Europaparlamentsval och en osäker golfmetafor

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring nästa års Europarlamentsvalrörelse. Metaforer är alltid ett vågspel och om golfmetaforen med ’spela in klubborna’ nedan är helt korrekt blir jag osäker på nu vid närmare eftertanke. Jag är inte helt hemma i terminologin och två säsonger som tonåring i Ljusdal börjar kännas länge sedan. Hur som helst, texten lyder:

Vilka vågar diskutera Europafrågor nästa år?
Dansen kring valurnan är både evighet och ögonblick, både sig lik och ständigt ny.
En historisk återblick på de svenska valrörelserna sedan demokratins stadfästande avslöjar en delvis olidlig kontinuitet – samma frågor, samma fraser, samma partipolitiska poser som inte var särskilt fräscha ens för decennier sedan.
Men den avslöjar även en uppenbar och oförutsägbar slumpmässighet när det gäller vilka ledmotiv, personer och händelser som plötsligt hamnar i centrum och får avgörande betydelse. Varje valrörelse är, trots allt, unik.

Av det kan två slutsatser dras. Vissa mönster tycks oundvikliga. De går igen under långa tidsrymder oavsett omständigheter.
Men det finns också – inom de ramarna – stora möjligheter för partier, kandidater och opinionsbildare att gestalta och prägla en enskild valrörelse utifrån ett bestämt perspektiv.
Europaparlamentsvalen är fortfarande en ung företeelse i svensk politik. Vi har inte upplevt så många. Partier, medier och väljare är nybörjare. Det skapar oanade möjligheter, men samtidigt en risk för upprepning av gamla misstag när vi famlar efter stöd mot välbekanta dramaturgier.

En viss jargong och vissa pliktskyldiga fraser är oundvikliga – värna vissa sakfrågor utifrån en svensk kontext och värna svenska intressen på EU-nivå. Ett ja- eller nej-perspektiv lever också vidare, tyvärr.
Men därutöver finns friheten för det parti eller den Europadebattör som vill, att rycka åt sig initiativet och ta chansen att lyfta Europaperspektivet på nya och framåtsyftande sätt.

Därför är det oroväckande att tendensen till nationellt navelskåderi redan nu är uppenbar inför Europaparlamentsvalet nästa år. Inrikespolitiska trätor, meningslösa folkomröstningsreflexer från 1994, nationalismrefräng, bidragsperspektiv på EU-medlemskapet från alla håll och kanter – är det vad som väntar?

De politiska partierna har ett ansvar att förvandla nästa års Europaparlamentsvalrörelse till något annat än en dassig inrikespolitisk driving range där man spelar in klubborna inför 2010.
Det saknas inte spännande Europafrågor att uppmärksamma och fördjupa, även ur kritiska perspektiv. Ta integritetsfrågan som bara ett exempel. Det omdiskuterade Ipred-direktivet har EU-ursprung. Även andra tänkbara hot mot den personliga integriteten kan anas i form av säkerhetslagstiftningar som samordnas över gränserna.
Tänk om flera partier tog chansen att strunta i det inrikespolitiska poserandet under valrörelsen nästa år och istället lyfte upp integritetsproblematiken – vår tids nya, stora sakfråga – till bred och genomgripande debatt, med europeisk blick.
Vad befriande det vore.’