Spelutredningen och perspektiven

Det finns mycket att säga om den statliga spelutredningen, som gläntar på fönstret åt ett mer utvecklat och ordnat licenssystem, men sedan krumbuktar sig för att hitta sätt att ändå behålla stora delar dagens ordning till varje pris. Två saker kan konstateras direkt:

(1) Speutredningen hycklar och missbrukar folkhälsoargumentet på ett sätt som inte kommer att lösa någonting. Om folkhälsan stod i centrum skulle både argumentation och åtgärder se annorlunda ut. Nu handlar det i första hand om att staten vill säkra skatteintäkter och finansieringen av idrottsverksamhet – ett skäl till varför travet behandlas som ett område för sig i utredningen (vilket jag inte tror är nödvändigt för ATG:s ställning och travsportens finansiering, men det är en annan diskussion som pågått en längre tid).
Det handlar här, till skillnad från i alkoholpolitiken (en viktig skillnad), bara marginellt om arbete mot spelberoende: det vore klädsamt om det erkändes utan omsvep, då skulle argumentationen åtminstone vara möjlig att följa och den centrala folkhälsodiskussionen inte dras i smutsen som nu sker.

(2) I försöken att krampaktigt bevara så mycket som möjligt spelmonopolen tar man till metoder av ett slag som är långt värre en de eventuella problem man misslyckat försöker lösa. Det är ett tecken så gott som något på att utredningen har problem med perspektiven.