Nöjesmagasin, skrytsamt anförande och folkbildning
Det har varit dåligt med bloggandet på slutet, men jag har varit med på lite andra håll under hösten i alla fall:
Nöjesmagasinet City hade ett kul upplägg med mig och kollegan Lars Bodén från socialdemokratiska VF i förra numret, som vi gjorde vårt bästa för att inte sabba. Man ångrar en del svar ganska snabbt (på frågan om vilken person jag helst vill intervjua svarade jag spontant, det var just under den kanadensiska valrörelsens slutspurt – när City kom i tryck var det redan inaktuellt…Och så borde jag ha haft spiegel.de bland mina favorithemsidor och kanske något om trav eller tennis).
Häromveckan fick jag även förmånen att vara med på stadsbibliotekets tidnings- och tidskriftsdag med ett anförande om ’Lokaltidningen som demokratisk arena förr och nu’ (där Lars Bodén också var med för övrigt och talade om livet som ledarskribent).
Jag varnade åhörarna från början om att det skulle bli ett skrytsamt anförande om de liberala dagstidningarnas historia, men eftersom jag var ärlig om det så verkade det accepteras.
För att kunna hålla tidsramen hade jag ett grundmanus – och efter några avslutande funderingar kring dagstidningens uppgift att vara en demokratisk kraft och arena även i det kommande seklet under nya tekniska och mediala förutsättningar, att stimulera det regionala offentliga samtalet, att göra oss relevanta och intressanta för läsarna med bevarade ambitioner om fördjupning, granskning och kritisk debatt, löd den dramatiska slutklämmen: ’Lyckas vi kommer vi att leva i hundra år till, utan problem. Misslyckas vi kommer vi att vara irrelevanta och överspelade inom några decennier.’
Efteråt kom det några frågor kring de politiska bloggarna på vk.se och en fråga om varför VK:s och VF:s ledarsidor inte polemiserar direkt med varandra längre som förr i tiden. Jag och Lars försökte svara så gott vi kunde och var väl överens om att tiderna i viss mån förändrats med nya, vidgade referensramar och kommunikationskanaler som gör att polemiken mellan de lokala ledarsidorna blivit mer indirekt, även om den fortfarande finns kvar i sak.
Och för några veckor sedan fick jag även det roliga uppdraget att leda en diskussion i Umeå mellan folkbildningsrepresentanter och riksdagsledamöter från länet om folkbildningens roll i samhället och förhållandet mellan folkbildningsorganisationerna och de politiska beslutsfattarna. Det blev ett lärorikt, öppet och frispråkigt samtal kring ett ämne man kan tala länge om och som jag hoppas kunna återkomma till på ledarsidan.
