara, som kulturgärning. Nu är, har jag förstått, virkning lite av en trend för tillfället, även bland yngre, så jag är väl helt i takt med min samtid. Ändå inger ett lyckat, ihopkommet mönster för en halsduk eller en väska lite grand av samma kulturarvskänsla som när man kommer ihåg en klassisk dikt, eller ett klassiskt politiskt tal, utantill och kan citera något högt för sig själv eller andra.

Slutkläm: det ska bli intressant att se om och i så fall hur Umeå i sina kulturhuvudstadstankar arbetat in eller antytt den för Västerbotten givetvis mycket relevanta hantverkstraditionen i regionens kultur- och bildningsbegrepp.