I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den längsta debatten i gårdagens fullmäktige.

’Vänsterns systemkonservatism hotar jämställdheten

En centralbyråkratiserad och monopoliserad offentlig sektor är det sämsta som skulle kunna hända för jämställdheten. Ett grundläggande problem på den svenska arbetsmarknaden är att de traditionellt kvinnodominerade låglöneyrkena inom den offentliga sektorn befäster orättvisa förhållanden, deltidsfällor, dåliga möjligheter att välja arbetsgivare, trängre utrymme för kvinnors företagande och färre maktpositioner.
Öppningar genom fler driftsformer, fler entreprenörer, mångfald och valfrihet på välfärdsområdet (helst i kombination med delad och individualiserad föräldraförsäkring) är viktigt för att på både kort och lång sikt främja jämställdheten på en låst arbetsmarknad som i det avseendet fungerat illa. Men skillnaden i attityder till traditionellt mansdominerade yrken jämfört med traditionellt kvinnodominerade yrken är påtaglig i den svenska debatten och i vänsterns samhällsanalys – bottnande i en nostalgisk och industripatriarkalisk världsbild. Vänstern talar sig varm för misslyckade system som befäster könsorättvisor som vore de grundläggande missförhållandena inom offentlig sektor ofrånkomliga.

Så när vänsterpartiet i fullmäktige går fram med kravet att Umeå kommun vid upphandling ska ställa krav på heltidstjänster hos privata entreprenörer som utför äldreomsorg åt kommunen är det knappast för att främja heltidsmålet (en annars mycket viktig ambition i sig).
Eftersom förslaget om det förverkligas inte lär få någon annan effekt än att försvåra för mindre entreprenörer som saknar möjlighet att pussla med deltider på olika arbetsplatser kommer det inte att gynna heltidsmålet, utan bara att hindra en potentiellt lovande utveckling.

Förslaget är istället att se som ett försök att via försåtliga krav som kommunen inte ens själv lever upp till komma åt just den mångfald inom välfärdssektorn som vänstern har ett ont öga till.
Man viftar med heltidsmålet på ett missvisande sätt som ursäkt att klämma åt sådant som går emot centraliserade, monopoliserade lösningar.
Trist att socialdemokraterna i kommunen inte sade direkt nej, utan istället ett inlindat, halvt ja, till förslag som går på tvärs mot vad kommunen annars i pragmatisk politik brukar vara öppen för. Vänsterns försök att sabotera för mångfald, kvalitet och entreprenörskap inom välfärdssektorn är ett hot mot jämställdhetssträvanden.’

Tre sporthändelser att hålla ögonen på:

Tal memorial pågår för fullt och min speciella favorit här på bloggen Alexander Morozevich leder efter en imponerande start.

På tisdag kommer en av årets travhöjdpunkter – Derbykvalen för fyraåringarna på Jägersro. Sahara Dynamite såg ruggig ut senast, men jag får lov att hålla fast vid mitt tips: Wellino Boko vinner derbyt, från dödens om det krävs.

Och så är det dags för US Open i tennis. Nadal är skyhög favorit. Och kring Roger Federer är frågetecknen plötsligt många, vem hade trott att det skulle kunna bli så redan i år.

Uppdaterad: Någon av de många politiska bedömare som virvlar förbi i de amerikanska nyhetsprogrammen sade häromdagen att om Barack Obama väljer Joe Biden som vicepresidentkandidat kan det vara ett tecken på tilltagande nervositet inom Obama-kampanjen. Återstå att se om det stämmer, men jag undrar om det inte ger ett väl passivt intryck att välja en lätt ’kopia’ av motståndaren John McCain: en äldre, utrikespolitiskt erfaren politiker med visst temperament. Det tyder på att McCains attacker på Obamas relativa oerfarenhet har tagit hårdare än väntat.

Här är dock två som argumenterar för Biden som vicepresidentkandiat: Jonathan Alter i Newsweek och David Brooks i New York Times, även om jag hittar den på Spiegel International.

Mathias Sundin, öppet pro-McCain men ytterst kvalificerad och ärlig i sin bevakning av presidentvalet, på amerikanskpolitik.se har en bra genomgång av argument för och emot Biden som kandidat. Jag är pro-Obama, men jag delar så här direkt efter beskedet Mathias Sundin lätta skepsis mot valet av Biden. Dock har flera av dem bedömare i USA som jag brukar lyssna till med behållning varit ganska positiva till Biden som tänkbar kandidat under de senaste veckornas spekulationer.

Nu väntar demokraternas konvent och sedan riktas uppmärksamheten mot John McCains lika spännande val av sin vicepresidentkandidat. Det börjar bli rafflande.

I min lördagskrönika den här veckan avslutar jag den senaste månadens lilla serie av krönikor om Umeå där jag försökt resonera och filosofera lite övergripande kring några aktuella framtidsdebatter i kommunen:

’Umeå mellan stolta minnen och svåra mål

John Stuart Mill lär ha skrivit någonstans, jag lånar citatet från Herbert Tingsten, att förnuftet måste eggas av tokeriet, liksom gud av djävulen, annars blir det ingen glöd över riktigheten. Drottning Kristina skrev: "Att vara mera djärv än försiktig är en levnadsregel, som alla stora människor följt med framgång."

Vågade målsättningar, tillspetsade visioner strax hitom eller lite bortom det realistiska kan fylla olika funktioner i samhällslivet – på gott och ont. De kan väcka en entusiasm för själva politikens inriktning, påminna om vad trasslet med vardagsdetaljer i grunden går ut på. Målsättningen kan foga samman splittrade strävanden till en helhet, ge kraft och mod att förändra verkligheten det lilla, ibland stora, stycke som är praktiskt möjligt.

Men orealistiska målsättningar högt i det blå kan också förvrida perspektiven och leda till fatala felprioriteringar, skapa cynism och likgiltighet. Det finns ett skäl till varför uttrycket att låta ändamålen helga medlen är så flitigt använt, som varning. Kopplas målsättningarna helt loss från vardag och existerande förutsättningar slutar orden att betyda något. Det går lätt illa så: visioner börjar leva sitt eget liv med människor som redskap för visionerna istället för tvärtom, med en tilltagande intolerans mot invändningar och med ändamål som får helga allt fler medel.

I en demokrati är det därför alltid intressant att diskutera hur målsättningar och visioner används i den politiska debatten. Framför allt kan djärvt formulerade mål också stimulera en debatt om huruvida en framstegstanke i sig är värd att bejaka eller inte. Det förlängda resonemanget, den yttersta konsekvensen, kan ha ett pedagogiskt värde. Miljödebatten rymmer sådana frågeställningar, debatten om säkerhet kontra integritet lika så.
Och i Umeås moderna historia är diskussionen om huruvida en befolkningstillväxt i sig är mest av godo eller mest problematiskt ett ständigt återkommande tema.

Ur den aspekten kan man se diskussionen kring befolkningsmålen även i dag. De är bra som riktningsangivare, som skimrande markering av att Umeås urbana tillväxt är värd att eftersträva och är bra för hela Norrland. Men de är samtidigt utifrån faktaläget och rimliga bedömningar orealistiska och därför problematiska som konkret underlag för planeringspolitiken. Därför vore det bra med en bredare utredning av dem, och en bättre analys av vilken funktion de egentligen ska ha i Umeås politiska arbete. Där borde förespråkare och kritiker kunna mötas på sikt.

I veckan mottog Umeå priset som årets tillväxtkommun av Arena för tillväxt; en fjäder i hatten lika viktig att analysera som Umeås motgångar i andra undersökningar och rankinglistor. Av centrala formuleringar i motiveringen framgår att Umeå får priset till stor del på grund av sitt framgångsrika förflutna och sina ambitiösa framtidsmål, inte minst befolkningsmål.

Pris för det som varit och det man hoppas ska komma, alltså. Men hur hänger de samman, var genom nuet löper bryggan som förbinder dem – historien och framtidsförhoppningarna?

Umeås segertåg under senare hälften av 1900-talet är starkt kopplad till universitetets framväxt och tillväxt. Det vore naivt att tror att just universitetet skulle vara en motsvarande faktor även för de kommande åren. I den hårda konkurrens som råder är det mer sannolikt att gränsen där redan är i stort nådd. Universitetet är förstås fortsatt synnerligen viktigt ur en mängd andra tillväxtaspekter, men inte som ren kvantitativ motor i utvecklingen.

Umeå befinner sig i ett osäkert läge. Historiska erfarenheter och grundläggande förutsättningar talar för optimism. Regelbundet återkommande varningstecken på nyckelområden motiverar pessimism. Umeå förblir en konjunkturberoende studentstad. Så kan man också växa, men inte i den takt som målen kräver. Och de stort anslagna men hittills oförverkligade projektidéerna, prestigegrälen och låsningarna, motstridigheterna i planeringspolitiken, omges av tvivel.

Umeå väcker uppmärksamhet med sina ambitioner och förväntningar med sin historia, men behöver en idé om vilket innehåll som ska förverkliga de nya målen. Det saknas även övergripande idéer för hur olika satsningar, byggplaner och projekt hänger samman.
Kulturhuvudstadsarbetet skulle kunna innebära ett genombrott och en kraftsamling, också intellektuellt, i det avseendet.
Och nyckeln till Umeås framtida tillväxt bör framför allt sökas i fler och växande småföretag som skapar nya jobb, en miljö av toppklass för entreprenörskap. Det är så möjligheterna för studenter att stanna kan förbättras, något som i sin tur ger underlag åt ett ytterligare ökat kultur- nöjes- och sportutbud och genererar resurser för utbildning och offentlig service.

Kanske är det där som olika parallella processer inom kulturliv, föreningsliv, näringsliv, politik och planeringsfrågor kan sammanfalla och förstärka varandra. Den norrländskt urbana attraktionskraften – livskvaliteten, toleransen, mångfalden, valfriheten, substansen – skulle då kunna spela den roll för Umeås tillväxt som universitetet spelat de senaste decennierna.’

Det här är en gammal käpphäst som dock tål att upprepas: Socialdemokraterna och SVT har ganska konsekvent sökt radera ut de liberala insatser som grundlagt demokrati och välfärd i Sverige, med en blandning av tilltagande historielöshet, mytbildning och tystnad som följd.

Jag har under sommaren återupplivat bekantskapen med en del litteratur som behandlar tiden för Sveriges demokratiska genombrott decennierna kring förrförra sekelskiftet. Det är mycket lärorikt, även ur ett samtida perspektiv. Så varför är kunskapen i Sverige om de åren så pinsamt liten?
I en av böckerna som jag läste i veckan låg ett pressklipp inlagt med en krönika av Hans Bergström i Dagens Nyheter om den tv-dokumentär – "Hundra svenska år" – som Olle Häger och Hans Villius gjorde för ett antal år sedan åt Sveriges Television. Jag hade glömt bort den, men mindes den omedelbart igen. Det var, som övergripande politisk historieskrivning (dokumentären hade även andra infallsvinklar), en rätt usel sak.

Jag minns hur irriterad jag var på dess manipulativa historieförvanskning och effektiva försök att radera ut just de epoker som kan förklara Sveriges lyckliga utveckling under 1900-talet och som skulle kunna erbjuda värdefulla tips för kommande år. Eftersom de epokerna och insatserna var liberalt präglade, inte godkänts i socialdemokratins egen historieskrivning och helt skulle välta den socialdemokratiska självbilden över ända hjälpte SVT-dokumentären villigt till att sudda ut dem – statstelevision i ordets sämsta innebörd. Vill man förstå svensk, politisk historielöshet när det gäller de senaste 200 åren är historiepropagandan en av förklaringarna.
Jag fick minnet av irritationen bekräftat när jag läste Hans Bergströms utskåpning av dokumentären. Bara ett kort utsnitt ur artikeln:

"Teveseriens första del om svensk inrikespolitik och samhällsomvandling var däremot medvetet socialistisk i hela sitt perspektiv. Häger-Villius lyckas till och med beröra parlamentarismens genombrott utan att nämna Karl Staaff och dennes strid med kungamakten, rösträttsrörelsen utan att nämna liberalerna och kvinnornas intåg i riksdagen utan att nämnda Kerstin Hesselgren. Det rör sig om ett konsekvent och skickligt genomfört utplånande av alla liberala spår i svensk historia. (?) Detta är inte historieskrivning utan propaganda. Ändå är det märkligt att två årtionden av ny ekonomisk-historisk forskning har gått spårlöst förbi dem som nu gör program och utställningar om Sveriges moderna genombrott."

Kanske vänder det där lite nu, nya böcker tar helhetsgrepp och får genomslag. Förhoppningsvis får det historiska perspektivet även när det gäller demokratin och de politiska institutionerna ett genombrott i den politiska debatten, i medierna och i populärvetenskapen framöver efter ett halvt årtionde av kontinuerlig förvanskning och s-propaganda. Men det lär ta tid eftersom utraderingsförsöken gjort att ett halvt politiskt bildningsarv börjat gå förlorat och utraderingsförsökens meningsfränder fortfarande har stort inflytande. Jämför bildningsnivån på exempelvis politiskt-historiska diskussioner i kvalificerade amerikanska tv-program med dem i svensk tv: skillnaden är påtaglig, till svensk nackdel.

Frågor och förfrågningar kommer ofta i mitt yrke. Men vanligtvis är det människor från Västerbotten som hör av sig till mig, av naturliga skäl. Så när ABF i Kalix ringde upp i går och lämnade ett meddelande i telefonsvararen blev jag nyfiken. Jag spekulerade friskt i vad det kunde gälla, innan jag ringde upp tillbaka.

Drömscenario: de vill att jag ska komma och hålla ett föredrag om en av mina favoriter, Hjalmar Branting, ur ett liberalt perspektiv. (Sannolikhet: försvinnande liten, tyvärr).

Tänkbart scenario: det har något med Norrland, landsbygdsfrågor eller regionbildningsprocessen att göra, kanske en debatt eller liknande. (Sannolikhet: inte uteslutet alls).

Troligt scenario: det har något med folkbildningsverksamheten att göra, kanske vill de skriva en debattartikel i ämnet, eller be mig skriva något kring någon aspekt av det, kanske har de sökt på nätet och sett att jag använder orden folkbildning och folkrörelse i onormalt hög grad i mina texter. (Sannolikhet: det var min gissning).

Släktscenario: namnet Nordebo, med ursprung där uppe från min farfarsfar, som antog det, har känts igen av någon som anordnar en diskussionskväll på temat norrbottniska ursprung eller liknande. (Sannolikhet: man vet ju aldrig)

Nervöst scenario: de vill skälla ut mig för något jag skrivit. (Sannolikhet: utskällningar brukar inte komma från bildningsförbund och jag kunde inte komma på något som jag skrivit som skulle vara provocerande för just ABF i Kalix, och om jag provocerat ABF i största allmänhet, vilket jag inte heller kan minnas att jag skulle ha gjort, antar jag att de delegerar till ABF i Umeå att stå för utskällningen – så knappast troligt).

Men när jag väl ringde upp visade det sig att ärende inte ens var i närheten av ovanstående scenarier. Det hade inte alls med politik att göra; eller åtminstone inte direkt, för indirekt har det hela absolut med politik att göra, jag återkommer till det längre ned.

Ärendet gällde nämligen: virkning.

Ryktet – helt sant – om att jag sedan en tid tillbaka är en hängiven (inte skicklig, men hängiven) virkare, spritt av mig själv här på bloggen och i ett par lördagslistor på ledarsidan, hade nått ABF i Kalix.
De ville därför uppmärksamma mig på en tvådagarskurs i virkteknik som de ska anordna, med formgivaren Maria Gullberg (vilkens bok om virkning jag förstås lånade på biblioteket när jag började virka tidigare i år) som ledare.

Följande moment ska enligt programmet avhandlas:

– Flerfärgs-, ribb-, nopp-, relief-, och öglevirkning.
– Olika strukturer och mönstereffekter
– Pärlvirkning
– Inblick i virkningens historiska utbredning
– Påbörja arbete med vante, mudd eller möss

Om jag har möjlighet att delta är fortfarande en öppen fråga, men eftersom intresset för virkning är fortsatt starkt och jag alltid söker utnyttja lediga stunder för något aktuellt virkprojekt – och för det mesta har med mig aktuellt garn och lämplig virknål i väskan – så var det en av de roligaste och mest överraskande förfrågningar som kommit sedan jag började på VK.

Och här kommer den politiska knorren: i en finstämd dokumentär om Gunnar Ekelöf som Sveriges Television sände någon gång på 90-talet finns ett intervjuklipp med honom, kanske från början av 60-talet, där han säger något om hur varje människa borde få lära sig ett hantverk, att arbeta med händerna – jag vill minnas att han varnar för att det håller på att gå förlorat.

Det korta uttalandet gjorde starkt intryck på mig – bokmal som oftare använt stora ryggsäckar för att släpa böcker från och till stadsbiblioteken eller hem från antikvariaten än för utflykter i naturen – första gången jag såg dokumentären. Sedan dess försöker jag vara noga med att inte glömma bort händernas och kroppens bildning – hantverksdimensionen – när jag diskuterar bildningsbegreppet mer ingående.

Ett av skälen till att jag började virka, när jag allmänt insåg att jag behövde en avkopplande och flexibel hobby, var just den inställningen: att hantverken är viktiga att bevara, som kulturgärning. Nu är, har jag förstått, virkning lite av en trend för tillfället, även bland yngre, så jag är väl helt i takt med min samtid. Ändå inger ett lyckat, ihopkommet mönster för en halsduk eller en väska lite grand av samma kulturarvskänsla som när man kommer ihåg en klassisk dikt, eller ett klassiskt politiskt tal, utantill och kan citera något högt för sig själv eller andra.

Slutkläm: det ska bli intressant att se om och i så fall hur Umeå i sina kulturhuvudstadstankar arbetat in eller antytt den för Västerbotten givetvis mycket relevanta hantverkstraditionen i regionens kultur- och bildningsbegrepp.

Vår huvudledare i dag handlar om läget för Barack Obamas kampanj inför demokraternas konvent.

Carl Lagerqvist har en signerad text om en modig bok kring den naiva alkoholkulturen.

Och Anders Märak Leffler har skrivit en krönika om en satsning på naturvetenskap som kommer att ta tid.

Dagens Nyheter har en bra ledare om gårdagens undersökning från Forum för levande historia om lärares kunskaper om Förintelsen – den jag bloggade kritiskt om i går.

Lika viktigt som det är att uppmärksamma, undersöka och lyssna till kritik och negativa resultat i undersökningar, lika relevant är det förstås att uppmärksamma, undersöka och lyssna till beröm och utmärkelser. Jag ska återkomma på ledarsidan med ett mer utförligt resonemang kring det här priset åt Umeå.

En av våra ledare i dag handlar om varför regeringens försök att argumentera för FRA-lagen genom att hänvisa till världsläget inte håller.