I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring nästa års Europarlamentsvalrörelse. Metaforer är alltid ett vågspel och om golfmetaforen med ’spela in klubborna’ nedan är helt korrekt blir jag osäker på nu vid närmare eftertanke. Jag är inte helt hemma i terminologin och två säsonger som tonåring i Ljusdal börjar kännas länge sedan. Hur som helst, texten lyder:

Vilka vågar diskutera Europafrågor nästa år?
Dansen kring valurnan är både evighet och ögonblick, både sig lik och ständigt ny.
En historisk återblick på de svenska valrörelserna sedan demokratins stadfästande avslöjar en delvis olidlig kontinuitet – samma frågor, samma fraser, samma partipolitiska poser som inte var särskilt fräscha ens för decennier sedan.
Men den avslöjar även en uppenbar och oförutsägbar slumpmässighet när det gäller vilka ledmotiv, personer och händelser som plötsligt hamnar i centrum och får avgörande betydelse. Varje valrörelse är, trots allt, unik.

Av det kan två slutsatser dras. Vissa mönster tycks oundvikliga. De går igen under långa tidsrymder oavsett omständigheter.
Men det finns också – inom de ramarna – stora möjligheter för partier, kandidater och opinionsbildare att gestalta och prägla en enskild valrörelse utifrån ett bestämt perspektiv.
Europaparlamentsvalen är fortfarande en ung företeelse i svensk politik. Vi har inte upplevt så många. Partier, medier och väljare är nybörjare. Det skapar oanade möjligheter, men samtidigt en risk för upprepning av gamla misstag när vi famlar efter stöd mot välbekanta dramaturgier.

En viss jargong och vissa pliktskyldiga fraser är oundvikliga – värna vissa sakfrågor utifrån en svensk kontext och värna svenska intressen på EU-nivå. Ett ja- eller nej-perspektiv lever också vidare, tyvärr.
Men därutöver finns friheten för det parti eller den Europadebattör som vill, att rycka åt sig initiativet och ta chansen att lyfta Europaperspektivet på nya och framåtsyftande sätt.

Därför är det oroväckande att tendensen till nationellt navelskåderi redan nu är uppenbar inför Europaparlamentsvalet nästa år. Inrikespolitiska trätor, meningslösa folkomröstningsreflexer från 1994, nationalismrefräng, bidragsperspektiv på EU-medlemskapet från alla håll och kanter – är det vad som väntar?

De politiska partierna har ett ansvar att förvandla nästa års Europaparlamentsvalrörelse till något annat än en dassig inrikespolitisk driving range där man spelar in klubborna inför 2010.
Det saknas inte spännande Europafrågor att uppmärksamma och fördjupa, även ur kritiska perspektiv. Ta integritetsfrågan som bara ett exempel. Det omdiskuterade Ipred-direktivet har EU-ursprung. Även andra tänkbara hot mot den personliga integriteten kan anas i form av säkerhetslagstiftningar som samordnas över gränserna.
Tänk om flera partier tog chansen att strunta i det inrikespolitiska poserandet under valrörelsen nästa år och istället lyfte upp integritetsproblematiken – vår tids nya, stora sakfråga – till bred och genomgripande debatt, med europeisk blick.
Vad befriande det vore.’

Dagens huvudledare:

Svår omställning inleds.

Dagens krönika:

Trots hälsokontrollen är jordbrukspolitiken sjuk, av Mats Olofsson

Dagens VK-debatt:

Skapande miljö i Umeå, av Gunnar Färjare, före detta stadsplanearkitekt i Umeå.

Se vårdvalets möjligheter, av Birgitta Nordvall gruppledare för kristdemokraterna i Västerbottens läns landsting

’VK-spegeln. Till våra meddelare och prenumerantsamlare’ heter ett par volymer från mitten av 1900-talet som jag hämtat från VK:s interna bibliotek och nu har på skrivbordet framför mig.

Jag har inte frågat runt om vad det är för något, men det ser ut att vara en blandning av interna förhållningsregler, notiser ur tidningsvardagen, språkliga grodor, anekdoter, medarbetarpresentationer och annat kul.

Eftersom jag har anlag till mästrande språkpolis fastnar jag förstås direkt för språkreglerna som slås fast i VK-spegeln, men även för allt det andra som står där – femtio år gamla klokheter som jag tänkte förmedla här på bloggen då och då framöver.

Ett exempel på förhållningsregel för VK-journalister från juni 1967, det här var före googles tid:

’Använd uppslagsböcker och kataloger! Fråga inte kollegan! Han svarar: ’Jag tror att…’ Det är inget besked. Han tippar oftast fel. Lita inte på honom!’

Och till redaktionsledningen som tjatar om att vi måste vara först med våra nyheter, det där har vi hört förr: redan i exempelvis maj 1956 gick uppmaningen ut från VK till läsarna av VK-spegeln i fet stil:

’Dagens nyhet skall meddelas VK i dag, inte i morgon eller nästa vecka. Lyft på luren – det är så enkelt.’

Så måste jag ju skuldmedvetet bara citera den här uppläxningen också, från september 1957, det här var före sms-förkortningarnas tid:

’Småordet ’så’ börjar sprida sig som en farsot. Det senaste eländet är ’ganska så’, som sprids genom radion och Hyland. Skriv och säg inte ’ganska så’, ’rätt så’, ’annars så’, ’eljest så’, ’snart så’, ’strax så’, ’sedan så’! Bort med så-andet!’
Till sist har vi ju ’ju’. Det är ju så vanligt att ’jua’ i nästan varenda mening. ’Vi reste ju bort i bil, och så kom vi ju till Stockholm, och där var det ju kaos i trafiken, så att vi ju knappast kunde komma ur fläcken, fast vi ju gjorde vårt bästa.’ Ransonera ju-andet!’

Och ser man inte upp vid korrekturläsningen kan det gå galet, som i den här grodan ur en intervju med en 90-åring som återges i VK-spegeln september 1951, det här var före Botniabanans tid:
’Jag för min del köpte mig en häst och specialiserade mig på att skjuta handelsresande, vilket jag fann vara en mycket lönande sysselsättning.’

Vaknar jag mitt på natten i panikstämning är orsaken ofta att jag drömt om någon liknande jättemiss på ledarsidan, jag antar att det är vanligt i journalistyrket, och ibland händer det förstås att det blir fel. Med tanke på mängden text som produceras varje år är det oundvikligt, men lika irriterande varje gång.

Det har varit dåligt med bloggandet på slutet, men jag har varit med på lite andra håll under hösten i alla fall:

Nöjesmagasinet City hade ett kul upplägg med mig och kollegan Lars Bodén från socialdemokratiska VF i förra numret, som vi gjorde vårt bästa för att inte sabba. Man ångrar en del svar ganska snabbt (på frågan om vilken person jag helst vill intervjua svarade jag spontant, det var just under den kanadensiska valrörelsens slutspurt – när City kom i tryck var det redan inaktuellt…Och så borde jag ha haft spiegel.de bland mina favorithemsidor och kanske något om trav eller tennis).

Häromveckan fick jag även förmånen att vara med på stadsbibliotekets tidnings- och tidskriftsdag med ett anförande om ’Lokaltidningen som demokratisk arena förr och nu’ (där Lars Bodén också var med för övrigt och talade om livet som ledarskribent).

Jag varnade åhörarna från början om att det skulle bli ett skrytsamt anförande om de liberala dagstidningarnas historia, men eftersom jag var ärlig om det så verkade det accepteras.

För att kunna hålla tidsramen hade jag ett grundmanus – och efter några avslutande funderingar kring dagstidningens uppgift att vara en demokratisk kraft och arena även i det kommande seklet under nya tekniska och mediala förutsättningar, att stimulera det regionala offentliga samtalet, att göra oss relevanta och intressanta för läsarna med bevarade ambitioner om fördjupning, granskning och kritisk debatt, löd den dramatiska slutklämmen: ’Lyckas vi kommer vi att leva i hundra år till, utan problem. Misslyckas vi kommer vi att vara irrelevanta och överspelade inom några decennier.’

Efteråt kom det några frågor kring de politiska bloggarna på vk.se och en fråga om varför VK:s och VF:s ledarsidor inte polemiserar direkt med varandra längre som förr i tiden. Jag och Lars försökte svara så gott vi kunde och var väl överens om att tiderna i viss mån förändrats med nya, vidgade referensramar och kommunikationskanaler som gör att polemiken mellan de lokala ledarsidorna blivit mer indirekt, även om den fortfarande finns kvar i sak.

Och för några veckor sedan fick jag även det roliga uppdraget att leda en diskussion i Umeå mellan folkbildningsrepresentanter och riksdagsledamöter från länet om folkbildningens roll i samhället och förhållandet mellan folkbildningsorganisationerna och de politiska beslutsfattarna. Det blev ett lärorikt, öppet och frispråkigt samtal kring ett ämne man kan tala länge om och som jag hoppas kunna återkomma till på ledarsidan.

Större delen av gårdagens fullmäktige i Umeå följde jag via webb-tv och webb-radio. Det är ett månatligt nöje och en månatlig plikt för ledarskribenten.

Underhållningsvärdet på ett kommunalt fullmäktige för den bara ljumt politiskt intresserade är mycket lågt. Men för nörden är det faktiskt högt, det har jag alltid tyckt om kommunala fullmäktigen (det finns undantag, det finns undantag där man bara vill fly, det finns undantag som är plågsamma, men de är nog trots allt undantag).

Tvingas jag välja mellan en snärtig presidentdebatt och en maratonsittning i fullmäktige väljer jag det senare – tveklöst.

Visst skiftar den retoriska kvaliteten, visst blir frasmakeriet jobbigt ibland och visst finns det inlägg som slukar långa minuter utan att tillföra något som inte alla i salen redan hade kunnat citera nästan utantill redan innan.

Presidiets flexibla tålamod, till och med i djupaste förkylning, är alltid imponerande när det blir uppenbart redan från början att tidsschemat är på väg att smälta ihop till en lång dags snigelfärd mot uppskjutna ärenden.
Skulle man göra av galen, Volksbühne-liknande teateruppsättning i Umeå, kanske i musikalform, skulle fullmäktige kunna vara platsen där allt utspelas, med ett presidium som till slut i den stora finalen bryter ihop och börjar skälla ut fullmäktigeledamöterna efter noter, kasta vattenflaskor och timglas efter dem och jaga ut dem på rådhustorget och vidare ner mot älven.

Men faktum är att fullmäktigedebatterna också ofta är kloka, konstruktiva, informativa och rätt roliga att lyssna på.
Det kan växla snabbt, som i går, från ett udda replikskifte om kommunismens massmord i ett ärende (medborgarförslag), via klottrares psykologi i ett annat (klotterjour – ’ring växeln på kommunen och felanmäl istället’, var en av replikerna vi minns från dagen) över till en Toby Ziegler-liknande (avsnittet i Vita Huset där han försvarar Miss Julia Child och Sesame Street) engagerad referens till Anita och Televinken i ett tredje (trafiksäkerhet).

Någon tappar humöret, någon provar ett skämt, någon vill tidigarelägga ett ärende på grund av sjukdom för att kunna gå hem och lägga sig, får det, men dyker trots det upp långt senare i ett annat ämne. Vi får väl pudla tillsammans, säger Lennart Holmlund till Anders Ågren i debatten om medborgarförslag, i en annan replik vi minns.

Och invävt i allt detta ändå sakfrågor om stort och smått, med ideologiska dimensioner (uppenbara eller inbillade) och med relevans för medborgarnas vardag, och för det mesta behandlas de på ett sakligt och upplysande sätt.
Helst ska man, som jag skrivit tidigare, vara på plats utanför och se minglet i fikarummen, för det är halva nöjet och halva substansen, men även via webb-tv så har en dag framför fullmäktige faktiskt en viss försonande effekt – den lokala demokratin fungerar rätt bra i sina former, ändå.

I en signerad text på dagens ledarsida, här i något längre version, skriver jag om gårdagens fullmäktige i Umeå; dels om klartecknet för medborgarförslag, dels om vänsterns låga, grova debattstil, den här gången uppvisad i frågan om bostadsrätter på ett sätt som utlöste ett välkommet motinlägg, ett av årets bästa:

Okej, testa så det ryker – Och en trist, grov debattstil

– Är medborgarförslag med självklarhet ett bra sätt att söka vitalisera den lokala demokratin? Var det givet att idén – den här gången framlagd av moderaterna, redan för några år sedan av folkpartiet och miljöpartiet – i går skulle få enhälligt stöd vid Umeås fullmäktigesammanträde?
Både ja och nej. Såsom förslaget är utformat – väl avvägt och som ett inledningsvis tidsbegränsat försök – är det bara att köra så det ryker. Värdet av att den lokala demokratin och partierna visar prestigelöshet och försöker något nytt för att stimulera medborgarnas delaktighet i den politiska debatten väger tyngre än invändningarna. Därför var det en självklarhet att beslutet fattades i enhällighet, sedan socialdemokraterna med blixtens hastighet men på goda grunder svängt från nej till ja.

Men det betyder inte att invändningarna är irrelevanta. Faktum är att Lennart Holmlund (s) med sin tvehågsenhet ganska bra fångar frågans problematik. Förslag av den här typen får inte bygga på föreställningen om partipolitiskt arbete som något suspekt, normal demokratisk hantering av ärenden som något att be om ursäkt för, den representativa demokratin som ett problem man måste gena förbi via "ädlare" former av så kallad direktdemokrati.

Då kan det bidra till att luckra upp både ansvarstagandet och ansvarsutkrävandet för helhetssyn och långsiktiga strategier som är en central del av demokratin. Då är experimentet ute på farlig vift bland missförstånd. Den medvetenheten fanns klockrent inbakad i gårdagens beslut, och gör det övertygande. Men på sätt och vis hade det varit mer spännande om s faktiskt framhärdat i ett nej och blivit nedröstade efter en debatt med fler infallsvinklar.

– Den ofta låga debattstil med grova tillvitelser som de socialistiska partierna på ytterkanten i fullmäktige odlar – men inte vill erkänna – är inte rolig att följa. Det har jag varit inne på tidigare. Anders Sellström (kd) snuddade vid temat flera gånger i går (även om han inte hade behövt blanda in feminismen i det hela), och det var Sven-Olov Edvinsson (c) som till slut fick nog när vänsterpartiets agitation spårat ur rejält i ärendet om bostadsrätter. När han påtagligt förbannad uttryckte sin motvilja inför vänsterns debattstil och krävde ett mer respektfullt meningsutbyte var det ett av årets bästa fullmäktigeinlägg.’

I min lördagskrönika skriver jag om hur den allvarliga ekonomiska krisen på nytt påminner om att det är i ny- och småföretagandet inom nya, spirande branscher som framtiden finns, inte i 1900-talets framgångssagor:

’Våga satsa allt på småföretagarklimatet

"But a coach once told me that the hardest thing to do in sports is to walk into your Super Bowl locker room at half-time and change the strategy that got you there ’cause it’s no longer working."
Jed Bartlet i West Wing

Är det något den pågående ekonomiska krisen vrålar till oss är det hur viktiga de små- och medelstora företagen i nya branscher är för framtidens tillväxt, jobb och välfärd; krisen ruskar tag och påminner, som hade högkonjunkturen fått oss att glömma det vi egentligen vetat länge.
Det är ur ny- och småföretagandet som 2000-talets utveckling måste växa, inte ur 1900-talets framgångssagor återberättade gång på gång i alltmer ansträngd stil.
De jobb som nu hotar att gå förlorade när industrijättar skär ned kanske aldrig kommer tillbaka, åtminstone inte långsiktigt. Krisen kan bara bemästras om nya jobb skapas i tillräcklig omfattning inom andra, spirande branscher, i en strukturomvandling som visar vägen framåt.

De största bolagen är fortfarande hörnpelare i ekonomin – och genomförs de stora varslen drabbas enskilda människor och orter hårt.
Man måste också i analysen skilja mellan olika typer av industriföretag i olika leverantörsled. De störstas kris har, som vi ser i Västerbotten, givetvis allvarliga följdeffekter även på de mindre.

Och man måste skilja mellan å ena sidan neddragningar i egentligen sunda företag i kölvattnet av den lågkonjunktur de igenfrusna kredit- och finanssystemen förvärrar ytterligare och å andra sidan existenskriser i företag som satsat fel, varit illa ledda och inte hängt med i konkurrensen där andra företag klarat sig långt bättre genom mer innovativt tänkande.
Men i grunden gäller att det är i nya, små och växande företag inom framtidsbranscher som jobb måste skapas, inte hos de i dag på papperet numerärt sett största och mest betydelsefulla aktörerna.
Det finns en industripatriarkal konservatism och nostalgi inom både media och politik som gör att vi är hyperalerta och lyhörda inför de etablerade industrijättarnas problem. Men bara sömndrucket noterar vi underliggande strömningar och problem som berättar om nästa sekel.

Vi råstirrar på och orienterar oss efter de välbekanta skyskraporna och missar alltför ofta myllret på gatorna nedanför.
Ingen kan påstå att de största företagen hade svårt att få gehör för sina krav under 1900-talet. Det har funnits en ryggdunkande pakt mellan storföretagsledarna, beslutsfattarna och fackbossarna från industrialismens höjdarår som gradvis blivit en propp i vägen för nödvändiga reformer.
För när det gäller småföretagarklimatet – skatter, avgifter, onödig byråkrati, mossiga fackliga attityder och stela, utdaterade regelverk på arbetsmarknaden som hindrar de allra minsta från att anställa – går reformerna för bättre förutsättningar efter många år av total likgiltighet fortfarande långsamt, tvehågset och stappligt, trots en liberal regering som förstår problemen bättre än den socialdemokratiska föregångaren.
Så får det inte fortsätta.
Och för de orter som vill höra till de framgångsrika när krisen blåst förbi och den underliggande strukturomvandlingen börjat utse vinnare och förlorare, gäller det att satsa allt på att skapa just så goda förutsättningarna som möjligt för nya företag att dra igång, överleva och växa; våga prioritera en jordmån för entreprenörskap utan reservationer. En kultur av småföretagande skapar större kristålighet, en flexiblare, mer varierad och jämställd arbetsmarknad. Några år av stora investeringar i traditionella nyckelbranscher får inte söva, utan ger bara en tillfällig chans att bygga och bredda på nya områden.

Det är varken abstrakt teori eller okontroversiellt. Bara några exempel: Bekämpa jantelagen, stimulera entreprenörstänkande på så många områden som möjligt. Underlätta för, motarbeta inte, privata alternativ inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Förtala inte friskolor och företagarorganisationer. Lyssna till missnöje och utöva självkritik när det gäller det lokala företagsklimatet, satsa på att bli bäst, inte bara godkända.
Ta till vara sakkompetens och utred planeringsfrågor i rätt tågordning, låt inte beslut fastna i prestige för att sedan söka klämma fram önskade bekräftelser i efterhand. Överbeskatta inte invånarna. Skapa inte otympliga kommunala bolagssfärer. Kämpa för att upprätthålla kvaliteten i utbildning och välfärdssektor med utpräglat brukarperspektiv. Se kulturlivets betydelse för en kommuns livskvalitet.

Många branscher och produkter har spirat, blomstrat och vissnat bort genom historien, men det har gått bra ändå, allt bättre till och med. Jobb har skapats på nytt, unga företag tagit över där gamla försvunnit, arbetsmiljöerna förbättrats, levnadsstandarden ökat, välfärden utvecklats.
Grunden, den första gnistan, är ofta den enskilda entreprenören som vågar, vill och ges frihet att ta en chans före alla andra.
På marknadsekonomins och frihandelns förmåga att ständigt förnya sig, ge utvecklingen plats att hitta egna vägar, låta idéer, initiativ och uppfinningar få konkurrera, bygger vår välfärd. Den välfärd som i sin tur är en förutsättning för att fler ska kunna och våga satsa, utbilda sig, anstränga sig, växa tillsammans och ta ansvar för sig själva och varandra.
Kapitalism, civilsamhälle och välfärd – sida vid sida, hand i hand.’

Jan Gradvalls läsvärda genomgång av kulturhuvudstadskandidaterna fortsätter i dagens VK. Om man följer debatten bland läsarkommentarerna (vilka också debatteras i sig) på vk.se så överväger de negativa attityderna till kulturhuvudstadssatsningen – både till antal och temperament.
Hur representativa de är i att återspegla snacket på stan, är svårt att säga.
Men så länge som jag följt den kulturpolitiska debatten är det den vanligaste typen av reaktioner i form av insändare och samtal när kultursatsningar diskuteras (barnkultur undantaget). Kulturpolitiken är aldrig särskilt populär som fenomen, och den utlöser ofta just hätska utfall.
Men, för att ansluta till min lördagskrönika den här veckan, så är en ekonomisk kristid precis rätt läge för ambitiösa kulturpolitiska satsningar av det slag Umeå nu prövar

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag litet grand kring debatten som rasar i USA om huruvida de tre stora biltillverkarna ska räddas av staten eller inte:

Räddningspaket eller subventionerat cracklangande?

* Ska den amerikanska staten gå in och rädda krisdrabbade biltillverkarna General Motors, Ford och Chrysler i Detroit? Och i så fall: på vilka grunder, med vilka krav och till vilket pris? Eller är det bättre att låta illa skötta företag som inte hängt med i utvecklingen gå i konkurs, utan att riskera jättesummor av skattebetalarnas pengar i väntan på vad som kanske ändå bara är det oundvikliga slutet?
Den debatten rasar nu i USA och överskuggar det mesta annat.
Programledaren Tom Brokaw, som tagit över NBC:s klassiker Meet The Press på söndagarna, vässade i helgen frågan så skarpt att ingen kunde undgå att rygga till lite: Kan nyvalde Barack Obama, frågade han, som USA:s president, titta biltillverkarna i Detroit i ögonen och säga "Drop dead"?

Det är rätt fråga och en svår fråga – relevant även för Europa. "Jag tror att han kan det.", svarade den respekterade journalisten Tom Friedman, "han kanske måste det." Och sedan beskrev han Detroits sätt att för så sent som två år sedan kräva stora drivmedelssubventioner för hutlöst och klimatkorkat bränsleslukande bilmodeller, istället för att satsa allt på innovationer och förändringsarbete.
"You know", sa Friedman, "det var som om en cracklangare erbjöd subventionerat crack istället för att (…) gå till en klinik för att bli drogfri."
Anhängarna av ett räddningspaket pekar på de speciella omständigheter som den ovanligt djupa krisen skapar och på att de amerikanska biltillverkarna nu faktiskt är på gång med den nödvändiga omställningen i sin produktion.
Det är korrekta iakttagelser.
Kritikerna undrar vilka branscher som i så fall står på tur härnäst för räddningspaket om företag som hamnat i självförvållade kriser på grund av grova felsatsningar och inkompetent omvärldsanalys, nu ska väljas ut exklusivt för en statlig megagambling med skattepengar? Var går gränsen?
Det är i ännu högre grad berättigade frågor.

* Toppmötet i Washington med G20-länderna slösade inte med konkreta besked, men tycks ha landat rätt i de stora dragen, med en bra balans mellan olika utfästelser.
Nya regler för och ökad transparens på finansmarknaderna, men också en viktig bekännelse till frihandel, mot protektioniska överslagshandlingar. Den balansen måste upprätthållas även av de fortsatta förhandlingarna.

Barack Obama är ett fan av Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals som beskriver hur Abraham Lincoln samlade tidigare motståndare i sin regering.
Jag tror att Hillary Clinton vore ett lysande val som utrikesminister.

I en artikel i Newsweek tar Jonathan Alter upp det tema som jag försökte resonera kring strax innan presidentvalet: Saying Goodbye to the ´60s.’