Starbucks-effekten, coffeshops och den ekonomiska krisen

Av , , 1 kommentar 0

Jag tillhör dem som gillar den ’nya’ typen av coffeshops ännu mer än traditionella kaféer, och måste bekänna att jag inte bara gärna samlar på mig informationsblad om och menyer från alla olika coffeshops jag stöter på, utan därtill äger två Starbucks-koppar inhandlade vid det Starbucks som ligger i närheten av Bahnhof Friedrichstrasse i Berlin.

Därför känns det här som en principiellt oroande tes: ’A Venti-Sized Recession? The more Starbucks a country has, the bigger its financial problems.’

Dock inte för Sverige om man ser Starbucks som en kedja för sig, inte som ett kulturellt samlingsnamn på hela fenomenet. För i Sverige finns väl inte just Starbucks överhuvudtaget?

Ny norrländsk ledarblogg

Av , , Bli först att kommentera 0

När vissa norrländska ledarbloggar degar rejält och går på tomgång så behövs det ny energi. Att Tidningen Ångermanlands liberala politiska redaktör Anders Rönmark, återkommande gäst även på VK:s ledarsida, inte haft en egen blogg har varit en oacceptabel försummelse under lång tid. Jag skryter gärna med att ha varit en av dem som påtalat denna brist ändå från början.

Nu är den åtgärdad och Anders Rönmarks blogg väcker direkt en intressant fråga. Jag kommer inte spontant på något mer namn i modern tid än vänsterpartisten Hanna Zetterberg som spelade Ronja Rövardotter, men det borde finnas fler exempel, kanske framför allt på de lokala nivåerna.

I Tyskland lanserade vänsterpartiet Die Linke för några veckor sedan skådespelaren Peter Sodann som sin kandidat till förbundspresidentposten.

Och på temat politik och teater tröttnar jag aldrig på att påminna om att liberale legenden Karl Staaff faktiskt skrev teaterstycken som både uppfördes och filmatiserades postumt. Jag har haft förmånen att få bläddra i hans kvarlämnade papper på Uppsala universitetsbibliotek – där fanns också om jag minns rätt ett ofärdigt utkast till något slags science fiction-novell.

Om politikers och andras bloggande

Av , , Bli först att kommentera 0

När man börjar citera sig själv på bloggen är det ett tecken så gott som något på kris i kreativiteten, men diskussionen om politikerbloggandet som tog ny fart här (och även om jag inte alls håller med om slutsatserna är det mycket relevanta frågeställningar som tas upp) och som kommenterats här och även här har engagerat mig i flera inlägg tidigare här på vk.se.

De citerade inläggen längst ned här var vad jag skrev då, och även om det finns fler och även mer kritiska, cyniska aspekter, så uttrycker det väl ungefär min hållning även nu.
Nyckelordet tror jag är öppenhet och insyn. Både medborgare, granskande journalister och politiska konkurrenter får genom politikerbloggarna en tydligare bild av tankeprocesser och instinkter hos enskilda politiker (och hos enskilda journalister eller tidningsledare för all del, när dessa bloggar).

Det som uppdagas kan förvåna, provocera, skapa bestörtning eller inge förtroende – själva öppenheten och direktheten i kommunikationen är oavsett vilket att bejaka. Bloggarna påverkar visserligen genom sin form även överväganden och beslutsprocesser i sig, men framför allt tror jag att de ger oss en bättre bild av vägen till beslut även vi tidigare haft.

Självklart bör bloggandet ta ordentligt med tid i anspråk för politikerna, men när det sker i syfte att intensifiera den utåtriktade kommunikationen har jag svårt att se det som en felprioritering. Jag tror knappast att det går ut över deras inläsning av material och intellektuella förkovran. Brister det på de senare punkterna, lär inte bloggarna göra mycket vare sig från eller till.
Och att man ofta utvecklar, skärper och prövar tankar medan man skriver för offentligheten på ett sätt som man annars inte skulle ha gjort är ett underskattat argument för skrivande överhuvudtaget – även om det inte är någon gyllene regel som gäller alltid.

Att politikerbloggarna måste granskas, tolkas och förstås även som ett led i politiska kommunikationsstrategier med icke redovisade syften är givet, men det gäller ju det mesta och är inget argument mot bloggandet i sig.

Och när det gäller journalistikens förhållande till politikerbloggandet tror jag fortfarande att det bara är på nybörjarstadiet, ovant vid omställningen från traditionella kommunikationsvägar och journalistiskt arbete till den nya tidens förutsättningar. Journalistiken har inte fullt ut insett vilket källmaterial för granskning, ifrågasättande, debatt, porträtt och nyheter bloggarna erbjuder.

Hur som helst, mina tidigare tankegångar i ämnet löd:

—————-

’Löjlig kritik – givetvis bra att politiker bloggar (från 28 februari 2007)

Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat Svenska Dagbladet, framför på dagens DN-debatt samma åsikt som Expressens Per Svensson förfäktade häromveckan – det är ett problem att utrikesminister Carl Bildt bloggar på internet.

Genom att kunna meddela sig direkt med medborgarna via en blogg hotas demokratin eftersom journalister inte får full makt att bestämma vilka ord som förmedlas till vem, ungefär så kan, lite tillspetsat, de upprördas argumentation sammanfattas.

Hmm, det är som att höra dinosaurier morra, eller vad de nu gjorde på urtiden. Det är givetvis varken ett hot mot demokratin, den granskande journalistiken eller den fria debatten att politiker bloggar som många andra.

Bloggarna kan granskas och analyseras av drivna journalister, och av intresserade medborgare som får läsa direkt vad ledande politiker tycker och tänker.

Här på vk.se bloggar kommunens politiker friskt, roligt och frispråkigt, det är underhållande läsning och stimulerar debatten – det ges och tas, ett nytt forum breddar möjligheterna till lokala meningsutbyten.

Är det någon som tycker att det hotar den lokala demokratin i Umeå att Lennart Holmlund, Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren eller Pernilla Djärv diskuterar politik i den formen?

Vi som är satta att kritisera och debattera får mer material och fler chanser att ifrågasätta, och medborgarna får bättre möjligheter att själva ta ställning till hur politiker resonerar och analyserar.

Bertil Torekull ger uttryck för en hopplöst förlegad journalistisk självbild som bygger på en nervös vilja att ensamt kontrollera allt informationsflöde och all kommunikation så långt det bara är möjligt.

Det är bra att Carl Bildt bloggar, och att hans bloggar inte lämnas oemotsagda. Fler politiker borde följa hans och andras exempel. ’

————————

’Bloggandet lever och påverkar (från 29 maj 2007)

När jag surfar omkring till utvalda sidor på mornarna för att orientera mig i debatten och få uppslag och infall inför dagens skrivande, spelar ett antal bloggar lika stor roll som ett antal ledar- och kultursidor i traditionella papperstidningar.

De fyller ofta olika funktioner, har olika tempo, perspektiv och typ av resonemang, olika grad av reflekterande fördjupning, men skillnaderna minskar.

Det är nog få som riktigt förstått hur starkt de mest lästa politiska bloggarna i Sverige – som ändå förmodligen och av begripliga skäl är totalt okända för de allra, allra, allra flesta vanliga tidningsläsare – faktiskt influerar och påverkar åsikter, ämnesval och attityder så som de kommer till uttryck även exempelvis på en traditionell ledarsida.

Följer man både papperstidningarnas opinionsbildare och de mest lästa politiska bloggarna är det inte svårt att se i vilken riktning timret i älven flyter, vem som influerar vem.

Förhoppningsvis kommer avhandlingar och andra mer genomgripande studier att ge sig i kast med att undersöka hur de ledande bloggarnas inflytande egentligen ser ut och sprids i opinionsbildande kretsar.

Alla som följer vk.se kan också konstatera att även en lokal politisk debatt kan vitaliseras och förändras genom bloggande politiker och debattörer av olika slag.

Det har nog, i det avseendet, aldrig varit så lätt, roligt, demokratiskt och samtidigt svåröverblickbart att följa med i samhällsdebatten.’

Tidigare talanglösa bänknötare övar finlir

Av , , Bli först att kommentera 0

I en kort signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag alliansens diskussioner om strategin inför valet 2010:

’Tidigare talanglösa bänknötare övar finlir

Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna är sannerligen inga naturbegåvningar när det gäller smidigt och konfliktfritt flerpartisamarbete.
De senaste decenniernas svenska politiska historia är brutalt uppriktig på den punkten.
Här snackar vi talanglösa, svåra fall som i synnerhet under åren 1994-2006 tvingades nöta inkastregler, grundteknik, enklaste bollmottagning och bredsides femmeterspassningar på egen planhalva tills solen gick ned varje kväll över det givetvis socialdemokratiskt styrda riket.

Men låga förväntningar kan vara en välsignelse, och träget slit ger resultat i längden. När allianssamarbetet lanserades 2004 förutspådde många kaos och splittring.
Men den här gången hade partierna gått grundligare till väga, sakfråga för sakfråga. Stämningen var bättre och ledan vid avbytarbänken större än någonsin.
Och nu är alliansen ett begrepp, med ett förkrossande övertag i socialdemokraternas gamla paradfråga: regeringsduglighet.

I går lade alliansen fram ett utkast till strategi inför nästa val. Gemensamma reformarbetsgrupper, en samordnande kampanjstab och en nysatsning på internet var några punkter.
Det känns som om de övar finlir och finesser nu. Å andra sidan har kraven ökat väldigt. Valrörelsen 2006 är redan en gammal merit. På sådana kan man inte leva. Då motbevisade man fördomar. Nu måste man motsvara förväntningar. Inför 2010 är det upp till bevis på nytt.’

Underskatta inte Sahlins och Wetterstrands strategi

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om tankarna kring ett närmare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet:

’Underskatta inte Sahlins och Wetterstrands strategi

Premiären av den nya pjäsen, som ville vara djärvt nyskapande, blev ett dundrande och självförvållat fiasko. Tiden var inte mogen, publiken inte med på noterna, skådespelarna inte säkra på sina roller, konkurrenterna ogint inställda och iscensättningen uselt förberedd. Buropen kom omedelbart.
Fenomenet återkommer många gånger i teaterhistorien. Blivande klassiker som gör premiär med pinsamma magplask, för att i historiens ljus framstå som framsynta och innovativa. Och fenomenet är lika vanligt i politiken.

Nu tror jag sannerligen inte att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands försök att etablera ett tätare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, med vänsterpartiet uttryckligen exkluderat, har några utsikter att bli en nyskapande klassiker. De är inte i närheten av att kunna uppvisa exempelvis allianssamarbetets förberedelser, samordning och sakliga tydlighet.
Och de interna protesterna inom socialdemokratin tvingade Sahlin till en neslig reträtt som inför nästa val har avslöjat precis hur svajigt och innehållslöst oppositionens regeringsalternativ är, och hur svag Sahlins interna ställning verkar vara.

Problemet var dock inte själva idén om samarbetet, utan att den är så frikopplad från vad socialdemokraterna i övrigt sagt de senaste åren. En nyordning som ruskar om den egna självbilden måste förberedas noga, fyllas med besked, prioriteringar och klarspråk under en längre tid, för att vinna nödvändigt stöd. Det har man inte orkat med.
Även miljöpartiet har fått sig en tankeställare. Det innebär en jätterisk för mp att binda sig hårt vid ett parti med särintressen och medlemmar som ser rödare än någonsin när ett grönt samarbete kommer på tal.

Men dessa reservationer till trots tror jag att historien kommer att ge Sahlin, Eriksson och Wetterstrand ett erkännande för den långsiktiga strategin bakom förslaget. Att dumpa vänsterpartiet för att öka den ekonomiska trovärdigheten, öka attraktionskraften mot mittenväljare och vidga handlingsutrymmet bortom blockpolitikens stela tänkande har klara poänger.
Skulle socialdemokraterna internt komma ned på jorden, inse att epoken av ensamt regeringsinnehav i minoritet är över och bejaka miljöpartiets mer liberala tendenser kring skola och arbetsmarknad, samtidigt som mp mognar i exempelvis EU-politiken, kan de lyfta varandra.
Alliansen har haft en stark höst. Men den gör klokt i att inte låta sig vaggas till falsk säkerhet av de rödgrönas kris inför öppen ridå. Det kan hända att Sahlin, Eriksson och Wetterstrand faktiskt på sikt vet vad de gör.’

Spekulationerna om nästa s-ledare i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

På dagens ledarsida har jag en signerad betraktelse kring spekulationerna och viskningarna om vem som ska bli nästa s-ledare i Umeå – och när. Bakgrunden är Anders Ågrens fundering från i fredags gällande Thomas Hartmans bloggande så här långt på vk.se. Jag gör ingen bedömning av om huruvida spekulationerna kring olika enskilda namn har fog för sig, utan försöker lyfta fram en annan aspekt på temat:

’Spekulationerna om nästa s-ledare i Umeå

Länge har det viskats och spekulerats i Umeå om när socialdemokraternas kommunalråd Lennart Holmlund ska avgå och vem som i så fall – kanske en bit in på nästa mandatperiod – tar över.
Det är logiskt. Under hösten har spekulationerna ökat i intensitet. Det är logiskt. Inte för att Holmlunds avgång antas vara nära förestående, utan för att ett ledarskifte på en tung post där en person varit dominerande under lång tid innebär ett viktigt vägval för ett politiskt parti. Då börjar förberedelserna inte sällan sjuda redan ett par år i förväg.
Och många är förstås ivriga att upptäcka bubblorna på ytan som antyder att saker är i rörelse därunder.

I Umeå är de relevanta frågorna, utifrån betraktat, många: Vill socialdemokraterna vid nästa ledarskifte knyta an till Lennart Holmlunds ledarskap, eller distansera sig ifrån delar av det? Hur viktiga blir enskilda sakfrågor som råkar vara aktuella när beslut tas? Handplockas och matchas efterträdaren noggrant av kretsen kring Holmlund så att skiftet kan regisseras mer i detalj eller försöker grupper inom s som är kritiska mot Holmlund ta kontrollen över processen? Finns det en vänster-höger-dimension? Har tillsättningen av nyckelposter inom det kommunalpolitiska bolagskomplexet relevans i sammanhanget? Blir det ett odramatiskt, ospektakulärt skifte i hyfsat samförstånd?

I fredags tog spekulationerna om Lennart Holmlunds framtida efterträdare hur som helst ny fart. Bakgrunden är att socialdemokraternas coming man i Umeå Thomas Hartman börjat blogga på vk.se och gått ut tufft med flera kritiska inlägg riktade mot just Lennart Holmlund – bland annat i frågan om den omdiskuterade innebandyhallen.
Moderaternas Anders Ågren i sin tur tolkade detta på sin VK-blogg som ett led i den interna dragkampen inom s om makten efter Holmlund.
Sant eller inte – redan spekulationer i sig kan sätta igång processer. Och om det är sant är det bara att välkomna ju större öppenheten i processen blir.

Vågar någon stå för sitt intresse för en post, eller åtminstone väljer att göra sig synlig när diskussionen drar igång, är det värt respekt. För det är en svaghet i den svenska politiska kulturen att sådana här tillsättningar inte tillåts ske i större öppenhet, i ett slags primärvalsliknande kampanjer, utan hycklande jantelag.
Om kandidater tilläts presentera sig i god tid, prestigelöst och utåtriktat i en offentlig diskussion skulle processerna vinna i substans och saklighet. Dolda processer bakom kulisserna ger en sämre politisk debatt.

Så låt oss hoppas att Anders Ågrens spekulation stämmer, att exempelvis Åsa Ögren nylanserar sin egen VK-blogg, att fler av de ofta tippade namnen gör sig påminda. För demokratin vore det bara en vinst.’

Presidentvalet svänger in på upploppet

Av , , Bli först att kommentera 0

Opinionsmätningarna inför det amerikanska presidentvalet har svängt rejält de senaste månaderna, nästan med samma instabilitet som börskurserna. Just nu ser de hoppingivande ut för Barack Obama. Även om mycket kan hända fortfarande och inget ska tas ut i förskott pekar trenden just nu snarare mot jordskredsseger för Obama än målfoto.

Det vore i så fall en befrielse på många plan.

Obama är inte felfri och hans program har sina problematiska inslag, inte minst hans protektionistiska retorik är irriterande, men sammantaget skulle en seger för honom lyfta USA:s politiska ledarskap upp på en ny och mer kvalificerad nivå igen efter ett antal synnerligen dystra år i Vita Huset. Jag tycker att Washington Post sammanfattar det bra i den här ledaren.

Min gissning är att det blir ett betydligt jämnare slutresultat än vad opinionsmätningarna antyder just nu, men att Obama tar hem en ganska klar seger när det gäller antalet elektorsröster.

Men även om jag hela tiden önskat en demokratisk seger i presidentvalet, så har det varit trist att se en respekterad politisk ledare som John McCain ge efter – rimligen mot sina egna instinkter – för den typ av smutsiga kampanjknep han själv råkade ut för i republikanernas primärval för åtta år sedan.
Valet av Sarah Palin som vicepresidentkandidat var en obegriplighet som varnade för vad som skulle följa. Det är viktigt för USA:s politiska utveckling att McCains-kampanjens vägval de senaste månaderna leder till ett välförtjänt nederlag. Förhoppningsvis hyfsar John McCain själv tonen de sista veckorna för att bevara lite av sitt eget goda rykte.

Missa förresten inte att Berivan Mohammed och Björn Kjellsson börjat blogga från en USA-resa inför presidentvalet här på vk.se