Det har under sommaren pågått en diskussion om vilka av de olika förslag som lyfts inom alliansen för att förbättra företagsklimatet som borde prioriteras, exempelvis: sänkt bolagsskatt eller sänkta arbetsgivaravgifter?

Både förslagen har goda syften, kan försvaras med övertygande argument och bör finnas med på listan över önskade åtgärder, men jag håller med den här ledaren i Göteborgs-Posten: i en valsituation borde regeringen i dagsläget prioritera sänkta arbetsgivaravgifter för att hjälpa småföretagen, det känns just nu mer angeläget.

Jag delar den här kritiken mot den uppmärksammade undersökning om lärarnarnas kunskaper om Förintelsen som Forum för levande historia presenterade i dag.

Jag tycker att ett antal av frågorna känns för svårt och märkligt utformade och framför allt för slumpmässigt detaljinriktade – dåliga värdemätare av relevant, övergripande kunskap i frågan.
Någonstans vaknar misstanken om att syftet lite grand varit att ställa så svåra frågor att ett dåligt och spektakulärt resultat är givet från början, att ’sätta dit dem’. Jag tror faktiskt inte att resultatet hade blivit mer än marginellt bättre om man gjort samma undersökning bland magisterstudenter (jag har en magisterexamen i historia, bör kanske tilläggas) eller doktorander i historia.

Även om kraven ska vara höga i en sådan central och oerhört viktig fråga som det nazistiska folkmordet har därför enligt mig kritiken uppenbart fog för sig.

Deltagarna borde ha haft en bättre genomsnittligt kunskap även i det här testet, men hade det utformats på ett bredare och mindre godtyckligt sätt hade det varit lättare att utvärdera resultatet. Nu är det svårt att tolka mer ingående, och känslan dröjer kvar att en del av de snabba slutsatser som dragits i rubrikform under dagen varit orättvisa (vilket inte betyder att ett bättre utformat test inte också kanske hade gett ett nedslående resultat, det är ett av problemen med undersökningen: nu vet man inte vad man ska dra för slutsatser).

Undersökningen är dock intressant till sitt syfte och lovvärd som idé och ger ytterligare en grov indikation på att kunskapsnivån trots allt är för låg om Förintelsen, folkmord och förtryckarläror under 1900-talet. Där måste inte minst lärarutbildningarna dra vissa slutsatser. Och som myndighetens överintendent Eskil Frank påpekade på en telefonkonferens med liberala ledarskribenter i dag så finns det också goda skäl att ge historieämnet högre status i skolan.

Ingen riktig blogginspiration i dag på morgonen, men vår ledarsida bjuder följande läsning:

Vår huvudledare i dag är ett svep över världsläget med anledning av händelsutvecklingarna i Pakistan och i Georgien.

Under rubriken ’Blickpunkt Västerbotten’ skriver vi om förslaget med folkomröstning i Nordmaling.

Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, skriver signerat om extremer till höger och vänster.

Och Mats Olofsson tar i en krönika upp parallellerna mellan tv-serien West Wing och det amerikanska presidentvalet.

I en signerad text på dagens ledarsida kritiserar jag regeringens strävan att införa försörjningskrav för anhöriginvandring:

’Grumligt med försörjningskrav för anhöriginvandring

Regeringens vilja att införa ett försörjningskrav – regelbunden inkomst och ordnad bostad – för anhöriginvandring fortsätter att väcka debatt. När en särskild utredare gavs uppdraget tidigare i år att formulera ett förslag innehöll regeringens direktiv undantag för anhöriga till konventionsflyktingar, barn, vissa kategorier skyddssökande och personer som varit bosatta i Sverige i fyra år. Utredaren fick dessutom i uppdrag att särskilt analysera barnperspektivet.

Det är givetvis helt nödvändiga undantag och tillägg. Men de visar också hur problematiskt hela tillvägagångssättet är. Själva grundhållningen bakom ett försörjningskrav liknande regeringens är tveksam; hur problemet formuleras och vilka prioriteringar som görs.
Regeringens utgångspunkt är att integrationspolitiken i Sverige brottas med allvarliga historiska misslyckanden. Utbrett utanförskap och segregation ger invandrare mycket dåliga förutsättningar att komma in i samhället. Förutsättningen för en effektivare, mer välkomnande integrationspolitik är jobb, utbildning, minskat bidragsberoende och minskad diskriminering. Så långt är regeringens linje glasklar och vettig.

Rörigt blir det däremot när regeringen överför den analysen till frågan om anhöriginvandring. Konsekvenserna av ett försörjningskrav av det tänkta slaget blir ofrånkomligen minskad anhöriginvandring, splittrade familjer (i sig negativt för integrationen) och en signal om att de invandrare som saknar jobb i någon mening inte "förtjänat" att få förena sina familjer. Det känns mycket illa ur ett humanistiskt perspektiv.

Att, som regeringen, med hänvisning till integrationspolitikens misslyckanden börja argumentera för en begränsning av viss invandringen i sig, är principiellt farligt. Det ena resonemanget hänger dåligt ihop med det andra.
Det är i språnget mellan dem som det blir grumligt, i gränslandet till myten om invandring som ett problem som måste begränsas tills ekonomin tillåter något annat.

När utredningen kommer senare i år borde regeringen – som ju annars tagit utmärkta initiativ för ökad arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet – lyssna på kritiken och ta sig an frågan utifrån ett liberalare perspektiv där den humanitära aspekten prioriteras högre.’

Vår huvudledare i går handlade om varför genusperspektivet har en given plats i den moderna skolans arbete.

Och Jenny Wahren kommenterade på gårdagens ledarsida några aktuella händelser under rubriken ”Veckan som gick”. Det handlade bland annat om världshavens överlevnad.

Först vill jag bara föra till protokollet att jag är en vindkraftanhängare av stora mått, inte bara energipolitiskt utan även estetiskt. Protester mot vindkraftverk av estetiska skäl har jag alltid personligen tyckt varit uttryck för lyxattityder (men smaken är ju olika och jag har aldrig själv bott i närheten av ett vindkraftverk). Att långa kuststräckor bör rymma plats även för storskaliga vindkraftsatsningar tycker jag är givet så länge som satsningarnas placeringar fortfarande är hyfsat rationella ur överförings- och underhållsperspektiv.

Vindkraftdilemmat, i den mån det är ett sådant (vilket ofta kan betvivlas, och med det syftar jag på summan av en mängd enskilda fall, de allmänna problemen med att hitta och få acceptans för platser för storskaliga vindkraftsatsningar), illustrerar under alla omständigheter varför det är dags att lyfta klimatdebatten över de mest banala fraserna.

Det borde inte längre i den bredare opinionsbildningen och debatten handla om huruvida vi måste minska utsläppen rejält eller inte. Den debatten är redan vunnen, den insikten är redan så utbredd den kan bli. Fler lär knappast låta sig övertygas. Nu handlar det, som jag varit inne på tidigare, om hur, på vilka sätt, med vilka metoder utsläppen ska minskas, vilka konkreta åtgärder som ska prioriteras och vad som måste vika i olika målkonflikter.

Och där löses den relativa enigheten om att klimathotet existerar och att det kräver åtgärder upp i oenighet och traditionell politisk debatt, precis som det ska vara. Plötsligt finns inga givna svar, och i konkreta fall visar det sig att motsättningarna tar överhand på brukligt sätt.

Bråken kring var vindkraft ska få byggas är ett sådant övertydligt exempel, liksom debatten kring etanol där man inte riktigt vet vad man ska tro. Alla är överens på ett teoretiskt plan om att det behövs förnyelsebara energikällor – men att genomföra konkreta satsningar är ofta lättare sagt än gjort, ibland på goda grunder, ibland på mindre goda grunder.

Vår huvudledare i dag handlar om skolstarten och den nya skolpolitiken.

Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring Umeås stadskärna med anledning bland annat den debatt som förts på VK:s debattsida den senaste tiden. Och som bonus nedanför min lilla lördagslista från papperstidningen, med temat: ’Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå’.

Krönikan:

’Umeås stadskärna i behov av förändring

Jag har inte demonstrerat med plakat sedan jag som tonåring på ett träskaft spikade fast en pappskiva med texten "Här upphör monarkin, leve republiken!" som jag (likt något slags Herr von Hanken om ni läst Hjalmar Bergmans roman eller minns tv-serien med bland andra Per Oscarsson) satte upp vid grusvägen till vår lilla bondgård. Skylten togs ned efter en tid och jag övergick till att skriva insändare i lokaltidningen istället.
Men varje gång som jag passerar parkeringsplatsdystopin nere vid kajen i centrala Umeå får jag lust att göra comeback som demonstrant och snickra ihop ett nytt plakat, den här gången med slagordet: "Riv upp på stört – vad som helst, utom detta!"

Vi hade besök från Berlin en vecka i sommar. Det är alltid tankeväckande att höra spontana reflektioner kring den egna staden från människor utan minsta intimitet med, koppling till eller fördomar om regionen.
Västerbottenskustens kärva, tigande tålamod; Umedalen skulpturpark som närmades med viss skepsis trots våra rekommendationer men lämnades med ivrig entusiasm över installationernas bredd och kvaliteter; det välavvägda museet på Gammlia; björkalléerna in mot centrum och de många studenterna på väg genom stan på cykel – allt tillhörde det som av olika skäl hamnade på gästens topplista, för att nämna ett urval.

Ett uppgivet harklande och artigt byte av ämne renderade däremot själva stadskärnan, Rådhustorget och stadsplaneringens behandling av älven som något man absolut verkar vilja dölja för besökarna.
Och stadskärnan i Umeå, symboliserad av men inte liktydig med Rådhustorget, är i flera avseenden ett sorgligt kapitel. Inte för att det saknas enskilda nyskapande eller traditionsrika inslag eller lovvärda idéer till förändring (både inom kultur, sport och kommers): utan för att helhetsgreppet saknas och det samlade intrycket trots det ofta söker ord som fult, dystert, dåligt utnyttjat och fantasilöst.

Den kulturella närvaron i form av sceniska iscensättningar, teatrala experiment, musikala innovationer och konstnärlig gestaltning är mycket begränsad. Möjligheterna att utnyttja fasader för film eller ljuseffekter (vintertid) uppmärksammas inte. En del parker och ödetomter är förfallna påminnelser om hur stor skillnaden ibland kan vara mellan god tanke och verklighet. Och något riktigt koncept för torghandeln tycks inte finnas eller kommer åtminstone inte till sin rätt i nuvarande utformning.
Här kommer besökare om några år att anlända med Botniabanan längs kust, över slätter och längs älv, sista sträcken med tjusig utsikt in mot staden, sedan färdas längs alléerna där Umeå ännu minns sitt moderna ursprung och till slut mötas av – ett trist centrum som är svårt att skilja från tusentals andra trista centrum utan riktig själ.
Problemet går djupt, finns i själva platsens struktur. Därför måste också förändringarna, motkrafterna till det dystra, gråa och själsligt vindpinade vara starka för att skapa nya förutsättningar.

Men kring hur arrangemang, politiska manifestationer, konstnärlig utsmyckning, kulturella iscensättningar och självklara näringsintressen ska samordnas och frigöras råder delade meningar. Det finns inget givet alexanderhugg som löser den gordiska knuten. Varken mest pengar, mest protest eller mest pamp får bli avgörande faktorer. Den öppna, demokratiska processen ska värnas, även när den omöjliggör rappa insatser. Ändå måste Umeå snart samla sig till ett vägval, till ett demokratiskt ställningstagande, när det gäller stadskärnan: förändringar i marginalen, eller radikal omgestaltning?

Flera intressanta debattartiklar i VK den senaste tiden om torgens inbördes funktioner och om närings- och kulturdimensionen i stadslivet, har stimulerat debatten. Kulturhuvudstadsprojektet vore en utmärkt ram för att våga djärvare satsningar som ersätter gäspningen men ett förundrat: "det var som sjutton". Vad finns det att förlora, vem skulle sakna dagens "gör alla lagom missnöjda och ingen betagen"-situation?

Man skulle vilja samla ihop idéerna från kultur, föreningsliv och företag, från både erfarna, profilstarka umeuvar som vet vad som vinner i längden och nya, provocerande osentimentala röster som inte bryr sig ett skvatt om vad som "anses" vara Umeås givna identitet, och utifrån dem se ett nytt helhetskoncept för stadskärnans lanseras. Botniabanan kommer, Ön och Öbacka strand bebyggs, trafiklösningarna läggs om, kulturhuvudstadsdrömmar tar gestalt, Staden mellan broarna trevas igång – varför inte ta tag också i stadskärnan när det ändå blåser upp till förändring runt omkring?’

’Lördagslistan:

Fem saker som jag, helt bortom budgethänsyn, personligen skulle önska mig mer av i centrala Umeå:

1. Fler teatrala upptåg. Kanske en lunchhalvtimme varje vecka där dramaklasser från hela länet får göra teater på Rådhustorget inför förbipassande och jury.

2. Tre gånger så mycket konstnärlig utsmyckning, och inte för fegt, inte för insmickrande.

3. Spektakulära ljus- och filminstallationer på centrala platser vintertid. Lys upp, vi lider i mörkret! Det vackert blåskimrande rådhustaket i vintras var elegant.

4. Stora, tänkvärda citat ur den västerbottniska litteraturen överallt i stan, vart man går, med poesin i tunnelbanan och Strindberg-citaten på Drottninggatan i Stockholm som förebild.

5. Någon mer kontroversiell och påfallande byggnad som pekar in i en arkitektonisk framtid. Varför inte ett Kulturens Hus vid kajen?’

Martin Ådahl skriver, distinkt som vanligt, i Fokus om att Europeiska Unionen måste hitta en tydligare strategi i relationerna till Ryssland. Den måste bygga på större oberoende, klarspråk och otvetydiga markeringar mot oacceptabla aktioner.

Med Umeås befolkningssiffror är det som vanligt: stoff för både optimisten och pessimisten. Umeå minskade procentuellt mest i landet under första halvåret 2008 – hur man än vrider och vänder på det är det inte någon bra reklam när universitetets läsår slår igenom så tydligt, inte balanseras upp på ett bättre sätt av annat.
Men minskningen är mindre än den var i fjol, vilket rimligen borde betyda att siffrorna till årsskiftet har vänts till ett större plus än tämligen svaga 2007. Umeå växer alltså.

Optimisten framhåller att det ser lite bättre ut än i fjol, att födelsetalen är höga och att den svagare konjunkturen i kombination med förhoppningar om fler studenter vid universitetet torde ge en större befolkningsökning i år än i ifjol. Inte så tokigt för en Norrlandsstad, trots allt, att växa så sakteliga.

Pessimisten konstaterar att Umeås befolkningssiffror ändå ligger långt under vad de officiella målen skulle kräva och att utvecklingen i anmärkningsvärt hög grad fortfarande följer konjunkturerna och studentantalet vid universitetet. Befolkningsökningen beror inte på inflyttning till jobb och företagande och har därför inte potential att bli särskilt mycket större än den är i dag om inte arbetsmarknaden och företagsklimatet blir mer dynamiskt.