Jag orkade tyvärr inte stanna upp för att se mer än första set av nattens US Open-final, men det var redan efter några game uppenbart att Roger Federer skulle motbevisa alla – jag har tillhört dem – som tvivlat på hans fortsatta karriär genom att vinna sitt femte raka US Open.

Jag tyckte att Nadal såg trött ut mot Murray i semifinalen, och Murray såg sliten (eller nervös – det gör ofta samma intryck) ut mot Federer i början av finalen – men jag tror inte att det var någon avgörande faktor. Roger Federer var helt enkelt för bra, hans felprocent verkade sjunka och han hittade bättre och säkrare vinklar i grundslagen. Murray fick aldrig det dirigerande övertag i duellerna som han hade mot Nadal.

Och plötsligt verkar det återigen sannolikt att Federer kommer att ta sig förbi Pete Sampras (som vann fem US Open-titlar på åtta finaler och 14 Grand slam-titlar sammanlagt) på genom-tiderna-listan över flest vunna Grand Slams. Det fattas en titel för lika och två för ledning.
Om han kan återta förstaplatsen på världsrankingen är dock en annan sak: fenomenet Nadal lär inte bli sämre under de kommande åren och inte Andy Murray heller, samtidigt som motivationen hos lite äldre spelare brukar koncentrera sig allt mer till enbart de största turneringarna.
Hardcourt är förmodligen Federers bästa underlag nu. På grus är Nadal för uthållig och säker, jag tror inte att Federer någonsin kommer att vinna franska öppna, på gräs är Nadals monsterforehand lika direkt dödande som Federers bästa slag, även om Federer säkert har någon titel kvar att hämta i Wimbledon – kanske är det därför på hardcourt som Federers eleganta effektivitet kommer allra bäst till sin rätt.

Det är intressant, vid en historisk återblick, hur få spelare det faktiskt är som lyckas vinna de största turneringarna. Så här ser finalhistorien i US Open ut.

Vår huvudledare idag handlar om nytänkande för värdig äldreomsorg.

Anders Märak Leffler skriver en krönika om individuell föräldraförsäkring.

Jag ska återkomma med en lite mer ingående analys av den plötsliga, om än bara delvis överraskande, vändning som tysk inrikespolitik tog i helgen när utrikesministern Frank-Walter Steinmeier utsågs till SPD:s kanslerkandidat och partiledaren Kurt Beck avgick.

Men en spontan reflektion ändå:
Kritiken mot Beck har varit intensiv det senaste halvåret och att Steinmeier skulle bli partiets kanslerkandidat och utmanare till Angela Merkel har stått klart en tid. Men att Beck skulle avgå redan nu var ändå ganska oväntat.
Och det säger en del om låsningarna mellan olika falanger inom SPD att åldersmannen 68-årige Franz Müntefering, som redan varit partiledare en vända och som hunnit lämna både den posten, regeringen och toppolitiken, nu återkommer för att rafsa ihop spillrorna inför nästa års val.

Steinmeier får det tufft mot Angela Merkel – att SPD skulle bli största parti nästa år ter sig i dagsläget osannolikt. Regeringsfrågan är däremot helt öppet, eftersom chansen/risken (beroende på vem man frågar) är påtaglig att inget av traditionella regeringsalternativen bestående av två samarbetande partier (CDU/CSU-FDP, SPD-FDP, SPD-De gröna) kommer att kunna erbjuda en majoritetsregering.
Då krävs antingen en fortsatt stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och SPD, på nationell nivå nya koalitionssammansättningar eller att vänsterpartiet Die Linke på något sätt ingår i ett regeringsunderlag – vilket SPD hittills helt utesluter.

Bakom kulisserna smider dessutom SPD-vänstern, enligt en del spekulationer, långsiktiga planer, som kan förklara varför man nu släpper fram två representanter för partiets mittenfalang till makten.
Så här kan ett scenario se ut: SPD:s vänsterfalang räknar kallt med att Steinmeier förlorar mot Merkel nästa år och att Merkel förblir förbundskansler – om än oklart i vilken koalition. Då har SPD:s mittenfalang bränt ut sitt starkaste namn och vänsterfalangen står beredd att ta över initiativet, troligen genom Berlins borgmästare Klaus Wowereit.
Han leder sedan ett antal år, som av en händelse, en koalition i huvudstaden tillsammans med vänsterpartiet, och tillhör dem som på sikt är öppen för ett samarbete mellan SPD och Die Linke även nationellt.
2013, vid nästnästa förbundsdagsval, har sannolikt Die Linkes ledare, tidigare SPD-ledaren och finansministern, men sedan några år tillbaka SPD:s ärkefiende, Oskar Lafontaine, lämnat toppolitiken. Då kan SPD, under Wowereits ledning, öppna för ett samarbete vänsterut och därigenom skapa ett majoritetsalternativ till en vid det laget förmodligen tröttkörd Merkel och ett tröttregerat kristdemokratiskt parti.

Men det är förstås bara ett tänkbart scenario bland många, lita på att spekulationsgrytan kommer att bubbla över de kommande veckorna i tysk inrikespolitik.

När jag ska börja skriva den här bloggen kommer jag att tänka på ett valtal (ett utsnitt kan ses en bit in i den här videon) som Franklin D Roosevelt höll i New York, på Ebbets Field, 1944, där han sade:

"You know, I come from the State of New York and I’ve got to make a terrible confession to you. I come from the State of New York and I practiced law in New York City, but I have never been in Ebbets Field before. I’ve rooted for the Dodgers, and I hope to come back here someday and see them play."

I går tillbringade vi några idylliska timmar ute på Norrbyskär. Jag har bott i Umeå i över två år, och Norrbyskär var en av de första rekommendationer av utflyktsmål vi fick när vi flyttade hit.
När jag gjorde en lördagslista nyligen över sommarens bästa utflykter dök frågan upp varför Norrbyskär inte stod med. Sanningen är att jag aldrig varit där, förrän i går. Övriga familjen har varit där flera gånger, men jag har inte haft möjlighet att vara med de gångerna.
Nu tillhör Norrbyskär mina favoritplatser alla kategorier. Vi vandrade tvärs över till Stengrundet och satt på stenarna vid vattnet, absolut stilla och varmt i luften, det var några lyckliga timmar. Någonting där ute gjorde att jag inte ville ta färjan tillbaka. Så, för att sälla mig till ledet: Norrbyskär – rekommenderas.

Jag trodde att sommarens Wimbledonfinal mellan Nadal och Federer skulle bli årets idrottshöjdpunkt, men gårdagens travderby är en stark utmanare om titeln.

Jag har kaxat mig lite här på bloggen och skrivit att min nya favorit Wellino Boko skulle vinna derbyt från dödens om det krävde, plocka ned Sahara Dynamite från utvändigt läge.
Jag fick fel, men baske mig, vad nära det var – och vilket minnesvärt lopp det blev med två blivande världsstjärnor i maktkamp sista varvet.
Wellino Boko såg ut att ta initiativet i början av upploppet, men Sahara Dynamite höll honom ifrån sig fram till sista hundra meterna, då Wellino Boko kom med en sällsynt tapper avslutning, bet i på det sätt som bara topphästar kan: ett huvud skiljde i mål, till Sahara Dynamites fördel.
Det var travsport när den är som bäst, och för Wellino Bokos del tror jag att den slutgiltiga revanschen kommer när han vinner Prix d´Amerique 2010. Sahara Dynamite får väl trösta sig med att vinna Elitloppet samma år, eller kanske redan nästa år.

Vår huvudledare i dag handlar om det amerikanska presidentvalet.

Jonas Morian kommenterar några aspekter av amerikansk politisk kommunikation under rubriken ’Veckan som gick’.

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag om ett personligt minne, Googles nya webbläsare, FRA, Truman Show och integritetsfrågan. (För dem av er som inte upptäckt den ännu så är det här den bästa platsen att följa FRA-debatten sedan en tid tillbaka).

Min krönika:

’Lita inte för mycket på storebröderna

Personligt minne: När jag gick på högstadiet – det bör ha varit i slutet på 80-talet – lyckades jag och ett par kamrater utverka skriftligt tillstånd från rektorn eller dataläraren att få be städerskorna öppna skolans låsta datasal åt oss även under rasterna. Där satt vi och skapade vad jag minns som ett mycket basalt och syrligt ironiskt strategispel på enklaste programmeringsspråk – så som man gjorde om man tillhörde de då lätträknade datanördarna.

Datasalen var en märkvärdig och udda plats. Investeringen var splitterny, miljön en blandning av prestigefull teknik, lätt tråkighet och lite pirrande pionjäranda. Salen var noga låst, och de enskilda elevernas personliga disketter var absolut tabu att snoka bland, trots att de ju knappast innehöll något annat än lektionsmaterial. Jag tror att vår önskan att tillbringa även raster där för att programmera spel betraktades med utpräglad skepsis av omgivningen. Varje timme framför datorn innebar att en timme helt avskärmad från det stora nyhets-, informations- och skvallerflödet på skolgården, i uppehållsrummen och i skolkorridorerna. Det här var före internets tidevarv.

Datanörderiet tog för min del slut när jag började på gymnasiet och fastnade i ett allt mer slukande intresse för litteratur, teater, poesi och politisk historia. Tangentbordet ersattes av bokhyllan i ett läge när förstås alla karriärhänsyn borde ha vrålat för motsatsen. Sedan dess har utvecklingen rasat förbi i obegriplig hastighet. I dag skvalpar jag i bakvattnet när det gäller datakompetens. Jag upptäcker de flesta nyheter först något år efter genomsnittsanvändaren. Minnena från ett par år som ung datanörd i utvecklingens framkant – när datorvärlden ännu var en liten, ganska sluten och lätt isolerad värld i sig som man måste kämpa för att få tillgång till, har bleknat betänkligt.

Färsk nyhet: För några dagar sedan lanserade Google sin nya webbläsare Chrome, som man hoppas ska ta upp konkurrensen med monopolsträvande Microsofts läsare Explorer, men som man framför allt hoppas ska ytterligare upplösa gränsen mellan enskilda datorer och internet. Det är ur vissa aspekter en god nyhet: större konkurrens, utvecklingsarbete i öppenhet, fler alternativ, jättar som åtminstone utmanar varandra, är positivt.

Men ur andra aspekter ger den också skäl till åtminstone vissa betänkligheter. Googles oerhörda dominans som sökmotor – i första hand resultatet av dess fantastiska kapacitet och nytta – och dess växande inflytande även på andra områden har redan utlöst invändningar ur integritetssynpunkt mot företagets möjligheter att lagra data om enskilda människors internetanvändning.
Christian Krügel skriver i Süddeutsche Zeitung med anledning av Googles lansering av Chrome att det finns debattörer som nu varnar för den övervakningsmakt Google börjar besitta. Googles ställning ställer krav på medvetenhet och vaksamhet hos användarna, skriver Krügel:

"Användaren får ett slags huvudnyckel av Google som förment öppnar porten till den stora, brokiga internetvärlden. Men istället erbjuder den bara en blick på det som en maskin och dess sökprofil tillåter. Det är inte en verklighet som presenteras, utan en manipulerad värdering".

Var går gränsen för hur mycket man bör anförtro en enskild aktör, hur man än i grunden skattar deras insatser och litar på dess försäkringar om goda uppsåt? Vi har sett otäcka antydningar om hur farligt det kan bli när stora aktörer med enormt förtroendekapital plötsligt börjat vika ned sig för diktaturregimer, rakt mot de officiella principerna. Det är samma insikt som driver även motståndet mot FRA-lagstiftningen i Sverige: vill man värna den personliga integriteten måste man värna den som grundläggande princip i sig, inte kompromissa bort något i en naiv och aningslös förtröstan om att inga missbruk förekommer, att allt går rätt till i världen.

Kanske är det den allra största vinsten med hela FRA-debatten, i väntan på att regeringen ska inse allvaret i kritiken: allt fler upptäcker att integriteten inte tål alltför stor tillit till någon, att den bara kan upprätthållas om man sätter bestämda gränser från början, att det finns befogenheter som ingen bör få.

Google, FRA, Facebook, sajter, bloggar, telelagringsregister, allt vad det är – den genomlysta kommunikationen, det genomlysta internet, är som många påpekat inte längre någon överblickbar värld man träder in i och behöver nycklar till, det är i allt högre något man är innesluten av tills dess man frigör sig; man behöver nycklar för att ta sig ut.
Om inte liberala krafter tar den fajten för personlig integritet på största allvar, går i spetsen, rusar till barrikaderna så fort någon makt vill sälja ut den för ytterligare lite mer kontroll, ytterligare lite mer registrering, ytterligare lite mer naggade rättigheter i säkerhetens namn, ytterligare lite mer kartläggning för smartare annonsering, då riskerar en i grunden oslagbar kommunikationsvärld, med befriande och berikande verktyg och program, att mörkna i kanterna och bli ett hot vi måste hålla på avstånd.

Då står vi snart som Truman i slutet av Truman Show, när han tittar upp mot den artificiella himlen och lyssnar till rösten från ovan, programskaparen, som vädjar till honom att stanna kvar i en genomreglerad värld. Att välja friheten blir att våga ett steg ut i något lite mer osäkert, där hemligheter, vrår och privata sfärer är utom räckhåll för instinkten att kontrollera allt för maximal Trygghet och Säkerhet.

I dikten "Du måste värja ditt liv", från 1949, skriver Karl Vennberg:

"…själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv."

Broprojektet som påminner om att brobyggen fortfarande har en framtid, inga jämförelser med Kvarkenbrotankarna i övrigt..

Skandalen kring fellagrat kärnkraftsavfall i Tyskland är en ny påminnelse om att kärnkraften inte är någon ideal energikälla. Dess negativa sidor, avfallshanteringen, den mänskliga faktorn och risken för att något går snett kan inte viftas bort som irrelevanta i en debatt om framtidens energiförsörjning, lika lite som de positiva sidorna kan avfärdas i krav på förtida avveckling. Som balans i kärnkraftsdebatten – som spänner från klimatansvarslösa och ohållbara krav på snabb avveckling till miljöansvarslösa och teknikpessimistiska krav på omfattande utbyggnad – är det nödvändigt att påpeka.

I en signerad text på gårdagens ledarsida skrev jag om socialdemokraternas trista utspel om flyktingar:

’Trist s-utspel om flyktingar

Socialdemokraterna har länge varit det riksdagsparti, tidvis i konkurrens med moderaterna, som haft den hårdaste synen på invandring, flyktingmottagande och asylpolitik.
Den titeln verkar man måna om. Partiets talesman Veronica Palm sade i går – i ett trist utspel på DN-debatt – nej till alliansens och miljöpartiets förslag om arbetskraftinvandring och inlindat ja till tvångsplacering av flyktingar i kommuner. Det knyter an till tidigare s-förslag i asylpolitiken om ett slags ekonomisk kommunarrest.
Det finns problematiska inslag även i regeringens asylpolitik, vilket vi återkommande kritiserat. Det gäller för liberala krafter att skärpa uppmärksamheten. Och i en del integrationsfrågor tänker, för all del, både alliansen och s ganska klokt.
Men sammantaget fortsätter socialdemokraternas asylpolitik att sticka ut i riksdagen – i negativ mening.’