Umeå mellan stolta minnen och svåra mål

I min lördagskrönika den här veckan avslutar jag den senaste månadens lilla serie av krönikor om Umeå där jag försökt resonera och filosofera lite övergripande kring några aktuella framtidsdebatter i kommunen:

’Umeå mellan stolta minnen och svåra mål

John Stuart Mill lär ha skrivit någonstans, jag lånar citatet från Herbert Tingsten, att förnuftet måste eggas av tokeriet, liksom gud av djävulen, annars blir det ingen glöd över riktigheten. Drottning Kristina skrev: "Att vara mera djärv än försiktig är en levnadsregel, som alla stora människor följt med framgång."

Vågade målsättningar, tillspetsade visioner strax hitom eller lite bortom det realistiska kan fylla olika funktioner i samhällslivet – på gott och ont. De kan väcka en entusiasm för själva politikens inriktning, påminna om vad trasslet med vardagsdetaljer i grunden går ut på. Målsättningen kan foga samman splittrade strävanden till en helhet, ge kraft och mod att förändra verkligheten det lilla, ibland stora, stycke som är praktiskt möjligt.

Men orealistiska målsättningar högt i det blå kan också förvrida perspektiven och leda till fatala felprioriteringar, skapa cynism och likgiltighet. Det finns ett skäl till varför uttrycket att låta ändamålen helga medlen är så flitigt använt, som varning. Kopplas målsättningarna helt loss från vardag och existerande förutsättningar slutar orden att betyda något. Det går lätt illa så: visioner börjar leva sitt eget liv med människor som redskap för visionerna istället för tvärtom, med en tilltagande intolerans mot invändningar och med ändamål som får helga allt fler medel.

I en demokrati är det därför alltid intressant att diskutera hur målsättningar och visioner används i den politiska debatten. Framför allt kan djärvt formulerade mål också stimulera en debatt om huruvida en framstegstanke i sig är värd att bejaka eller inte. Det förlängda resonemanget, den yttersta konsekvensen, kan ha ett pedagogiskt värde. Miljödebatten rymmer sådana frågeställningar, debatten om säkerhet kontra integritet lika så.
Och i Umeås moderna historia är diskussionen om huruvida en befolkningstillväxt i sig är mest av godo eller mest problematiskt ett ständigt återkommande tema.

Ur den aspekten kan man se diskussionen kring befolkningsmålen även i dag. De är bra som riktningsangivare, som skimrande markering av att Umeås urbana tillväxt är värd att eftersträva och är bra för hela Norrland. Men de är samtidigt utifrån faktaläget och rimliga bedömningar orealistiska och därför problematiska som konkret underlag för planeringspolitiken. Därför vore det bra med en bredare utredning av dem, och en bättre analys av vilken funktion de egentligen ska ha i Umeås politiska arbete. Där borde förespråkare och kritiker kunna mötas på sikt.

I veckan mottog Umeå priset som årets tillväxtkommun av Arena för tillväxt; en fjäder i hatten lika viktig att analysera som Umeås motgångar i andra undersökningar och rankinglistor. Av centrala formuleringar i motiveringen framgår att Umeå får priset till stor del på grund av sitt framgångsrika förflutna och sina ambitiösa framtidsmål, inte minst befolkningsmål.

Pris för det som varit och det man hoppas ska komma, alltså. Men hur hänger de samman, var genom nuet löper bryggan som förbinder dem – historien och framtidsförhoppningarna?

Umeås segertåg under senare hälften av 1900-talet är starkt kopplad till universitetets framväxt och tillväxt. Det vore naivt att tror att just universitetet skulle vara en motsvarande faktor även för de kommande åren. I den hårda konkurrens som råder är det mer sannolikt att gränsen där redan är i stort nådd. Universitetet är förstås fortsatt synnerligen viktigt ur en mängd andra tillväxtaspekter, men inte som ren kvantitativ motor i utvecklingen.

Umeå befinner sig i ett osäkert läge. Historiska erfarenheter och grundläggande förutsättningar talar för optimism. Regelbundet återkommande varningstecken på nyckelområden motiverar pessimism. Umeå förblir en konjunkturberoende studentstad. Så kan man också växa, men inte i den takt som målen kräver. Och de stort anslagna men hittills oförverkligade projektidéerna, prestigegrälen och låsningarna, motstridigheterna i planeringspolitiken, omges av tvivel.

Umeå väcker uppmärksamhet med sina ambitioner och förväntningar med sin historia, men behöver en idé om vilket innehåll som ska förverkliga de nya målen. Det saknas även övergripande idéer för hur olika satsningar, byggplaner och projekt hänger samman.
Kulturhuvudstadsarbetet skulle kunna innebära ett genombrott och en kraftsamling, också intellektuellt, i det avseendet.
Och nyckeln till Umeås framtida tillväxt bör framför allt sökas i fler och växande småföretag som skapar nya jobb, en miljö av toppklass för entreprenörskap. Det är så möjligheterna för studenter att stanna kan förbättras, något som i sin tur ger underlag åt ett ytterligare ökat kultur- nöjes- och sportutbud och genererar resurser för utbildning och offentlig service.

Kanske är det där som olika parallella processer inom kulturliv, föreningsliv, näringsliv, politik och planeringsfrågor kan sammanfalla och förstärka varandra. Den norrländskt urbana attraktionskraften – livskvaliteten, toleransen, mångfalden, valfriheten, substansen – skulle då kunna spela den roll för Umeås tillväxt som universitetet spelat de senaste decennierna.’