Enprocentmålet står inte i motsättning till effektivitet och kvalitet

Det här är en debatt med många olika delar, men vad moderaterna föreslår är ju bara en sänkning av biståndet. Det är kärnan i budskapet.

Om problemet är, vilket det varit, att biståndspengar under många år används fel och kontraproduktivt, och hanterats skandalöst illa i många fall – och att biståndstänkandet varit för snävt eller haft märkliga utgångspunkter – så är väl inte en sänkning av biståndet ned till ett nytt fastlagt, lägre mål på 0,7 procent av BNI, istället för en procent, i sig en lösning på något problem?

Är det några som blandar ihop kvalitet och kvantitet i det här fallet så är det dem som bara blir riktigt engagerade i biståndsdebatten när det handlar om att minska ambitionerna. De tar en innehållsdiskussion som förevändning för kräva vad som i slutänden mynnar ut i en kvantitativ neddragning. Logiken är haltande.

Att förändra biståndspolitiken i grunden när det gäller kvalitetstänkande, inriktning, utgångspunkter och innehåll står inte i motsättning till att bevara enprocentmålet. Förändringar och en mycket kritisk uppgörelse med hur biståndsmedel används genom åren är nödvändig. Enprocentmålet, däremot, finns det ingen anledning att överge.