Från hattar och mössor till allianser och röror

Min lördagskrönika den här veckan gör ett litet historiskt svep över partipolitikens historia för att så småningom landa i dagsdebatten:

’Från hattar och mössor till allians och röra

Det började, brukar man ibland säga, med hattar och mössor under frihetstiden 1718-1772. Man skulle rentav kunna säga att det började med en förolämpning. "Nattmössor" kallade oppositionen den makthavande gruppen kring åldrade kanslipresidenten och regeringschefen Arvid Horn några decennier in på 1700-talet. Ur elakheten växte, så tror man, ett partinamn: mössorna. Oppositionen själv, snart med eget regeringsansvar, samlades under beteckningen hattarna.
Mössor mot hattar (i dag kanske det skulle ha blivit foppatofflor mot vandrarkängor, eller fleecejackor mot slipsknutar): manegen var krattad för några spännande decennier i svensk historia.
Givetvis hade det funnits många antydningar till partiliknande sammanslutningar i den svenska riksdagshistorien även innan dess. Men det var med hattpartiet och mösspartiet under 1700-talet som Sverige fick sitt första egentliga partisystem.
Partier i dagens mening handlade det förstås inte om. De var lösa sammanslutningar koncentrerade till riksdagarna, utan de landsomfattande och permanenta organisationer som dominerar i vår tid.

Men de var tillräckligt beständiga för att gå att identifiera vid en historisk återblick. Hattarna och mössorna stred framför allt om den ekonomiska politiken och förhållandet till Ryssland, senare blev grundlagsfrågor kring tryckfrihet och offentlighetsprincip viktiga, manifesterat genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Kontrasterna mellan dem ökade i takt med att partierna blev etablerade. Hattarna fick med åren en tydligt aristokratisk och merkantilistisk framtoning, förankrad bland ämbetsmän, militär och storhandel. De mer fredsinriktade mössorna framstod mot slutet av frihetstiden som utpräglat antiaristokratiska med basen i de ofrälse stånden och med försiktigt liberala tendenser i synen på byråkrati, statsfinanser och näringspolitik.
Utvecklingen bröts, frihetstiden tog slut och partierna upplöstes genom Gustav III:s statskupp 1772. Men erfarenheterna från hattarnas och mössornas kamp om makten fanns med som ett både inspirerande och plågsamt minne för parlamentarismens senare utveckling i Sverige.

Ett antal nya partier grundas, förändras, upplöses och vimlar rent allmänt förbi i den ganska kaotiska vägen från ståndsriksdag via övergången till tvåkammarriksdag 1866 fram till de första av våra nuvarande partier, det demokratiska genombrottet och en äntligen stukad kungamakt en bit in på 1900-talet. Där fanns, för att nämna några, Liberala partiet, Reformvännernas sällskap, Junkerpartiet, Nyliberala partiet (socialliberala föregångare), Allmänna Rösträttsförbundet, Gamla lantmannapartiet, Nya lantmannapartiet osv.
Inget av dem höll tillräckligt länge för att vara ihågkomna än i dag. Men de lämnade efter sig en växande insikt om att långsiktig, rikstäckande och permanent organisation var nyckeln till framgång. De moderna partiernas framväxt som uthålliga folkrörelsestrukturer var en av förutsättningarna för den svenska demokratin.
Men det kan också vara värt att notera en annan sak: även om den partipolitiska stabiliteten, så småningom i hägnet av en låst blockpolitik, varit resultatet av en historisk utveckling, är det samtidigt något mycket ovanligt. De tydligaste partibildningarna tenderar att skapas i lägen när mycket står på spel. I vår relativt lugna inrikespolitiska epok är det naturligt att partierna istället går in i ett annat slags förändringsfas – nedbrutna hierarkier, nya arbetssätt, ifrågasatta partipiskor och ökat nätverksbyggande.

Vid en ytlig anblick kan det partipolitiska läget te sig förutsägbart. Men under ytan rör det på sig, som i fornstora dagar: De nya moderaternas omvandling som väckt högerns irritation men möjliggjorde alliansens sammanhållning och valseger är ett pågående experiment. Alliansens kluvenhet består mellan att vilja vara ett enhetligt alternativ och fortsatt representera fyra idétraditioner. Centerpartiet är inne i en geografisk omvandlingsprocess med oklar utgång. Folkpartiet söker att bredda sitt historiskt sett krympande väljarunderlag utan att förlora den status som liberalt idéparti man kan tacka sin överlevnad för. Kristdemokraterna kämpar med sitt eget förflutna och önskan om att växa till nivå med sina europeiska förebilder.
Socialdemokratin försöker att förnya sin framtoning och samtidigt förbli ett parti även när det ensamma maktinnehavet med dess möjligheter att dela ut belöningar i gränslandet mellan parti och stat inte längre limmar ihop intressegrupperna. Vänsterpartiet är på väg ut i en tilltagande isolering. Miljöpartiet vacklar mellan vänsterretorik och liberala instinkter.

Uppmaningarna till ett blocköverskridande liberalgrönt samarbete kan bli flitiga om nästa val skapar nytt läge med sd-mandat i riksdagen. Och nybildade partier lurar alltid i bakgrunden.

Några av dagens partier kommer säkert att leva i hundra år till. Andra kommer att brytas upp eller läggas ned. Men inget parti kommer att undgå genomgripande förändringar och ingen koalition är den för alla tider slutgiltiga. Från mössor och hattar till allianser och röror – historien bara rusar på. Det är hur spännande som helst.’